[230206] Det är ogörligt att med blotta ord göra rättvisa åt ett sceniskt allkonstverk som det Kenneth Kvarnström låtit skapa utifrån 12 verk ur Ane Bruns sångskatt med henne själv sjungandes bland Göteborgsoperans danskompanis fenomenala danspersonligheter i en kostymrikedom designad Astrid Olsson och med musiken i Hans Eks erfarna dirigenthänder från orkesterdiket.
Att använda texter som utgångspunkt för 70 minuters dansföreställning säger Kenneth Kvarnström är något helt nytt för honom. Med resultatet inför ögon och öron kan man bara hålla med om att det var en strålande idé. Inte minst publikmässigt. Kvarnström har naturligtvis sin publik. Men Ane Bruns poetiska, känslofyllda och lyssnarvänliga sånger och toner torde ha samlat en enorm och gränsöverskridande lyssnarskara allt sedan debutalbumet för tjugo år sedan. Så frågan uppstår om inte en så omfattande och påkostad produktion som denna borde ges en längre spelperiod än tre veckor.
En ovanligt lättillgänglig, koreografiskt rik och fantasifull, både fridfull och rolig dansföreställning är det förvisso, att både njuta, imponeras och överraskas av. För det råder ingen tvekan om att Göteborgsoperan har ett danskompani med dansare i världsklass och några intervjuer med dansare i det som vanligt föredömliga programhäftet förklarar varför de sökt sig till just denna ensemble.
I detta fall har också Kvarnström släppt lite på tyglarna och givit dansarna förtroende att utifrån egna idéer bidra till rörelsespråket på sätt som passar den egna personligheten. Dessutom tycks kostymören Astrid Olsson haft fria händer att frossa i fantasi, form och färg till ett enastående och omväxlande dräktscenario.
Det har ju också funnits tid att låta helheten mogna i och med att projektet inleddes redan innan pandemin blev ett faktum och allt fick sättas på sparlåga och därmed fått tid att pröva sig fram. För det är mycket som ska falla på plats. Först och främst gällde att få Ane Brun med på noterna, därpå välja ut tolv låtar av hennes omfattande produktion, knyta till sig ett världsnamn som Hans Ek som dirigent, en kostymör som Astrid Olsson, några extra musiker med mera och sedan skapa individuella koreografier till var och en av de tolv utvalda sångerna.
Det hela inleds med ett stillsamt dansnummer med få dansare till musik av Monteverdi till Ane Bruns sång Oh love (Lamento della Ninfa) för att övergå till enbart Ane Bruns text och musik i dans efter dans till omväxlande koreografier, olika antal dansare, skiftande tempo och stämningar, där inget nummer är det andra likt för att nå en sorts crescendo med hela ensemblen i gruppdynamik likt ett spralligt karnevalsfölje med lustiga hattar och överraskande rekvisita. Det är helt enkelt storslagen underhållning på extremt hög konstnärlig nivå.
Men. Om nu de huvudsakligen engelska sångtexterna har styrt utformningen av koreografierna hade det varit välkommet att kunna läsa texten på sedvanlig textmaskin, eftersom säkert inte bara jag, som tidigare inte var förtrogen med Ane Bruns verk, hade svårt att uppfatta innehållet i det vackert sjungna. Med den reservationen är det i övrigt bara att instämma i den förväntade hyllningskören.
Välkommen nypremiär
Det är generöst att ovanpå 12 songs lägga en nypremiär på det koreografiskt totalt annorlunda, exklusiva, minimalistiska verket SAABA som hade premiär hösten 2021 – då i annat sammanhang. Om det verket, som nu inte skiljde sig nämnbart från då, skrev jag efter urpremiären delvis så här:
Det är tredje gången som den internationellt välkända israeliska koreografen Sharon Eyal gör ett verk tillsammans med Göteborgsoperans danskompani.
Om ambitionen har varit att med SAABA skapa något bortom det tidigare igenkända, så har det sannerligen lyckats. För nog kan man föreställa sig att dansarna med råge förmått förverkliga hennes vision.
Det är ett helt igenom gestaltande verk, som inleds med ett fascinerande solo av en storväxt dansare, Miguel Duarte, som imponerar med ett brett och självsäkert register av kroppsliga uttryck med ett både maskulint och feminint rörelsespråk.
Det hela landar i ett närmast andligt tillstånd av upprepning, stundom med dansare i grupp, liksom spanande ut i intet i ett närmast minimalistiskt förhållningssätt. Så kan till exempel de kvinnliga dansarna ses stillsamt defilera en efter en över scenen med kropparna i samma lite skruvade formationer till likaledes repetitiva, fåtoniga slagverksrytmer. Förstärker intrycket gör att samtliga dansare är iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med nätliknande struktur, designade av Maria Grazia Chuiri, som kan titulera sig designchef för Diors damkollektioner. Det hela kan låta enformigt och därmed lite tråkigt men tvärtom. Ett särskilt intressant spänningsfält uppstår när de kvinnliga och manliga dansarna emellanåt samverkar på scenen och det riktigt går att uppfatta rörelsernas könsspecifika laddning, dynamik och komplexitet och nära släktskap till andra djurarters sätt att röra sig.
Att återigen få uppleva detta meditativa verk skapade en förhöjning av tidigare intryck att ta med ut i natten. SAABA ges dock inte vid varje uppförande av 12 Songs.
