[230126] Scenkonstkompaniet Lumor från Stockholm gör i samarbete med Folkteatern i Göteborg en föreställning benämnd Content en kort tid. Det väcker förväntningar, inte minst vad beträffar just innehållet. Ännu efter 110 minuter är det dock tämligen oklart vad som blivit sagt utifrån den absurda tradition, som vid en jämförelse till och med kan få en Beckett att framstå som självklar.
Black comedy och absurdismen har många förgreningar i litteraturen och scenkonsten, dit väl Oskar Thunbergs och David Wibergs intention att ”gestalta ett själsligt tillstånd” eller ”ett samtida tillstånd” kan räknas, så som Thunberg själv definierarde verket i ett publiksamtal i Folkteaterns foajé före föreställningens premiär.
Redan öppningsscenen signalerar en form av mystik. Det framgår dock snart att det pågår förberedelser för 50-årsfirandet av traktens kulturhus med hjälp av en känd konstnär. Samtidigt i en helt annan kontext framkommer att det begåtts något slags brott och i det följande varvas scener om detta jubileum med förhör av olika personer som tycks kunna veta något om detta brott, som först mot slutscenen snuddar vid en förklaring, dessutom inslag av ett privatliv som resulterar i en födelse. Allt inslaget i en form som tycks söka sammanhang á la filosofen Deridas uppfattning om tid, rum och språk, vilket kräver detektivarbete bara att hänga med i scenväxlingarna.
Det hela förefaller allt mer absurt, som om skaparna varit ute efter en ny sorts komposition i den vida tradition som bottnar i en blandning av komedi, tragik och mystik och som kan liknas vid David Lynchs sätt att blanda sinsemellan oberoende skeenden i samma narrativ.
I svårigheten att förstå vad det egentligen är som utspelar sig på scenen fäster jag mig allt mer vid de tre skådespelarnas förmåga att anamma det outgrundliga och övertygande gestalta de fler än tre olika karaktärer som de omväxlande uppträder som efter snabba klädbyten i utkanten av scenen. Skickligt skådespeleri kan man gott säga.
Själva scenografin påminner om en rumslig installation med all erforderlig rekvisita redan från början strategiskt utplacerad och som kan tänkas förebåda såväl själsliga samtal, rullstolsbehov, firande av någon glad tilldragelse, födelse, död och begravning.
Ett intressant musikaliskt tema av Stefan Johansson kunde bli väl så klassiskt som det som förknippas med Twin Peaks. Content förblir för mig dock en föreställning som tycks vilja ställa existentiella frågor med vissa problem att nå fram.
