[230227] Man hade kunnat höra en knappnål falla, så uppmärksamt lyssnade publiken till dialogen mellan Skaparen och Vetenskapsmannen i Göteborgs Dramatiska Teaters senaste uppsättning Tusen år hos Gud – en bearbetning och dramatisering av Stig Dagermans utkast i ett postumt utgivet verk i anslutning till författaren Carl Jonas Love Almqvists landsflykt, där han mäter sanningsvärdet i kontrasterande utgångspunkter för sökande och resultat.
Det blir till en uppvisning i finstämt och stundtals rent trollbindande skådespelarutbyte mellan Karin Lycke som är Gud och Erik Åkerlind som är Newton. Jag skriver är för det är inte något som spelas så mycket som representeras i form av två skilda förutsättningar för existensen. Meningsutväxlingarna omkring livet och döden mellan de två under arbetsrummets planetarium blir till en kraftmätning mellan övertygelser av skilda arter, där en strävar mot trosvärlden och en annan mot kunskap baserad på undersökning av fakta, där en är existensen och dess förutsättning, den andre kämpar med båda. En ojämn kamp som ingen egentligen kan vinna, eftersom Gud behöver en avbild som håller måttet och avbilden aldrig kan nå förebilden annat än antydningsvis.
Gud kommer smygande och knackar på i Newtons källarvåning en regnig kväll för mycket länge sedan men det är som om den senare inte riktigt har tid med henne/honom och Gud erkänner ganska snart att vad människan angår är han besviken, något han har misslyckats med. Inte heller har han lyckats ta makt över Tiden, som ständigt glider den allsmäktige ur händerna, går sin egen väg, som en ren förrädare.
Vad är en dag mot tusen år – vad varar längst, vad varar för den ene eller den andre? Förutsättningen för den mätbara tiden är dygnsrytmen, men den angår naturligtvis inte Gud.
Ibland tröttnar Gud på sin gestalt av ljus och tystnad. Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer. I Newtons hus i London…
Så inleder Dagerman sitt fiktiva möte mellan Gud och Isaac Newton, som påstås äga rum 1727 och utvecklar en kraftmätning som ifrågasätter alla tyngdlagar, när människornas tårar rinner uppåt och deras kroppar svävar mellan golv och tak.
Det är den stränga stämningen i Newtons tysta arbetsrum som bestämmer tonläget mellan de två, ett rum som befinner sig i mörk koncentration, ett rum för undersökning och forskning med notiser fästa över väggarna och regnet strilande utanför fönstren. Här finns inget rum för utflykter och alltför lösliga fantasier, här finns ingen plats för Gud, i det här rummet måste Newton segra, hans lagar råda och han är inte utan vidare Guds avbild. Det är sin egen överlevnad han kämpar för, inte den allsmäktiges.
Konfrontationen speglar i stor utsträckning Stig Dagermans främlingsskap i sin egen tid, hans dragning till mystiken och hans upplevelse av en tillvaro lika svår att överblicka som utstå, vilket till sist ledde till hans självmord vid bara trettioett års ålder. Det har inte gjort intresset för eller angelägenhetsgraden i hans diktargärning mindre och han har som få rannsakat förutsättningarna för våra beslut och ställningstaganden och därmed blivit en av våra viktigaste vittnen till mänskligt lidande av alla slag.
Men att dragningen till det mystiska inte beslöjade hans tankegångar visar t ex en essä han skrev om anarkismens karaktär, där hans konsekventa antiauktoritära övertygelse blottlägger hans förmåga att väga för och mot, kort sagt tänka – en text som talar rakt in i vårt närvarande nu, våra egna strider och krig.
Det är sådana tankar som står i centrum i Lyckes och Åkerlinds spel på Göteborgs Dramatiska, det är tanken som fångar publikens absoluta uppmärksamhet, vilket är enastående att uppleva, det är de tankar som fötts ur den ursprungliga tanke som är textens tema som fortsätter att leva när föreställningen är slut – och varför inte leda direkt in i en (ny)läsning av Stig Dagerman?
Ännu ett samarbete mellan teatern och Hans Blomqvist som med klassiska utgångspunkter placerar Göteborgs Dramatiska i framkant som ett intellektuellt och konstnärligt centrum, inte bara i Göteborg utan vida omkring.
