[230308] ”Om vi en enda dag lyssnade på våra hjärtan. En enda dag, och tiden skulle vara oändlig.”
Vi kommer in i en värld som knappt finns längre, åtminstone inte i Sverige. En värld där vi nutida stadsbor förmodligen ser som en till stora delar manlig miljö, men där förr i tiden man och kvinna arbetade bredvid varandra och inget göromål hade lägre status än något annat. Således arbetar/ade Maria i skogen, i ladugården med djuren och allt annat som hör ett litet lantbruk till. Efter moderns död och när fadern hamnade på ”hemmet” sköter hon allting själv, även om hon gjort sig av med korna. När tvillingbrodern flyttar hem får hon glimtvis hjälp.
Hon arbetar, äter och sover, inte mycket mer. Någon gång är radion på, men där tycks inte finnas någon teve och böcker läser hon inte och lyssnar inte heller på musik vad jag märkte. Istället går hon ut på förstutrappen och lyssnar på fåglarna eller tystnaden, eller sätter sig ner och känner in lugnet
”När regnet upphör sent i skymningen går jag ut på gårdsplanen och bara andas. Koltrasten sitter högt upp i kastanjen och börjar sitt vårläte och då vet jag att regnet är över för denna gång.”
Tystnaden och ron är bedårande. Det är som att hon inte blivit (be)smittad av det moderna livet. Så inte mycket händer, varken i hennes liv eller i romanen, som inte händer i väderomslagen eller i arbetets behov. Någon enstaka resa in till en närliggande stad eller samhälle, besöka fadern på hemmet, handla matvaror och annat livsnödvändigt. Då tar hon bussen och någon gång ibland åker hon med en grannkvinna. De småpratar på vägen, men ofta är det skapligt tyst mellan dem.
De lever ofta i tystnad, men är denna tystnad en naturlig kommunikation för dem eller är det mera en ickekommunikation? Med brodern känns tystnaden som något naturligt, med andra är jag mera tveksam. Men Maria pratar mycket för sig själv, och har en levande relation till ickenärvarande personer och sin historia
”Det som händer endast en gång på en plats man känner väl till, ska man minnas och bära med sig i sitt hjärta. Fåglarna kommer från de dödas riken med meddelanden. Vi finns också, säger de. Glöm oss inte.”
Margareta Lindholm, född 1960, är sociolog och docent i genusvetenskap. Debuterade skönlitterärt 1997 med romanen Assar och har efter det skrivit ett tiotal böcker. Hennes nya roman, Syskonen, har nu kommit ut på Ordfront.
Möjligen befinner vi oss inåt Bohuslän till, författaren bor själv växelvis i Bullaren i norra delen av landskapet och i Göteborg.
Berättat i jag-form, i mjukt språk och ton, med fina iakttagelser och en nypa vemod. Men där både Maria och Bror närmast verkar stoiska inför verkligheten, de tar allt som det kommer med jämnmod. Det växlar snyggt och lätt mellan nutidens vardag och blickar från deras historia. Det jordnära och poetiska språket skapar en lugn och skön stämning där på gården eller i skogen bland träden som känns minst lika viktiga som människor.
Jag tänker emellanåt på Kerstin Ekmans och Erri De Lucas senaste böcker, där människor lever inte endast i naturen utan med och genom den på ett helt självklart sätt. Så också Maria som blivit kvar på sin barndomsgård, vad som nämns utan barn och egen familj. De sociala kontakterna känns vanligen ganska ansträngda, men det är ändå skönt att slippa ifrån sitt eget huvud ibland
”Cykelturen hem känns lätt efter arbetet. Hjulen rullar villigt fast vägen har tinat. Att inte alltid vara hänvisad till sina egna funderingar, utan att ta del av andras någon gång blir som en frihet när man går mycket för sig själv.”
Tvillingbrodern, Bror, har sedan länge ”bott” på ett hem eller liknande. Han läste mycket om rymden och dylika ämnen som ung. Han ville ”bli något” och gick på sjön för att tjäna pengar, men det var ett helvete sa han.
När de i tolvårsåldern åker på skolresa med buss blir Bror åksjuk och vägrar att sätta sig i bussen för hemresan. Men självklart måste han det om han ska med hem. Det är strax därefter som livet börjar släppa för honom, men jag får inte klart för mig hur länge han vistats på ”hemmet”. Det måste hursomhelst vara länge sen han bodde på gården, och när sjukhuset ska läggas ner flyttar han hem. Det låter som att det är något åt schizofreni han drabbats av, rösterna är starka och naturliga, styr och ställer med honom
”Bror påstod att människors röster var som radiostationer och fick man bara in rätt frekvens låter det bra men annars skorrar det.”
Och han tyckte att de hade samma frekvens, alltså att deras kommunikation fungerade och var bra. Men hon var sällan med och hälsade på sin bror, modern fick oftast åka ensam
”Men vad skulle jag där på avdelningen att göra? Det var en annan Bror, någon jag inte kände. Vad han ville angick inte mig.”
Annars känns kärleken stark om än outtalad mellan dem. Bror verkar för det mesta fungera bra där på gården, ibland är han med ute i skogen och arbetar eller sitter med på isen och pimplar. Han svarar inte alltid på tilltal och är allmänt lite ”eljest”. Någon udda gång får han sig ett ”spel”, som bland annat innebär diverse konspirationsteorier och en rädsla för ”strålningar”.
Jag undrar lite hur gammal Maria är. Genom berättarrösten känns och låter hon som en äldre kvinna (hur gammalt det nu är), använder gammaldags uttryck och tankesätt. Men det gör man nog om man levt isolerat på det viset hela sitt liv. Och som sagt, för en som lever i en modern stad kunde livet där på landet lika gärna utspela sig på femtiotalet eller tidigare.
Tiden går fort även för en som lever i långsamhet. Maria ser på almanackan; en dag kvar av året, i morgon börjar ett nytt
”Dag efter dag försöker jag höra tidens rop. Men tiden låter sig inte alltid avlyssnas en gång för alla. Jag känner den och jag känner den ej, som Martinson skrev.”
”Jag vet inte om det hjälper att skriva om man vill fånga något av tiden.”
”Orden är meningsfulla, inte bara i vad de säger. Att någon säger dem i rätt tid och att någon minns dem, har också betydelse. Det handlar om att kunna tyda tecknen och följa tecknens gång över marken.”
