[221220] ”… jag var the nightmare och mellan dina välformade bröst vilade min svans, och på det viset ville jag inte se dig framför mig, jag ville inte att du någonsin skulle förvandlas till kvinna, jag ville behålla det näpna barnet, och jag koncentrerade mig på drömmen för att slippa se det liderliga, svällande köttet på din vackra, platta bröstkorg …”
Jag undrar hur man tar sig an ”onda” och vidriga gärningar, i romanform. Beror det möjligen på vem som skriver; en objektiv berättare, ett ”offer” eller gärningspersonen? Och när man läser och senare skriver, hur mycket moraliska värderingar kan man lägga in i sin text? Jag minns att jag kände ett visst obehag när jag läste Ola Juléns andra diktsamling, Afrikas verkliga historia, när det visade sig att han använde prostituerade till att bli förälskad i och tala om som flickvänner. Med eller utan denna moralism, blir litteraturen bättre eller sämre? Och hur är det med recensionen?
Jag har sällan känt mig så ambivalent inför en recension, eller under läsningens gång. Jag har läst Marieke Lucas Rijnevelds andra roman, Min dyra ögonsten, i översättaren Olov Hyllienmarks svenska språkdräkt. Jag har inte mycket att invända mot denna översättning men måste undra lite över ordet ”yngling”. Det är en fyrtionioårig veterinär som för ordet. Han åker runt på gårdarna i Nederländerna, och det är där han träffar på den fjortonåriga flicka han blir besatt av. Vid ett flertalet tillfällen kallar han henne för just yngling, men i min värld (och enligt mitt lexikon) betyder yngling ung man/kille. Inga stora saker kanske, men jag reagerade.
Det var länge sedan, och det är väldigt ovanligt att, jag kände ett sådant läsmotstånd. Jag tror att det dels beror på romanens intensiva stil och ton. Meningar ibland fem eller åtta sidor långa i en text utan indrag eller andra andningspauser, långa stunder känns det som att läsa spoken word. Dels att vi är inne i huvudet på en pedofil och hans förvridna tankar, känslor och fantasier, vi är också med vid hans gärningar. Det är en jävligt obehaglig berättelse, men jag har förut läst bland andra de Sade och Bataille och liknande så jag ser mig inte som särskilt ”pryd”. Jag kan till och med gilla när exempelvis Michel Tournier närmar sig förbjudna gränser och tycka att det ”kittlar”. Här finns det dock inget som kittlar mina sinnen på ett positivt sätt. Att man sedan kan ana eller misstänka att historien bygger på författarens egna erfarenheter skruvar till det känslomässigt och gör det än starkare.
Rijneveld debuterade 2015 med en diktsamling, skrev sin första roman, Obehaget om kvällarna 2018 (på svenska 2020). På förlagets text till den första romanen pratar de om Rijneveld som en ”hen”, på baksidan av den nya står det ”han”. Det är en eventuell koppling till berättelsen om den fjortonåriga flickan som blir ”förförd” och utnyttjad av den vuxen veterinären, som är intresserad av manliga ”horn” och som fantiserar om att själv ha ett. Så hon kan stå upp och kissa, som de ”dear boys” hon närmar sig alltmer. Kopplingen jag gör mellan hen och han landar i att det möjligen är så att Rijneveld har varit med om en könskorrigering, och att de drömmar och fantasier om ha ett ”gossehorn” bottnar i det. Det pratas överhuvudtaget en hel del om manliga organ, om djurvärldens största och minsta sådana. Finns här också ett könsmaktsperspektiv? Om pojkars och mäns på många områden större friheter, att den möjligen kommer med ett ”horn” på kroppen och därför vill ha ett själv.
Platsen är en lantgård med djur och grödor och den och familjens religiösa grund känns igen från romandebuten, Rijneveld är själv uppvuxen på en gård. Kurt är veterinären som arbetar i området, det är han som tar hand om djurens diverse åkommor, är med vid födslar och när någon behöver avlivas. Han har fått namnet efter en av flickans ikoner, Kurt Cobain. Många av de namn hon intresserar sig för har mörka historier, ett flertal är precis som Kobain medlemmar i ”Club 27”, pop- och rockstjärnor alla döda vid tjugosju års ålder.
Om veterinären är ”pervers” är tjejen själv knappast någon konventionell tonåring. Hon lever i en stark och levande fantasivärld där hon naturligt samtalar med Freud och Adolf Hitler med vilken hon delar födelsedatum. Hon har vingar och kan flyga och hon är ond eftersom det var hon och inte det andra planet som rammade World Trade Center. Hon har följaktligen en massa skuldkänslor över vad hon har gjort. Dessa fantasier och det tvångsmässiga i hennes person och liv får vi ingen riktig bakgrund till, om inte den bakgrunden kan finnas i att mamman försvann när hon var tre. Försvann gjorde hon, men om hon dog, skilde sig från fader eller bara sjappade får jag ingen full klarhet i. Att det påverkat flickans liv är däremot tydligt. Det finns tecken på att mamman möjligen befinner sig i Stavanger, och Kurt lovar att ta med henne dit. Flickan lever på gården med pappan och en yngre bror, hon umgås med några få vänner, men inte heller här känner jag mig säker på om de verkligen existerar eller är fantasifigurer. Uppenbart är att hon inte är särskilt stabil eller ”hel” och definitivt behöver bekräftelse, något den upp över öronen förälskade veterinären utnyttjar till fullo. Smart och långsamt närmar han sig henne, visar att han ser henne. Smickrar och bygger förtroende och tillit, närmar sig också pö om pö fysiskt fram till att hon kanske själv vill ha sex med honom. Han är målmedveten och tålmodig och som psykopat expert på att manipulera.
Flickan kanske är barnslig och naiv, men samtidigt ganska brådmogen och hon svänger sig med citat och aforismer. Hon gör även musik och spelar i ett band och vet att hon en dag kommer bli berömd. Mellan sig citerar de poplyrik och/eller filmrepliker, och kommenterar romaner och poesi.
Marieke Lucas Rijneveld är redan en fullfjädrad författare trots den relativt späda åldern, han är född 1991. Författaren har full koll på sina uttryck och ser inte ut att försöka härma någon annan. Språket är fräscht, både poetiskt och rakt och uppfinningsrikt. Valet av stil och ton gör det omöjligt att värja sig mot det som händer, mot Kurts tankar och fantasier, och vi kommer väldigt nära allting. Jag kan dock uppleva att det blir lite stillastående emellanåt, att berättelsen trampar vatten när händelser och tankar läggs till händelser och tankar. Inte mycket ”nytt” sägs eller visas och så att säga inte tillför mer än det vi redan bevittnat. Ibland undrar jag också om tonen och temperamentet och det medföljande blommiga och levande språket verkligen passar den ångestridne veterinären, som i grunden ofta är deprimerad/nedslagen och drömmer sin mardrömmar på grund av sin situation och sina handlingar.
Veterinären”Kurt” berättar till ett du, till flickan, men vänder sig stundvis även till ”rådmän”. Vi förstår att han sitter inlåst och romanen är hans historia och försök att skapa förståelse för sin person och sitt agerande. Men det skaver lite när tonen till duet och rådmännen vävs ihop i texten, som han pratar till henne pratar man rimligen inte till domstolsfolk. Exempelvis så här
”och Gud så svag jag var, så eländig där jag låg och bet i örngottet likt en hare som hagelsårad retirerar till sitt gömsle för att dö, så försökte jag föreställa mig att du kramade mig och tröstande viskade att jag för evigt var din älskade harpalt, din finaste julklapp …”
Det är en köttig text, Rijneveld väjer inte för något som måste berättas, och viker inte undan blicken eller förskönar skeendena och vi kommer tätt inpå både djur och människa (precis som i debuten). Författaren kryddar med kunskaper och insikter, ord och begrepp veterinären slänger sig med. Det är ju i hans huvud vi befinner oss, och för att parafrasera den förra romanens titel det är Obehaget vid läsningen vi upplever. Det är en långa stunder vidrig text att ta sig igenom. Igenom kom jag, även om det tog sin tid. Det är trots allt skön litteratur.
