[230228] Rysslands militära anfall på Ukraina inleddes 2014 med invasionen av Krim och installerandet av marionettregimer stödda av rysk trupp i östra regioner av landet. Februari 2020 expanderade angreppet till fullskalig invasion av hela ukrainska territoriet. Invasionen föregicks inte av några militära attacker mot ryskt territorium och är således ett rent anfallskrig.
Kriget har lett till omfattande konsekvenser och politisk turbulens, där en del är en sorts argument till Rysslands försvar som fått stor spridning. Det går ut på att Putin och Ryssland inte haft något val, medan Ukraina och dess allierade agerat orättfärdigt mot Ryssland på ett vis som motiverar kriget. Resonemanget antar samma form oavsett om det framförs av ryska staten, av debattörer och alternativmedier på den fascistiska högerkanten eller av föregivet ”anti-imperialistiska” vänsterdebattörer. Men oavsett vem avsändaren är, och vilken ideologi denne företräder är argumentationen ett simpelt fusk med djupa filosofihistoriska rötter.
Argumentets retoriska figur är välbekant från en mindre grupp vänsterdebattörers försvar av brutalitet, diktatoriskt förtryck och imperialistiska aggressioner från stater de uppfattar som ”vänster”. Mest känd här hemma är nog Jan Myrdals försvar av massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots terrorvälde och den Nordkorea. Men tankefiguren har i närtid även hörts till stöd för den autokratiska utvecklingen i Venezuela och Nicaragua. Under 1970- och början av 80-talet var det ett vanligt resonemang från de som på den tiden ännu försvarade Stalin och realkommunismen i Östeuropa och på Kuba. I relation till Ryssland går argumentet i korthet ut på att Putinregimens agerande varit nödvändigt och att det saknats alternativ i ljuset av fiendens (lite omväxlande identifierad som Ukraina, NATO, EU, eller USA) hot mot Rysslands intressen. Dessa senare ageranden har dock inte varit nödvändiga, fienden hade kunnat låta bli att provocera, och borde i fredens intresse så ha gjort. Således har Ryssland haft rätt att försvara sig genom att anfalla Ukraina, annektera Krim och i praktiken även de östra ukrainska provinserna som till exempel Donetsk.
Det här är emellertid ett sätt att resonera som hämtar näring ur två sinsemellan oförenliga tolkningar av grundläggande marxistisk politisk teori, och är således konfyst. Eller, mer rakt på sak, fusk.
En av tolkningarna, som vi kan kalla den ortodoxa, är det som i politiska teorikurser brukar kallas för den materialistiska historieuppfattningen. Detta är en teori om samhällsutvecklingen som utgår från antagandet att det finns en i samhället inneboende och av individers val oberoende mekanism som driver den mänskliga historien framåt. I ljuset av denna teori menar ortodoxa marxister att samhällen inte kan värderas eller bedömas moraliskt eller utifrån några andra slags normativa ideal (till exempel rättvise- eller demokratiideal).
Allt vi kan säga om samhällen är i vilken fas av utveckling de befinner sig och att de kommer utvecklas vidare enligt den berömda formeln att det ekonomiska systemet anpassas till teknologins möjligheter att tillgodose mänskliga önskemål/behov, med samhällets politiska system och ideologi i form av institutioner, moraluppfattningar och religioner som en sorts tröghetsmekanism. När missanpassningen mellan ekonomiskt system och teknologi blir för drastisk övervinns ideologins och institutionernas motstånd och det blir revolution, dvs. byte av ekonomiskt system.
Så rullar historien på tills dess att tekniken inte kan bli bättre, varvid det (ideala) kommunistiska samhället inträder och historien, som det brukar heta, ”tar slut”. I detta ljus förstås alla politiska skeenden som delar i en nödvändig historisk process som inte går att stoppa, och där det som kan se ut som moraliskt ansvariga aktörers fria val inget annat är än ett uttryck för historiens nödvändiga gång. Ortodoxa marxister är noga med att framhålla att detta är en strängt vetenskaplig lära, utan några inslag av värderingar av samhällen.
Samhället efter revolutionen är således inte bättre, mer rättvist eller rättfärdigt än det som var innan, bara helt enkelt det som måste uppstå, oavsett vad människor tycker och tänker om det. Som individ kan man inte göra annat än att vara på den plats man är i samhället och svepas med i historieutvecklingen, något moraliskt ansvar att kämpa för det goda och rättvisa är det inte tal om, antingen hör man till framtiden eller dåtiden. Putin anfaller således Ukraina därför att han inte kan annat, och således kan han heller inte klandras för detta.
Många med vänsterlutande sympatier har svårt för den här sortens ”hårda” marxism, eftersom det man finner attraktivt i vänsteridéer utgår från just etiska ideal, låt oss kalla det en moralisk marxism. Man önskar den ena eller andra formen av socialism, inte för att den måste förverkligas av historiens nödvändiga gång, utan precis tvärtom! Det är det goda och rättvisa i samhällsidealet man engagerar sig för, och man engagerar sig just därför att man inte tror att detta kommer att förverkligas oavsett vad människor gör. Således kommer man då också tycka sig ha skäl att klandra de som försvårar och hindrar den goda samhällsutvecklingen.
Ur det här perspektivet finns gott om utrymme för den sorts moraliska argumentation som är utesluten i den ortodoxa marxismen. I fallet med Ryssland och Ukraina blir då utgångspunkten allt det onda man sett från de man uppfattar som Ukraina och dess stödstater, i synnerhet då förstås USA, men även EU. Dessa borde ha agerat annorlunda, de har orättfärdigt skadat ryska intressen. Ukraina i synnerhet borde i namn av freden ha självmant givit Krim till Ryssland, liksom Donetsk och de andra östra områdena, eller likt Belarus låtit sig bli en autokratisk lydstat till Ryssland. Det är således Ukraina som har ansvaret för kriget genom att inte ha gjort detta.
Men, och här kommer fusket, det ortodoxa resonemanget och det moraliska utesluter varandra. Man kan inte både hävda att politiken utvecklas som den gör av historisk nödvändighet utan plats för moralisk värdering av fria val och att den är produkten av moraliskt bedömbara val av ansvariga individer och stater. Om Putin gör det han gör – eller Ryssland gör det man gör – därför att han i strikt mening måste, så gäller detta även alla andra. USA, EU, NATO och Ukraina är precis lika otillgängliga för klander eller beröm, precis lika bundna av historiens hårda lagbundenhet som någonsin Ryssland.
Om vi i stället utgår från den moraliska marxismens fördömande av Ukraina, EU, NATO och USA blir problemet det omvända: vi måste då granska Ryssland med samma måttstockar. Visst, i synnerhet USA har gjort en hel del runtom i världen som förtjänar moralisk kritik, men faktum är att just Rysslands krig mot Ukraina också gör det. Särskilt ett exempel som tagits upp understryker detta, nämligen Irakkriget, som uttalat byggde på samma sorts förkastliga princip om ”preventivt försvar” som Putin formulerat som grund för invasionen av Ukraina. Med andra ord, det faktum att Rysslands fiender har gjort samma sorts fel som Ryssland nu gör mot Ukraina ursäktar inte dessa ryska fel. Snarare tvärtom, eftersom ett urskuldande av det ryska kriget på denna grund skulle på samma vis urskulda USA:s orättfärdiga anfall på Irak.
Men fuskförsvaret för Rysslands krig kommer inte bara – ja i själva verket i rätt liten grad – från personer med marxistisk eller vänsteridentitet. Den stora mängden av de som framför argumentationen är förstås ryska propagandister, officiella eller betalda och här kan förstås finnas ett arv från sovjettidens propaganda i hur man utformar retoriken. Men en ansenlig andel kommer i stället från den växande högerradikala ”nyfascistiska” miljö, som fått allt större utrymme i offentligheten och vilkas politiska linje etablerat sig över världen senaste decennierna, antingen genom egna partier och rörelser eller, som i USA, framgångsrik entrism i redan etablerade partibildningar.
Förvisso har många av dessa individer och rörelser starka band till Ryssland, ekonomiskt eller i att de ser den putinistiska autokratiska maffiastaten som ett fascistiskt föredöme. Men för att förstå den fascistiska variantens av fuskförsvaret behöver vi gå lite djupare i marxismens och fascismens delade filosofihistoriska rötter.
Dessa stavas Hegel, närmare bestämt dennes berömda teori om ”andens” (mänskliga kulturers och samhällens) nödvändigt lagbundna utveckling, en sorts mystisk protovetenskaplig uttolkning av det vid denna tid gryende evolutionistiska tänkandet i biologin för lika gryende samhällsvetenskapen.
Det är välkänt att Karl Marx började som så kallad vänsterhegelian och att den ortodoxa marxismens teori om en nödvändig, av ekonomiska mekanismer bestämd historieutveckling inspirerats av Hegels antagande om historiska lagbundenheter. Men Hegels synsätt är också en viktig vagga för senare tiders fascistiska tänkande, där det finns en ortodox variant som till sin form är mycket lik sin motsvarighet inom marxismen. Denna variant utgår från Hegels romantiskt laddade bild av historieutvecklingen som en ständig kamp eller strid mellan ideologiska och kulturella krafter. Denna strid kommer så småningom i apokalyptisk anda resultera i en slutsegrare som genom sin blotta överlevnad och nedkämpande av sina rivaler bevisar sig som historiens slutpunkt.
Liksom i den ortodoxa marxismen finns här inte utrymme för någon moralisk värdering av vare sig kampens medel eller segrarens kvaliteter, dessa är helt oväsentliga, och som individ har man bara att konstatera om man befinner på det segrande lagets sida eller ej. Detta tankespår utvecklades vad det led till den politiska fascismens bild av sig själv som den rörelse som i sin hänsynslösa strävan att underkuva och utplåna allt motstånd mer klarsynt än någon av rivalerna håller blicken på slutsegern. Rysslands anfall mot Ukraina är en del i denna apokalyptiska kamp och således blott en bieffekt av historieutvecklingens nödvändiga mekanismer, och därför bortom moralisk kritik.
Men precis som den marxistiska varianten är dess fascistiska motsvarighet ett fuskverk genom att dess första del motsäger dess andra. Om nu tillvaron och historien är en gränslös kamp där olika krafter inte kan annat än att bestrida varandra, så gäller förstås detta även Ukraina, NATO, EU och USA. Inte heller dessa har något val, och inget av vad de gör kan läggas dem till last. Om i stället utgångspunkten är det föregivet ädla i Rysslands kamp för sitt rikes storhet, så måste förstås samma ädelhet tillerkännas Ukraina, och EU, NATO med flera som vidtar mått och steg för att skydda sig mot befarad kommande rysk expansion av sitt angreppskrig om inte invasionen av Ukraina hindras.
Det finns en väg att slingra sig ur fuskanklagelsen men ändå vidmakthålla stödet för Rysslands krig, och det är att hävda att Ryssland står för det unikt goda i konflikten, och att angreppet mot Ukraina därmed är berättigat som det godas rättfärdiga strid mot ondskan. Denna hållning antyds när rysk propaganda trummar fram budskapet om Ukraina som nazistiskt.
”Nazist” fungerar här som en markör för det absolut onda, och därmed uttrycks att den autokratiska ryska samhällsordningen och dess supportrar är de goda. För en övertygad fascist kan nog detta resonemang framstå som angenämt, även om det förstås öppnar för ifrågasättande av den putinistiska autokratins och imperialismens företräden. Under Sovjettiden kanske detta också hade varit en smaklig väg för en mindre grupp moskvatrogna moraliska marxister, men det är i nuläget svårare att föreställa sig. Varför i hela världen ska någon med politiska vänstersympatier utse en fascistisk diktatur till det godas härförare?
På denna grund landar jag i slutsatsen att, i den mån fuskargumentets förespråkare önskar slingra sig undan fuskstämpeln, så är det troligt att detta för den lilla gruppen vänsterpropagandister som stött Rysslands krig leder till att de byter åsikt. Alternativt upptäcker de sin inre fascist.
Samtidigt finns inom de fascistiska rörelserna, liksom de marxistiska, ett inslag av de som inte klarar att härbärgera denna renons på värderingar och normativa ideal. Man vill se det segrande lag man föreställer sig själv kämpa för inte bara som slutsegrare, utan som det bättre och mer rättfärdiga.
Således är även fascismens historia full av föreställningar och idéer om just detta: den store ledarens och dennes anförvanters ädelhet och rättfärdighet och strålglans. Eller i dess rasistiska form under 1900-talet: vissa rasers naturgivna överhöghet och andras underlägsenhet (snarare än bara föreställningen att en ras kommer att tränga ut alla andra och besegra dem). Denna moraliska fascism ser således det Putin-styrda Ryssland som kämpande för en ädel sak, och dess motståndare – Ukraina, EU, NATO och USA – som det rättfärdigas och godas fiender.
