[230225] Alberto lämnar El Salvador för att studera och utbilda sig till ingenjör, i Belarus av alla ställen. Han träffar Vera och fyra år senare föds Orlando. Efterhand funderar de över var de skall bo, bestämmer sig för Sverige och hamnar i Norrköping.
Edgar Corvera är född 1984, arbetar som logoped och har gått Litterär gestaltning på Valand. Han debuterar (på Wahlström & Widstrand) med den snyggt och ekonomiskt skrivna romanen Vi. Det är Orlando som berättar. Hans pappa kommer sålunda ifrån El Salvador i Centralamerika, och mamman från Minsk. Men mest handlar det om livet som varannanveckaspappa, om att hantera sitt liv i den moderna verkligheten. Han arbetar på ett dagcenter han inte känner sig det minsta engagerad i, han vill bara skriva. Och få ihop det med sonens mor igen, Sandra
”Jag lägger mig på madrassen. Håller om Osip. Känner hans lena rygg mot min framsida och honungslukten i hans hår. Jag kan inte sova. Jag kan inte arbeta. Jag försummar Osips uppväxt genom att ha ett jobb som bara gör mig irriterad. Jag kan inte skriva eller förankra mig i världen. Jag vet inte hur man håller fast en relation. Banden till min släkt glider mig ur händerna.
Om jag kunde vakna upp som en bättre pappa.”
Det är berättat i tre tidsplan; nutid i Stockholm, på resa till Minsk, och hans tidiga barndom där. En fin ton rakt igenom romanen, inte minst mellan far och son. Endast i Minskdelarna blir det lite stramare. Trots teman som migration, om att leva i en diktatur, en separerad far som kämpar med barn och vardagsliv händer inte så mycket i kroppen min, och det blev ganska få anteckningar inför recensionen. På något vis lyfter det inte riktigt för mig, och jag undrar självklart varför. Undrar om berättelsen är för ”färdig”, eller om den är för allmänt hållen, för generell. Lite grann känns det som att Corvera prickar av det viktiga på en lista i hans historia, så är allt klart. Men jag vet som sagt inte vad det handlar om, varför jag inte tänder mer än jag gör för i grunden gillar jag ju den. Jag har heller inget specifikt att klaga på eller kritisera, men kanske behövs det fördjupning i de olika berättarperspektiven. Möjligen kryper författaren inte tillräckligt nära karaktärerna eller historien. Eller har jag blivit så ”dramatikskadad” att jag missar något i det kortfattat berättade?
Han blir gravid tillsammans med Sandra redan efter någon månad, och han är gravt tveksam till att bli pappa
”Jag står utanför Huddinge sjukhus. Det är varmt, kvavt. Bilarna rör sig som stela kroppar framför mig. Jag håller i min telefon. Pappa svarar. Jag hör mig själv säga att det blev en pojke. Jag låtsas vara glad för det finns ingen plats i världen som kan ta emot min sorg.”
Ett kort tag efter att han träffat Sandra möter han en annan kvinna, Dominique, och upplever helt andra känslor för henne än för den han snart ska ha barn ihop med. På återresan till Minsk går han på en kulturfestival i staden, han äter middag med att antal personer han inte känner. Efter maten går frågan laget runt, om varför de var just där och han hör sig själv säga
” – I am really afraid that you will find me disgusting. But I came here because I think I am in love with the wrong person.”
Det är en central mening i romanen, och ett av grundämnena i berättelsen. Under besöket i Belarus umgås han lite trevande med kusinen Volodja, djupare känslor finns till moster Jelena som vi förstår var viktig för honom när han var barn.
Plötsligt hamnar vi i i El Salvador, i det manus Orlando skriver på; Björkar och mangoträd. Dessa texter dyker upp lite då och då och drar sig framåt i tiden, mellan El Salvador 1956 och Norrköping 1986. Vi förstår att Orlandos mamma, Vera, hade vissa svårigheter att knyta an till sonen där i Minsk, och att det verkar ha gått i arv då Orlando hade liknande problem med sin son, åtminstone i början.
Man pratar ibland om berömda och klassiska förstameningar i en roman eller novell, och nämner Gabriel García Márquez, Selma Lagerlöf eller Franz Kafka. Kan Edgar Corvera möjligen platsa där med sin första mening, trots två ”hade”? ”Allt hade varit annorlunda om jag inte hade kommit i henne.”
