[230107] Relationen mellan vetenskap och konst är minst sagt komplex, och det finns oräkneliga sätt som dessa båda mänskliga kreativa områden kan såväl stöta bort som gripa in i eller till och med berika eller omfamna varandra. Jag har några gånger haft nöjet – och utmaningen – att som forskare bidra med texter till konstnärliga projekt och alltid fascinerats av alla perspektiv som öppnar sig.
Om ungefär en vecka från att jag skriver det här åker jag till Köpenhamn för en workshop i ett nordiskt projekt på temat ”sociala mikrober”, det vill säga hur den biologiska realiteten mikroorganismer figurerar i vårt sociala liv, vår kultur och individers föreställningar och känslor. Värdar är vetenskapsmuseet Medicinsk Museion, som också är partners i projektet och som arbetar integrerat med naturvetenskap, humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv på vetenskap och – just – konstnärer som förhåller sig till samtliga dessa aspekter. Eftersom jag själv är uppvuxen omgiven av bildkonstnärer och hela min akademiska karriär haft konstnärliga sidoverksamheter (musik och litteratur) ska det bli väldigt spännande att få ta del av deras verksamhet.
Min egen ingång i projektet kommer annars via vår forskning om antibiotikaresistensens miljödimensioner som jag skrivit om i tidigare krönikor, där inte minst människans utsläpp av läkemedelsrester och resistenta bakterier som bildas i våra kroppar när vi använder antibiotika är ett tema. Därför var det ett fantastiskt sammanträffande när göteborgskonstnären Stefan Karlsson sent i höstas bad mig skriva en text till en utställning som öppnar 20 januari på temat avlopp och allt vi människor låter ”försvinna” där, som han kurerar med bidrag av konstnärsduon Bigert & Bergström samt Rakel och Tekla Bergman Fröberg. Detta var vad jag skrev:
Håligheter frammanar i myter och våra innersta obehag och skräck – Polyfemos grotta, trollens hålor, förrädiska träsk, underjordens mörka, hemliga passager för otyg och monster. Likaså med håligheterna i våra kroppar, de öppningar genom vilka vi, liksom annat levande, avyttrar all slagg och avfall som livet genererar. Och där utanför, tarmarnas, anus och urinöppningens förlängningar; de diken, rör, rännor, tunnlar, brunnar och gropar vi anlägger för att inte kvävas av vår egen skit och piss, vårt härskna hudfett och vår döda vävnad. Anlagda för att leda bort allt detta stinkande, kväljande och geggiga så att civilisationen blir möjlig och det skrämmande, fuktiga träskmörker där sagans hydra lurar hamnar bortom lukt- och synhåll. Så har det sett ut sedan våra tidigaste högkulturer, med sinnrika anordningar för vatten och avlopp som prisas av arkeologer och historiker, ruiner som blir turistattraktioner att sucka över i förundran. Utan dessa inga kejsardömen eller världens underverk. Likaså i det högteknologiska samhälle vi nu befolkar. Våra ståtliga städer tronar över skikt efter skikt av de avloppens håligheter och ljusbefriade passager utan vilka vi alla skulle gå under på ett ögonblick, men som sakta fylls igen av alla resterna av den civiliserade människans skräck för mörkrets hålor.
Numera är det långt ifrån bara exkrementer, urin och hudavlagringar som passerar via våra kroppar och fyller avloppen och reningsverken vi helst vill slippa tänka på. Industriella kemikalier som fejar våra hem skinande blanka, fyller vår mat för att förhöja dess smak och förlänga hållbarheten, döljer våra kroppars förfall i förföriska sken av renhet, skönhet och ungdom. Läkemedlen som lindrar våra plågor och förlänger våra liv blir till osunt löddrigt, gulvitt skum i kloakens ävja och längs strandkanterna kring reningsverken. I synnerhet den för gemene man onödiga (men för sjukvården nödvändiga) antibiotikan, som redan idag biter mänskligheten i svansen med multiresistenta bakterier som frodas, mångfaldigas och transporteras via avföring och avlopp, och som växt till värre hot än både HIV och malaria. Resterna från matlagning som förr samlades i komposter och gödselstackar – särskilt då fettet, olivolja, rapsolja, solrosolja, ister, flott, smör, margarin, talg, bregott – geggar igen kloakerna till föda åt råttor och kackerlackor i dessa civilisationens grundfundament av inmurad tomhet.
Så stark är vår ovilja att se den avloppets infrastruktur som befriar, föder och höjer oss att det inte stannar vid dessa exempel, som i någon mån kanske kan bortförklaras med bristande insikt. (Fast vi förstås vet att vi med ett minimalt bekvämlighetsoffer skulle kunna nästan helt reducera fettets oskick: torka bara för fan i våld ur pannan ordentligt!) Toalettskålar och avloppsbrunnar har blivit platser där vi deponerar fasta föremål av betydande storlek – prydnader, leksaker, apparater, batterier, klädpersedlar, böcker och proteser. Med fettets hjälp införlivas de med kemikalierna och medicinerna i gigantiska aladåber som steg för steg täpper till de flöden våra liv är byggda på. Så osynligt har vi gjort vårt beroende av de håligheter som alla dessa föremål proppar igen och föröder. Reningsanläggningarna som räddar oss från att kvävas i vårt eget träck och förgiftas av våra egna utdunstningar, vilka vi i självvald blindhet saboterar. Rören som bara förmår hålla våra hus beboeliga genom att hindra ävjan från våra liv att impregnera byggena med sin stinkande smörjelse av droppande fukt så länge vi inte saboterar avloppets roll att just låta skiten löpa.
Vill vi leva i en civilisation som inte går under måste vi se all denna skada vi gör. Och då vi så infernaliskt gör allt för att slippa se den i vår skräck för håligheterna, måste någon göra den synlig.
Christian Munthe är professor i Praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.
