[230224] Det råder inte tvivel om, att Karin af Klintberg legat på som en iller för att övertyga hovstaten om det gagneliga i att ge henne tillstånd att porträttera vår monark genom en serie närgående men sobert genomförda intervjuer.
Det gjorde den alldeles rätt i och det råder heller ingen tvekan om, att Carl XVI Gustaf funnit bekantskapen tilltalande och att det varit på håret att han låtit fördämningarna brista för att äntligen få säga ’som det är’ men så sker naturligtvis inte. Filmen är, vid sidan av så mycket annat, ett lysande exempel på hur man håller stilen, distansen eller varför inte säga ’masken’ – även om han vid ett par tillfällen låter undslippa sig ett par yttranden i stil med
– för fan, det hade jag nästan glömt!
Filmen Kungen visar påtagligt och konkret hur anspänningen ser ut, vad det innebär att bära sitt ego i full offentlighet, sin självmedvetenhet och självironi tillika, iakttagandet av den obönhörliga diciplin det krävs för att oegennyttigt genomföra uppgiften att symbolisera en nation. Den lyckas göra skildringen närgången utan att bli påträngande – i sig en prestation – så att man under de timmar filmen varar ideligen lägger märke till hur en sådan ansträngning kommer till uttryck, genom en minipaus här, en knappt antydd andhämtning där, en blick till sidan i avsaknad av egna motiv. Åskådaren känner på vilket sätt det kostar på att vara, inte bara celebrity bland andra celebrities utan också hur det känns att vara tvungen till det, född till det, han eller hon i publiken känner på vilket sätt ett sådant åliggande kostar på.
För kungen är ingen rutinerad, professionell estradör. Han ger ärligt och enkelt uttryck för, hur ’tufft’ (ordet han använder) det har varit att leva under ett dylikt tryck och vinner steg för steg vår sympati i den mån han inte redan hade den. Men han visar också, genom en övertygande vänlighet han hela tiden kröner umgänget med sin undersökerska med, hur han genom ett godmodigt lynne kunnat genomleva detta med mänskligheten i behåll.
Därigenom blir filmen en unik studie i enskild människas sinnelag, ett sinnelag vi andra med jämna mellanrum kunnat se lysa igenom, inte minst i majestätets umgänge med de närmaste av alla, sina barn, genom den omsorg om deras personliga lycka han visat dem, deras betydelse i hans och drottningens liv. Vi minns också hur han en gång i ett gripande tal kunde knyta den fruktansvärda tsunamin till sina egna minnen av tidig faderslöshet.
Genom faderns, den tidigare kronprinsens olyckliga död på Köpenhamns flygplats, en död förorsakad av slarv från personalens sida som gjorde att planet störtade ’huvudstupa’ i marken i stället för att lätta från den, kom den bara nio månader gamle prinsen att växa upp i en paradox: en ensamhet som präglades av hans mammas änkesorg och en livlig gemenskap genom sina systrars närvaro samt – legendariska Ingrid Björnbergs, en kvinna ingen i min generation minns som något annat än ’Nenne’.
Alla har vittnat om hennes betydelse för att skapa värme och känslomässig trygghet omkring kungabarnens uppväxt när deras biologiska mor blev känslomässigt avskuren från sin fysiska verklighet och ofta och tämligen respektlöst bara omtalades som ’tyskan’. Det är ingenting som sägs i filmen, det är minnesbilder från uttryckssätt genom åren, reflektioner genom de anor som aldrig förbigås i kungliga sammanhang – hur många gånger har det inte i förbindelse med det engelska kungahuset talats om huset Windsor som the Germans?
Klintberg använder såväl foton som filmat material, privat såväl som journalistiskt, som långsamt får bilden av en växande yngling ta form, som förstår att roa sig kungligt samtidigt som han skolas in i sina plikter, som senare gifter sig och bildar familj och till sist äntrar tronen. Silvias roll får en diskret framtoning av en dock mycket viktig faktor för den stabilitet som kommit att prägla familjen. Av systrarna är det prinsessan Christina, fru Magnuson, som får ett välreflekterat utrymme.
Det fästs ett visst avseende vid påtagliga svagheter i form av den omtalade dyslexin familjen dras med genom arv men annars tecknas en helt normal livsglad ung man som rumsterar i livet som det låter sig göras, vilket också det skänker sympati och föder tankar till sist omkring värdet av monarkin som statsskick, en diskussion som aldrig upphör eftersom det står i ofrånkomlig motsättning den upplysningsanda och demokrati vi i lika mått bär med oss i den franska revolutionens anda. Den ryska motsvarigheten har aldrig haft motsvarande förmåga att sätta våra grundvalar i gungning, vilket vi skall vara tacksamma för, inte minst i nuvarande orostider.
Frågan som aldrig låter sig definitivt besvaras är följaktligen om det finns ett oskattbart värde i, att i generation efter generation uppfostra ett släkte med särskilt ansvar att representera statsskicket eller om det är ett otyg. Och då kommer man inte undan den intrikata individuella bedömningen, betygsättningen, den grymma domen över: vem är hon eller han? Kommer jag/vi kunna respektera denna person som vår företrädare i världen? Frågor som betydligt lättar besvaras positivt inför såväl Kungen som Kronprinsessan Victoria än inför ständigt nagelfarne Charles III av England, frågor som Drottning Margrethe av Danmark gjort till icke-frågor genom sin genuina ’suveränitet’, liksom våra norska släktingar i sin enklare och lite modernare framtoning.
Kanske är det inte en så dum idé, när allt kommer omkring, uppdelningen mellan den konstitutionella, lagstiftande och utövande makten, vår speciella form för demokrati.
Frågan kan inte enkelt besvaras med republika krav, inte heller val är okontroversiella, absolut rättvisa eller enkla. Även valpropaganda kan bli något av ondo och politisk karriärism göder inte enbart ädla sinnelag.
Tiden har en osviklig förmåga att föra var och en bakom ljuset och då känner man det inre värdet av, att det på detta sätt kastas ljus över en människa, vars största livskonst i skildringen visar sig vara, att ge sina privata rum ett livsnödvändigt skyddat utrymme. I slutminuterna från kungens sida manifesterat genom att taktfullt avböja såväl middagsinvitation som avskedskram som skulle överskridit den påbjudna fysiska distansen eller varför inte säga självbevarelsedriften?
Närheten Karin af Klingberg åstadkommit genom sin film är däremot både oavvislig och intressant, rent av beundransvärd och tveklöst underhållande. Vilket skiljer den från tonen i Åsa Linderborgs med fleras förutsägbara rannsakning på TV5 av all orättvisa som nödvändigtvis ligger nedgrävd i monarkins själva fundament – men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.
