[230221] Vad är en simbassäng? Allt och lite till, ska det visa sig. Åtminstone för ett gäng människor som frivilligt tillbringar många timmar, vissa dagligen, i underjorden, i en bassäng som är ett undantagstillstånd, ett anstånd från världens larm och krav ovan jord. De säger att om de inte på länge varit och simmat, så blir många av dem griniga och sämre fungerande varelser i sina vardagsliv.
”Alla behov upplöses. Jag är fri. Plötsligt befinner du dig uppe i skyn. På drift. Extatiskt. Euforisk. I ett hänfört och lyckligt trancelikt tillstånd.”
Även om de flesta är äldre träffas här de mest varierande karaktärer i omklädningsrummen och i det svala vattnet medan de simmar runt i sina fasta banor, Andrew på sjuan, eller Alice i trean. De är också alla typer av simmare; de långsamma, de snabba och alla däremellan som vanligen följer badställets uttalade och outtalade regler och kutymer. Men det händer ju att nykomlingar plaskar in och bara förstör, inte bryr sig om någonting. Tur då att de antingen snabbt lär sig eller lika plötsligt som de dök upp är borta igen, och ordningen är återställd, lugnet tillbaka.
En bassäng är som en bastu; där är alla lika, i sin nakenhet syns eller finns inte sociala- och statusmässiga attribut som visar vem man är och var man hör hemma. Klasskillnaderna tunnas ut.
Julie Otsuka har skrivit ännu en ganska udda och egensinnig roman (om det nu är en roman) i fem kapitel, avsnitt eller delar. Det första visar upp alla dessa simmare, med alla sina egenheter, de kommande fyra behandlar minne och glömska och demensdrabbade främst kvinnor, och allra främst Alice som också är en av ”simmarna”. Romanen skulle således lika gärna kunnat heta någonting annat; ”In i glömskan” eller ”Vi med frontotemporal demens”, när en sådan liten del faktiskt handlar om folk som simmar.
Otsuka debuterade med När kejsaren var gudomlig 2002, (på svenska 2014). Men slog igenom stort med den andra romanen Vi kom över havet, som kom på svenska 2012. Nu är författaren, som är född i Kalifornien 1962 och numera lever i New York, aktuell med sin tredje roman, Simmarna, vad jag kan se fläckfritt översatt av Helena Fagertun.
Men man kan, som sagt, undra över om det verkligen är en roman, och varför författaren valt den titeln när ”simmarna” faktiskt är i minoritet bland kapitlen.
Precis som i Vi kom över havet börjar Simmarna i ”vi-form”. En anonym röst berättar om till största delen anonyma människor som egentligen bara har en enda sak gemensamt; att de använder samma bassäng att simma runt i. Vi befinner oss någonstans i Kalifornien, en mindre stad gissar jag, och i nutid. Tonen är lätt glättig och ironisk, längre fram upplevde jag ett obehag i den tonen ihop med klart sorgliga saker och erfarenheter. Där skaver texten skönt. Men i längden tycker jag det hela blir lite monotont och stolpigt. Upprepning efter upprepning, exempel på exempel och inget direkt flyt i berättelsen (trots att de ofta befinner sig i bassängens vatten). Även kommande kapitel använder samma stil och ton, med undantag för det sista som släpper ironin och låter sorg och saknad och ömheten ta mera allvarligt plats och jag gillar den tonen betydligt mer. Den liksom passar själva historien bättre.
I ett par kapitel talas det till ett ”du”, ett du som är dotter till Alice och förmodligen bygger på Julie Otsuka själv och hennes mor och erfarenheterna kring moderns insjuknande i demens.
En dag upptäcker någon en spricka i bassängbottnen, under bana fyra. Denna spricka kommer att vända upp och ner på simmarnas tillvaro och invanda trygghet under lång tid, och jag tror man kan se den som en symbol för ganska mycket. Något nytt dyker plötsligt upp i våra liv eller i samhället, och skapar oro. Det kan räcka att det handlar om ett rykte, och hur det kan påverka människor i en hel by. Eller att en klimatkatastrof närmar sig, kanske sprider en epidemi ut sig och blir till en pandemi
”Flera av oss oroar oss över att sprickan på något sätt skulle kunna vara vårt eget fel. Vi skäms över den som om den vore en skada, en skavank, ett outplånligt fel, en moralisk fläck på vår själ som vi har ådragit oss själva.”
Men efter ett tag börjar även detta hot sjunka in och bli vardag och vi glömmer och går vidare, trots att hotet kanske finns kvar. Det är på många vis en spännande förutsättning författaren ställer simmarna inför, men jag tycker att hon drar ut på det hela för långt och länge och allt riskerar att i slutändan bli lite löjligt.
I ”Belavista” hamnar vi i något av en framtidsskildring, om den inte redan existerar där borta i USA. Belavista är ett hypermodernt hem för människor som börjat glömma och inte längre fullt ut kan hantera sin vardag. I en välvillig tolkning kan det hela möjligen ses som en utopi, men i Otsukas ton känns det mer som en dystopi och något Jonna Bornemark definitivt skulle reagera stark på. Allt och alla behandlas rationellt, efter fasta scheman och prislistor, all extra service kostar. Vi lever ju trots allt i en ekonomistisk/konsumistisk kultur
”Om du inte kan hålla dig till reglerna kan vi eventuellt behöva ge dig ett piller. Om du gör motstånd mot din personligt utformade vårdplan kan vi eventuellt behöva ge dig ett piller. Om du vägrar ta ditt piller kan vi eventuellt behöva ge dig ett piller samt, beroende på hur pass omedgörlig du är, en injektion.”
Här blir texten samhällskritisk på allvar. Och med tanke på Belavistadelens seriösa framtoning undrar man ju om alla begrepp och medicinska ”fakta” som förs fram i texten är vetenskapliga på riktigt.
Det är mycket jag upplever som bra och spännande i Simmarna, men som sagt kan det bli lite väl mycket av samma saker, och av samma lite ironiska klang. Det sista kapitlet är med sitt tydligare vemod och mer poetiska ton något som sjunker in i mig och tar starkare. Inte minst sorgen över allt man förlorar ju äldre man blir, och hur det påverkar de närlevande. Så här får även fadern/mannen ta lite mera plats och berättelsen vidgar sig.
Alice är den som kanske framträder mest som en egen personlighet där i bassängen, för att sedan ta stor plats i resten av boken. Och vi följer henne mot slutet av sitt liv där på ”minnesboendet” Belavista
”Vartefter dagarna går börjar du glömma mer och mer. Din fruktansvärda barndom under kriget. Alla vackra trädgårdar i Kyoto. Hur regnet doftar i april.”
”Och för varje tappat minne kommer du att känna dig lättare och lättare. Snart kommer du att bli helt tom, ett hål, och för första gången i ditt liv kommer du att vara fri. Du kommer ha nått fram till det tillstånd som utövare av mindfulness och meditation över hela världen strävar efter – du kommer att helt och fullt existera ´i nuet´.”
