[230330] Bara scenografin är värd besöket på Backa Teaters senaste produktion, Vilda inuti. Men vad är det som händer? Är det vad en författare/dramatiker som Jon Fosse i sina tankar om teater kallar för att en osynlig närvaro tittade in och försvann? Här i form av ett avlidet barn, vars inre tankegods tar sig uttryck i vad som blivit resultatet av ett ensemblearbete i en lite surrealistisk anda.
Den i somras avlidne teatergurun Peter Brook har i sin bok ”There are no secrets” om det han kallar ”holy theater” sagt att att det viktigaste är att inse att det finns en osynlig värld som behöver göras synlig. Är det månne en sådan osynlig värld som Backa Teater nu synliggjort på en yta om 40 x 20 meter, en av de största ”blackbox-scenerna” i Europa. För ut ur ett jättelikt dockebarn, utsträckt över den långa scenen, till synes fridfullt sovande, kryper, smyger, hoppar, ja väller det ut den ena lustiga, nyfiket plirande varelsen efter den andra, totalt ett dussin, varav fyra drar sig tillbaka och bildar orkester, men lämnar då och då instrumenten för att delta i spelet på och kring ”barnet”.
Kostymerade är de med drag av olika djurarter, igenkännbara eller imaginära. En efter en, i par eller grupp förkroppsligar de en fantasivärld som det döda barnet inte fått chans att leva ut men genom vilken de nu låter henne leva vidare. Om tolkningen tillåtes. Någon ordrik föreställning är det minsann inte. Ingen berättelse som fångar in de få ”repliker” som förekommer. Det har något av den ordknappe Fosse över sig, som den återkommande inledningsrepliken ”Bara jag..”, eller de laddade orden ”Ingen kommer komma”, som vore det svar på Fosses dramatiska mästerverk ”Någon kommer att komma”.
Scenen är inringad av skyhöga stammar, med förmåga att komma i rörelse, som om barnet ligger fridfullt i en skog. Det hela är som en gigantisk konstinstallation, signerad Charlie Åström. Färdig var den till planerad premiär redan våren 2020, när pandemin slog till och det hela fick lagras i väntan på….. Den väntan blev lång, men kunde plockas fram i början på detta år och repetitionerna upptas.
Ur denna skog att undersöka hämtar stundom de lustiga figurerna grenar och pinnar, som kan bli till allt ifrån hjortkronor och värjor till leksaker och kryckor. Eller bara något att samla på och värna om som ”mina”.
Lekfullt och påhittigt, fysiskt varierat, med humorn som insats, intar figurerna alltmer både scenen och den vilande kroppen, ackompanjerade av den välskapade suggestiva musiken, som Kristina Issa emellanåt också tolkar med sin fantastiska röst. Jag söker dock lite vilset en reflektionsyta som detta storskaliga, sagoaktiga scenkonstverk, tillkommet genom kollektiv samverkan, tar spjärn mot. Vänskap, generositet och hjälpsamhet är väl dygder som uttrycks i olika former. Men det är svårt tolka vad för avtryck det förmår sätta hos sin unga publik.
