[230303] Den stora satsningen på ny scenkonst för barn och unga har fått fantasin att blomma och resultera i verk i den absurdistiska traditionen med nyfikenhet på barns och ungdomars verklighet, fantasi och digitala världar. Backa Teater och Masthuggsteatern har båda haft premiär på nya scenkonstverk för mellanstadiet.
Efter att tidigare här ha presenterat några premiärer på Regionteater Väst har turen kommit till två teatrar i Göteborg, också de med barn och unga, dvs skolteater, som huvudsaklig målgrupp. Vad väntar man sig då av en pjästitel som Lyckliga i alla våra dagar? I vilken mån nu dagens unga publik relaterar till klassiska sagor med just det slutet.
För att släppa sagan och söka dagens verklighet och villkor, vad krävs för ett lyckligt liv, i en värld full av fallgropar? Backa Teater har än en gång vänt sig till dramatikern Emma Palmkvist. Förra gången gällde att bearbeta Pirandellos klassiska metapjäs Sex roller söker en författare. Nu har hon, i samarbete med regissör och ensemble, helt fritt arbetat fram ett surrealistisk scenpussel med de mest absurda inslag utifrån ett tema.
Glädjande nog håller Backa Teater traditionen med levande musiker på scenen vid liv, nu med Glitterfittan-duon Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund med tillgång till vältrimmade sångröster, en härlig humor och gott handlag med sina instrument. Med uppfordrande vistexter styr de föreställningen genom att ställa frågor eller ge tips till skådespelarna om vad som kan räknas till ett lyckligt liv. Frågorna kan handla om vänskap, om att vara hjälpsam, kunna förlåta, om att finna en partner, om ensamhet, om stort och smått, vilket mer och mer tar formen av en nummerkavalkad i högt tempo, där varje inslag i bästa fall har en poäng. De fyra skådespelarna agerar med entusiasm och inlevelse i de olika situationer de försätts i, från att till exempel bemöta en vän som tappat livsgnistan till att i dialog med publiken utforska konsten att proppa i sig blandat smågodis utan att smakerna skär sig eller varför inte testa sin förmåga att berätta en rolig historia.
I en scenografi, inklusive bord, skapat av ett material som i färg och struktur ser ut som våldsamt uppförstorad wellpapp, därtill en del rekvisita som ett penningträd i kruka, ett akvarium med fiskar, en liten åsneskulptur och efter hand också en robotdammsugare, som lite vilset rör sig över golvet. Vilka tankar som den unga publiken kan tänkas bära med sig när det gäller att påverka sitt liv i en god riktning får förbli osagt. Lite galet roligt är det men aningen tomt skallrar det också.
Masthuggsteatern har denna gång satt upp en nyskriven föreställning av dramatikern Johanna Emanuelsson, det första jag ser av henne. På de tio år som gått sedan hon avslutat sin utbildning på Stockholms dramatiska högskola har hon skapat ett antal föreställningar för både vuxna och barn på olika teatrar i landet. 2018 fick hon Henning Mankell-stipendiet.
I den nu aktuella Gudspartikeln agerar en ensam skådespelare, Li Molnár Kronlid, som tidigare kunnat ses i Göteborg 2021 i Folkteaterns uppsättning av Schillers Rövarna. Med en fysisk energi som vittnar om en skådespelare med både dans och mim i sin utbildning förhåller sig Li Molnár Kronlid med ett stort register av uttryck till den sinnesstämning som kan uppstå i ett barn som av en plötslig nyck stängt dörren till sitt rum från insidan i stället för att gå till skolan, allt medan modern hörs mana från andra sidan.
Flickan, som heter Sophia, förblir nu inte ensam så länge. För vad kan inte den digitala tekniken åstadkomma när det gäller att skapa nya världar, i detta fall också i händerna på en scenograf som Råger Johansson och en animatör som Karin Drake. De existentiella frågor som Sophia grubblar över får snart en samtalspartner i en fantasifigur med egen röst.
De stora frågorna letar sig efter hand ner till universums allra minsta beståndsdel, här kallad Gudspartikeln. 40 minuter blir till en både rörande, roande och välspelad föreställning i en lättsamt medveten regi av Helena Sandström Cruz. Att den aktuella föreställningen hade en publik av mestadels vuxna gjorde sitt till för att bekräfta att ”barnteater” kan gå hem i alla åldrar, något som Masthuggsteaterns uppsättningar, till exempel den kallad Kråkan, fått mig att tänka tidigare.
