[230212] Lassgård säger i en intervju och låter oerhört glad och smickrad över att få spela läkaren Birger.
– Jag skulle vara nöjd med att få spela tältpinne i detta svenska nationalepos.
På sätt och vis fick han det. Karaktären håller upp hela berättelsen och steg för steg öppnar sig det mörker som döljer sig under tältduken.
Det här är ingen biofilm. Den är en skärmbildsserie, där den som vill kan snabbspela sig igenom fem olika resuméer och på det sättet få en version av berättelsen.
Den skulle inte fungera i ett biomörker utan den är en historia, storslaget inslagen i ett raserat tält med två brutalt knivmördade turister.
Landskapet är huvudrollsinnehavaren.
Den brusande älven och den våldsbrukade huggna skogen. Ett falknäste planteras som avgörande rekvisita. Men. Det är inget vi ska fatta förrän långt senare.
Mörkret är djupt och livet kluvet mellan kärlekslust och staplade bleksiktiga vedträn.
Det är stillöst i Norrland. Ingen kommer ändå hit för att njuta av husen. De är bara bostäder för jakt och fiske och kaffe och sprit.
Det är oändligt vackert och myggen biter huden till tåligt läder. Vi är i väglöst land och en sekt har annekterat en övergiven gård på Stjärnberget.
En ung kvinna är på väg att ansluta sig. Med sig har hon en dotter och några väskor.
Jesus(Dan) som skulle möta upp, kom inte och hon får möda sig själv att hitta dit.
Petrus som leder kollektivsekten blir getostkonnässör och håller i självrannsaksmöten med ursäkter och klibbig gröt. Fabeltiden sträcker sig över 18 år mellan 1973 och 1991.
Morden är inte uppklarade och sujettiden skildras i ständiga hopp, som minnet ofta gör, mellan dessa årtal. De viktigaste karaktärerna spelas av två olika skådespelare och växlingarna känns ibland förvirrande då åldrandet blir som ett osminkat jumpcut. Det skärper dock uppmärksamheten och liknar nästan en brechtiansk intellektaktiverande främmandegöring. Vakna upp ur soffan!
Filmens kärleksmöten är skildrade i befintligt ljus med distans och uttrycker mer avstånd än intimitet.
Få är de stunder då vi kan spegla våra neuroner i delad sorg eller glädje.
Empatin tycks frysas in och ingen verkar uppleva den vackra naturen som förstärks med medeltida gigtoner och rymliga flöjter och stråkar.Morden ska ju klaras upp och flera krafter deltar i utredningen. En lojal polis, några kriminalare och läkaren jobbar med fallet.
En synnerligen våldsam och patriarkal familj med fem bröder, står i stark kontrast till kollektivet. En broder kastas i en brunn likt bibelns Josef och tvingas rymma till Egypten (Norge). Han får hjälp av en kåt finsk överklasstjej som måste korsa norra Sverige för att komma till sitt landställe.
Deckarspåret är visserligen en manipulativ och arresterande linbana (kamerapanoreringar) för läsaren men är en svajig resa (skakig kamera) utan egen bärighet.
Denna berättelse handlar mer om beröring. En beröring som egentligen aldrig sker.
Mestadels är den tvingande och våldsam.
Helt i avsaknad med djupare empati.
Utan avslutningsscenens avklädning av mördaren och det ömsinta mötet med läkaren hade denna serie blivit en rent av outhärdlig dystopi.
Vill man lära känna karaktärerna och uppleva den norrländska skönheten måste en själv resa dit med seriens romanförlaga nedpackad i resväskan.
