[230220] Det är med en särskild känsla av lyx och överflöd man slår sig ned för att avnjuta en solokonsert med en sångare och hans ackompanjatör från Operans stora scen. I ett program som samtidigt är en hyllning till en av de största: Luciano Pavarotti. Konserten bygger på den mästaren själv framförde 1988 på Lincoln Center i New York. I Göteborg är Brownlee ledsagad av Opernas konstnärlige ledare, Henning Ruhe, som sitter vid flygeln. Konserten ingår i en serie kallad Grandi Voci, Storslagna Röster och det är första gången Lawrence Brownlee gästar Sverige.
Operan har skapat ett rum som är slutet av en järnridå bakom de framträdande för att åstadkomma ett mått av intimitet och resonans. Men samtidigt har man undlåtit att skapa ett rum som är sångarens att äga för egen del. Han är fysiskt trängd mellan flygel, notställ, ett generöst blomsterarrangemang på scenen som inte är helt genomtänkt i sin placering. En skriande vit, därtill ostruken, duk över ett bord för vattenkaraff och glas stjäl och distraherar på ett omotiverat sätt bilden och berövar honom en del av den auktoritet i rummet hans röst annars väl motiverar. Men det blir en ensam röst, när rummet inte ger utrymme för att manifestera sångarens hela personlighet, det förvånar mig att man inte lagt större vikt vid sådana viktiga detaljer.
Browlees röst har en kvalitet mycket olik Pavarottis. Den är tätare, komprimerad och sträng i sitt sätt att ge uttryck för rörelser, variationer och fraser i materialet, som är hämtat från en klassiker som Gioacchino Rossini, Vincezo Bellini och Gaetano Donizetti, men även yngre kompositörer som Jules Massenet, Ottorino Respighi och Pietro Mascagni.
Om Pavarotti kännetecknades av ett annat mått av lekfullhet i sina tolkningar betonar Brownlee ambition och allvar, vilket gör upplevelsen av hans framförande intressant och tankeväckande. Jag upplever att Brownlee sjunger i en form för motstånd i ett tillstånd där operakonsten intar en ställning av annan avskildhet jämfört med Pavarottis storhetstid, vilket är något som i sig motiverar dessa intressanta framträdanden på Operan som kunde beskrivas som en art detaljstudier, där det nästa äger rum den 14 maj när sopranen Maria Bengtsson tar scenen i besittning tillsammans med pianisten Sara Tysman.
