[230404] ”Riktig Teater” är vad teaterns nye ordförande i pjäsen efterlyser. Demonstrerar sitt missnöje med det som nu görs under rubriken ”Processen”. Denna Kafka-klassiker som regissören Pontus Stenshäll lyckas leka med så att den tragikomiska och politiskt friserade essensen blir till en klackspark mot den lokala byråkratin. Konstnärer blir ju faktiskt oftare bakbundna än banktjänstemän.
Det betyder inte att Stenshäll gjort det lätt för sig, även om resultatet synes lättvindigt. Med Lasse Beischer som en Josef K kan man inte förvänta sig annat än det mest absurda när det gäller att tolka Kafkas mångbottnade roman och som här placera den i ett Shakespeare-scenario i stället för en bankadministration. Med sig till Stadsteatern har Beischer och Bortas Josefine Andersson tagit konceptet från teatergruppen 123 Schtunk. Det innebär inte minst något så ovanligt för Stadsteaterns publik som att bli indragen i spelet och konfronteras med Beischers spontana publikattacker. Denna föreställning är det framför allt en 19-årig Simon som blir den utvalde. Lekfullheten ger sig själv genom att K här har rollen som teaterregissör och inte banktjänsteman.
Vid det här laget har väl de flesta med intresse för teater upplevt teater 123 Schtunks förmåga att leka med klassiker, framför allt Shakespeare men också Strindberg m fl och därmed är förberedda på vad det innebär. Här dock med de röda clown-näsorna ersatta av ansiktsmasker á la antikens dramer. Därmed konfronteras det kusliga i Kafkas drama med commedia dell´arte-traditionen. Det har blivit till mestadels riktigt rolig, ekivok och klatschig teater, stundom med nålstick mot tendenser i rådande inhemsk kulturpoiltik.
Det hela börjar med att en scen ur Hamlet repeteras och precis som fader vålnaden drar sig tillbaka, klagandes över att ha fått en så liten roll, kommer två vaktmästare och verkställer den förbryllande häktningen av Josef K, dock med beskedet att han är fri att fortsätta med sitt arbete tills vidare.
Han får därmed så fullt upp med att växla mellan jobbet som regissör och sina ansträngningar att finna ut vad den här häktningen handlar om och vad han kan göra åt saken. Samtidigt blir han också ansatt av skådespelarna som kräver fri tid för fackliga möten.
Förutom Hamlet görs parodi på balkongscenen ur Romeo och Julia, häxtemat ur Macbeth och svartsjukemordet i Othello. Tempot är högt och uppfinningsrikedomen stor när det gäller att gyckla med dagens kulturpolitik och byråkrati, visuellt sätt också i sätten att illustrera miljöbyten, som när K ska söka sig fram till rannsakningsdomstolen, till advokaten, till konstnären m fl. Det görs dels med svartvit film som projiceras runt väggarna, dels med inskjutna tillfälliga scener. Ett våldsamt långsmalt sammanträdesbord med advokaten på ena kortsidan och Josef K på den andra, lyssnande till en entonig monolog, talar sitt tydliga språk om maktbalans. En portal-konstruktion får effekten av en labyrint när det gäller att nå målet, även om det nu blev lite väl många upprepningar, och målarens trånga roterande rum vill kanske säga en del om en bildkonstnärs knappa situation.
Skådespelarna har fullt upp att växla mellan olika roller. Bara Beischer förblir Josef K liksom Eline Høyer, docklikt sminkad och kostymerad som hämtad ur en Commedia dell´arte-föreställning, har sin fasta plats bakom flygeln, varifrån hon förskönar ljudrummet med nyskapad musik a Simon Steensland. Carina M Johansson gör korta men märkbara inträden i olika administrativa funktioner med sin sedvanliga begåvning för den lågmälda komiken. Som när hon och Victoria Dyrstad som kommunala byråkrater vill övertyga om att rekrytering av skådespelare måste följa gällande regler för offentlig upphandling.
Det är en välregisserad och välspelande ensemble som hoppar in och ut i olika roller som ville de verkligen demonstrera vad ”riktig teater” kan vara.
Summa summarum så serveras Franz Kafkas mardrömslika skildring här som hejdlös satir av överbyråkratiserad organisation med makt att utan förklaring ingripa i människors liv.
Det är god tajming att i dagsläget återanvända detta mästerverk när det gäller att antyda hur byråkratier kan utvecklas till totalitära system, där människor grips och anklagas på outtalade grunder. Precis som Kafkas Josef K aldrig får veta orsaken till häktningen gäller detsamma i denna version som Pontus Stenshäll tycks ha valt att bearbeta som en avskedskommentar till sina år som stundom omdiskuterad konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater. Nog kan man kalla det för ”riktig teater”.
