[230216] När skådespelaren Jan Coster griper mikrofonen och brister ut i megahiten The first cut is the deepest är det nog snarare Rod Stewart än låtskaparen Cat Stevens som är förebild. Coster gör det med sådan bravur att det med råge toppar Regionteater Västs nya föreställning för högstadiet, Forever Young. En i övrigt tämligen rörig och rolig komposition av scener med vuxenblivande som tema.
Av de teatrar i Västsverige som har barn och unga som målgrupp är Regionteater Väst först ut med vårens premiärer på båda scenerna. På scenen i Uddevalla har två nya alster sjösatts för vidare turné i regionen, ett för lågstadiet (Om trollen kommer) och ett för högstadiet (Forever Young). Båda resultat av ett devising-förfarande, dvs föreställningar som improviserats fram i samverkan mellan skådespelare och regissör kring ett tänkt tema. En teaterform som allt mer kommit att etablera sig inom barn- och ungdomsteatern, inte minst på Regionteater Väst, vars skådespelare blivit väl hemmastadda i det här kommunikativa sättet att befrukta en viss tematik snarare än att åskådliggöra en berättelse, tolka ett dramatiskt verk, klassiskt eller modernt.
Under titeln Forever Young släpper tre erfarna skådespelare i olika åldrar loss humorn i en närmast surrealistisk form, såväl fysiskt som verbalt, med den professionalitet som långvarigt umgänge med scenkonst för en ung publik begåvat dem med. Sina förnamn har de textade med silverfärg på rumpan. Varför då en titel på engelska? Letar mig fram till en för mig tidigare okänd roman från 2016 som just heter så, skriven av journalisten/författaren Johan Ripås och som beskrivs som en bok om ”att vara ung i en föränderlig och ibland obegriplig värld, liksom en betraktelse över ett Sverige då och nu”.
Om den boken på något sätt givit upphov till den här föreställningen så, utan att ha läst den, föreställer jag mig att tolkningen minst sagt kan kallas ”fri”. Tanken är att de tre skådespelarna driver en salong av något slag med en scenografi bestående av ett rullbord med diverse preparat, en frisörstol, ett badkar och en textmonitor. Från taket dessutom ett antal stora mjuka och genomsiktliga skulpturala droppformer som då och då blir upplysta. Vad som döljs inom den stora livmoderformen i bakgrunden avslöjas mot slutet som något av en världsförlösare. Allt med andra ord inbjudande till egna spekulationer.
I högt tempo utmanas tonårspubliken med existentiella frågor som gäller åldrande, vänskap, känslor, utseende, första kärleken, droger, döden, evigheten. Badkaret får till och med tillfälligt tjäna som begravningskista. Här finns ingen osynlig vägg mellan scen och publik, heller inget direkt gestaltande av bestämda roller, snarare en form av expressionistisk magifylld dialog med publiken som i bästa fall får med sig ett och annat att tänka vidare på. Cat Stevens’ låt från 1967 om den första kärleken som varande den allra djupaste och som sedermera kommit att främst förknippas med Rod Stewart, lär ha orsakat många tårar fällda i smyg om natten.
I föreställningen Om Trollen kommer presenterar sig två skådespelare som utsända från Myndigheten för väsen och speciella händelser, som också framgår av en stor logotyp på scenen. Frågan är om det numera läses sagor av klassiskt slag med troll, älvor och andra väsen, eller om elever i de första årskullarna har sina främsta referenser till det övernaturliga från digitala medier. Roligt har de i alla fall av denna mycket annorlunda lektion.
De 50 minuterna fortskrider i en rad skruvade scener formade som en sorts kemi- eller fysiklaborationer i syfte att förse publiken med verktyg om man verkligen skulle råka ut för troll eller andra varelser. Med en rekvisita av de mest skilda ingredienser och föremål, speglar och förstoringsglas triggar skådespelarna Ellen Lion Siöö och Jennifer Carzties nyfikenheten med en rad underliga och skrattretande experiment och en entusiasm och energi som kunde få vilken pedagog som helst att känna avund. Det är också en kommunikativ föreställning som väcker minnen och berättarlustan till liv hos den unga publiken. Här kan nog finnas ett och annat odlingsbart för den lärare som känner behov av förnyelse. Och varför inte också till föräldrar. Då och då, om än inte ofta, ger Regionteatern också offentliga föreställningar.
På scenen i Borås har fötts två nya dansverk, Sch! och Loop. Den senare fångade jag upp under en mellanlandning på scenen i Uddevalla för en föreställning för förskolebarn från Bokenäset. Verket kallat Sch! är på turné i annan del av regionen innan det gör nedslag på en för mig lättillgängligare ort Även om ord numera ofta förekommer i dansföreställningar så handlar det här om kroppsspråket, vilket titeln Sch! direkt tycks indikera.
Loop är också, just vad ordet betyder, en föreställning bygd på ett äventyrligt rörelsemönster hämtat från främst flygande eller andra roterande föremål. Det första som slår an hos de fyra dansarna är deras sinsemellan helt olika, fantasifullt punkiga dräkter, designade Linnéa Bågander. Allt eftersom de sätter sina kroppar i rörelse väcks också fantasin hos den unga publiken i gissningar om vad de egentligen vill berätta. Ett udda sånginslag av Helena Lundqvist skulle kunna vara vägledande i den mån orden går fram. Bäst är ändå att bara acceptera danskonsten som ett språk i sig och fascineras över den mångfald rörelser och uttryck som den prisbelönta koreografen Nicole Neidert lyckats skulptera fram hos dansarna till Felix Björklunds mångskiftande ljudliga och lustiga kompositioner. Dagens medielandskap inbjuder till mycket sittande på bekostnad av kroppsrörelser. Att kroppar kan åstadkomma scenkonst av hög kvalitet och göra så roliga saker, i många fall också kunna ersätta ord ,kan bli en insikt att bära med sig.
