[221230] Allt fler familjer lämnar storstan och flyttar till landsbygden. Detta har blivit märkbart efter pandemin. Så lyder de första två meningarna i förordet till denna årsbok där man konstaterar att hembygdsrörelsen växer. I ett 20-tal artiklar och texter står att läsa om kultur av olika slag med landskapet Hälsingland som ursprung.
Alltifrån Hälsingegårdarnas långa väg till världsarv genom dess förhistoria och arkitektur via vägg- och tapetmålningar liksom även takdito i de gamla husen till mönstren på mattor och liv- och leverne på ett småbruk fram till nymodigheten Queer folkdräkt med inslag av Hälsingland, kan man läsa om i den här årsboken.
Liksom om Sven Elofsson, Delsbo som var född 1534 och blev kunglig sekreterare till fyra vasakungar. Det började med självaste Gustav Vasa, sedan Erik den fjortonde och Johan den tredje för att sedan bli det åt hertig Karl. Sven Elofsson blev med tiden ganska välbärgad och hade ett stort bibliotek.
”Barnaårens rika fattigdom” är ett intressant kapitel skrivet av Bror Richard Svärd och jag citerar inledningen på texten:
”Vintrarna var kalla och oändliga i barndomens land, men stor var lusten för vinterns lekar. Att åka skidor var emellertid inte bara en nödvändighet, ty skolvägen utgjordes av ett skidspår som löpte i den kuperade terrängen till skolhuset beläget tre kilometer bort.”
Det rör sig om krigsvintrarna under 1940-talet med ständiga amorterings- och räntekostnader för småbruksdriften. För en far med åtta barn.
Sjutton författare har producerat texterna och de presenteras i slutet av boken.
Det mest litterärt intressanta stycket tycker jag nog är ”Storfiskaren i storskogen” där författaren Kjell E Genberg skriver om sin författarvän Anderz Harning. Denna storvuxne man med stort hår, väldigt skägg och med ett brett och högljutt garv kom till Genbergs sommarkåk, den gamla skolan i Ländsjö by i Bjuråkers socken i nordvästra Hälsingland vid deras första möte, som måste ha varit i skarven sjuttio-åttiotal, vad jag förstår.
Genberg satt med familjen ute och förmiddagsfikade när Harning klev ur bilen klädd i vid uppknäppt skjorta och bruna manchesterbyxor och ”liknade ett gammalt bergtroll”, skriver Genberg. Han ställde en kartong på bordet med vinflaskor, hälsade på hustrun och de två barnen och vände sig till Genberg och sa: ”Det är du som är Genberg, va? Anderz heter jag.” Kjell E Genberg kände honom inte då men kände givetvis igen honom.
Harning blev med tiden den kanske främste gisslaren av byråkratin i Sverige. Han slog igenom med de två självbiografiska romanerna ”Stålbadet” och ”Asfåglarna” 1972 och 1974. Om sin barndom i ett nazistiskt hem i Stocka, en liten tätort vid Bottenhavet knappt tre mil norr om Hudiksvall i Hälsingland. ”Vi tar väl ett järn” föreslog Harning vid första mötet och ställde ett par vinflaskor på bordet. Genberg förklarade att han inte drack rödvin då han fick allergiska utslag av det. ”Stackare” sa Harning. Och gick och hämtade en butelj utan etikett ur den rymliga bilen. ”Blandvatten får du hålla med själv om du nödvändigtvis ska ha.” Genberg kände igen sorten på finkelsmaken.
Harning frågade om fiskevatten i närheten men Genberg förklarade att han inte fiskade men att det rann en å parallellt med vägen. Anderz Harning var nere vid ån med metspöt flera gånger men för det mesta fick han värma pölsan han hade med sig i en burk som middagsmat. Det blev mycket pokulerande till långt in på nätterna, ty Anderz Harning spottade verkligen inte i glaset – och han blev kvar i flera dygn. Meningen var att han skulle återvända till Delsbo några mil intill, men som Genberg skriver: ”Till och med en man som var 184 centimeter lång och 115 kilo tung ackumulerar tillräckligt med promille i blodet för att bilkörning skulle vara mer än omdömeslöst.” Han hade lämnat Salagården i Delsbo, sa han, för han inte fick någon skrivro där då en annan författare också satt där och skrev. Men Genbergs hustru Birgitta sa: ”Jag tror inte han lämnade Salagården för att han inte fick tid att skriva. Han berättar historier om sig själv hela tiden och ju fullare han blir desto mer upprepar han sig. Jag tror helt enkelt att han behövde en ny publik.”
Anderz Harning gick bort 1992 vid 54 års ålder. Många är historierna och skrönorna om honom varav kanske de sistnämnda dominerar.
Ytterligare händelser den där sommaren vid Genbergs stuga finns livaktigt beskrivna – med Harning i huvudrollen – i denna lilla essä som även kan betraktas som novell och är en stor behållning i denna hembygdsbok.
