[230309] Intrigerna har samma 400-åriga källa, men iscensättningarna kunde inte ha utfallit mer olika. En högst medveten strategi gör att Göteborgsoperan inte bara är först i Sverige med att sätta upp Strauss-operan Die Schweigsame Frau på stora scenen utan fyra kvällar senare också har premiär på Donizettis hundra år äldre opera buffa Don Pasquale på Lilla scenen.Två gäckande komedier inringade av teaterhistorik.
Det färgsprakande kostymuppbåd i kontrast till den asketiska scenografin som nu slagit ut på Göteborgsoperans stora scen är svårslaget. Hela konceptet till denna i Sverige inte tidigare uppförda Strauss-opera är inhyrt från Bayerische Staatsoper i München. Det betyder att 150-talet konstnärliga och unikt överdådigt kitschiga kostymer lånats in och anpassats till Göteborgsoperans korister. En sann synupplevelse utöver det örongodis som den lite okända musiken och sången bjuder.
Det är bett i den sjungna (på tyska) dialogen, när den stackars hörselskadade krigsveteranen från marinen, Sir Morosus, som det hela kretsar kring, introduceras likt en sorglig skepnad i solkiga underkläder på en stor säng mitt på en scen, lika ödslig som ett öppet hav. Rollen gestaltas nyansrikt av en av operans trotjänare, basen Anders Lorentzon. Morosus känslomässiga resa genom det lurendrejeri han är på väg att utsättas för tänks leda till att hans ratade brorson Henry ändå får ärva honom och gifta sig med sin stora kärlek. Händelseförloppet som leder dit, att genom att arrangera ett låtsasäktenskap mellan sir Morosus och brorsonens fästmö Aminta (Sofie Asplund) förklädd till blyg oskuld, får man hålla huvudet kallt för att hänga med i. Men konsten gör allt möjligt och någonstans skymtas ett mänskligt allvar, en sorg och ilska som slutar med en rörande självinsikt. Ingen bra komedi utan en bitter underton.
Bäst gör Morosus sig i samspel med sin snabbtänkte terapeut, Barberare kallad, som är en av två människor han har förtroende för. En tacksam roll, som Hannes Öberg skickligt manövrerar iklädd knallgrön träningsoverall och begåvad med en ljus och kraftfull barytonstämma och fysisk snabbhet i denna röriga men stundom roliga historia. Jämfört med Lorentzon är Öberg en relativ nykomling i Göteborgsoperans ensemble. Och den roll han nu gör så bra är hans hittills mest framträdande där.
Trots stor sympati för sin förmögne herre blir Barberarens uppgift att organisera det narrspel som leder fram till att Sir Morosus först gifter sig, får uppleva sin ”hustru” förvandlad från blyg viol till högljudd despot, därpå skiljer sig och blir varse att den kvinna, som en till präst förklädd skådespelare vigt honom vid, egentligen är hans brorsons förklädda fästmö. Medhjälp i narrspelet är också Sir Morosus´ tillbakadragna hushållerska, som själv hoppats kunna bli hans hustru, och som Katarina Giotas lyckas synliggöra genom ett flertal fysiska, mimiska och vokala bravurer.
Brorsonen Henry Morosus görs av uppsättningens gästspelande tenor, Eleazar Rodriguez, med ett gediget internationellt rollregister bakom sig och nu inlånad från Badisches Staatstheater, där han ingår i ensemblen.
Henry ådrar sig snart sin ljudkänslige onkels ogillande och blir direkt förklarad arvlös, när han uppträder som sångare och ledare för ett gäng akrobater och ett jättestort myllrande och färgsprakande teatersällskap, som förverkligas av operakören.
Vanligtvis bär en operas korister likartade kostymer. I denna uppsättning får de uppträda som vore de alla huvudpersoner i unika dräkter tillverkade av ett sammelsurium av material, modeller, färger, mönster, accessoarer. I denna kostymyra lösgör sig, efter det falska giftermålet, en överdådigt rosaglittrande Sofie Asplund, en ofta förekommande gästsopran på Göteborgsoperan. Nu gör hon den svåra rollen som den falskspelande hustrun med sina tvära karaktärsskiften från blyg oskuld till satmara, som tagit kommandot över Morosus hus.
Musiken bjuder på intressanta variationer, följsam till innehållet, både överordnar och underordnar sig handlingen, ger också, när så krävs, utrymme för mer lågmälda duetter eller arior.
Slutet gott allting gott…..
Här kan man tala om katarsis, när Sir Morosus mot slutet säger sig fått insikten att livet är skönt, om man vet hur det ska levas och utnämner sig själv till ”Englands dummaste narr”.
Det hela tänks ju utspela sig i England, eftersom handlingen är en fri bearbetning av en pjäs, Epicoene or The silent Women, från tidigt 1600-tal av den med Shakespeare relativt samtida teatermakaren i London, Ben Jonson. Att librettot är skrivet av en av 1900-talets största tyska författare, Stefan Zweig, bäddade dock för komplikationer i och med att han blivit stämplad som jude i det av Hitler styrda Tyskland och hans verk snabbt blev förbjudna och till och med brändes. Richard Strauss, som inte kunde tänka sig att samarbeta med någon annan författare än Zweig, försökte förgäves fortsätta samarbetet trots förbudet att ens ha Zweigs namn på affischerna till operan vid urpremiären 1935. Zweig flydde Tyskland och bosatte sig till slut i Brasilien, där han och hans hustru tog sina liv 1942, mitt under andra världskriget. Om detta och mer därtill finns bland annat att läsa i operans som vanligt generösa program.
Varför denna opera inte tidigare satts upp i Sverige kan man bara spekulera i. Eller som min granne i bänkraden sa, att den kunde lika väl ha varit skriven idag.
