[221213] Vad skiljer olika konstnärer från varandra? En essä om läsningen av Peter Glas böcker om Leonardo da Vinci. Texten är lite längre än vanligt, så vi kan betrakta den somJulläsning. Håll till godo och God Jul!
Från bokstav.
Det är mer likt en trollstav. Den är ingen rebus.
Meningarna och radlängder varierar medvetet. Texten är mer eller mindre diskursiv och intentionell. En spegling, värdering och ett utslag av empati.
Ett slags dirigerande pekfinger. Ett index utanför sig självt.
Inbyggda motsägelser och rena paradoxer är resultat av textens dubbla funktion av att vara både lins och skygglapp.
Jag kan inte sammanfatta något syfte eller mening, för det skulle bara bli
en sämre kopia av den text du nu läser.
Min uppmaning är att läsa så som det står, långsamt
och forma din egen diskurs och låta energin som texten eventuellt skapar,
bli till handlingar, lust, mod och livsempati.
Jaget är en illusion, 1:a pers singularis men du finns. 2:a pers singularis Vi bestämmer det! 1:a pers pluralis
Bilder. Anna själv tredje. Målning och studie.
Titel: ”Dag själv tredje”;
En text om konst, språk, gränser och liv. Personer:
Leonardo da Vinci
Peter Glas (eg. Örjan Gerhardsson) Dag Almerheim
Mejl till Peter Glas,
Hej!
Jag håller just nu på med ett litet projekt där dina böcker om Leonardo da Vinci spelar en stor roll.
Det ska bli en recension, reflektion där rollerna delas mellan läsarna, ditt och mitt skrivande och om konst och ett geni.
Arbetet är tänkt att publiceras på webbkulturskriften www.alba.nu
Jag gör ett realtidsexperiment.
Först skriver jag en prolog ett slags öppenhjärtigt filter som ger ett tonläge till arbetet. Finns med här nedan.
Sedan läser jag dina två böcker mycket noga. Analysen kommer ha ett litet svep på sändaren, författaren. Mest är det text och bildanalys… tematisk exempelgenomgång med mera.
Sist en epilog med olika perspektiv. Metaresonemang och eventuella konklusioner.
Nu till min fråga!
Jag har skrivit ett utkast till steg ett.
Har du något du vill skicka med mig innan jag påbörjar själva läsningen?
Jag är inbegripen med att du lämnar detta oaktat, men jag skulle bli mycket uppmuntrad med eventuellt fler nycklar till mitt skrivande.
Med bästa hälsningar, Dag Almerheim
Här kommer utkastet till prologen.
Första delen av texten
Den djävulusiska stunden.
Ett surrealistisk uppvaknande. En ögonblicksskildring av vår tids observatorium och skyddsrum.
Hommage till Hubble och James Webb.
Nyfikenhetens galaktiska gränskikare.
Det är i ljusets successivt sammanpressade vågrörelser som livsgåtan lättar
på sin look.
Att skriva ner små sentenser och uppenbara sanningar kan aldrig gå i ren textform.
Jag tvivlar inte en sekund på att tvivlet är en förutsättning för att tänka klart.
Tankar går aldrig att klä i ord.
Jag är kognitivaktivist med en lång blogg. https://dagsatelje.wordpress.com/
Det är i konsten och poesin vi kan snudda vid vår förståelsehorisont.
Jag står nu i begrepp att läsa några böcker om Leonardo da Vinci av
Peter Glas. Örjan Gerhardsson som är hans riktiga namn, har i sina två böcker beskrivit geniet,
vetenskapsmannen, målaren och den ständigt nyfikne renässansmänniskan, Leonardo da Vinci.
Solen ser ingen skugga. Månen har inget eget ljus.
Vårt behov att omges av genier och ikoner för liv och kärlek överträffas kanske bara av tvånget att konstruera krigsmaskiner och terrorvapen.
Ev bild på en romersk, manuballista.(En armborstliknade pilkastare
som tros ha spelat en viktig av avgörande roll i de romerska erövringskrigen)
Böcker finns alltid i en kontext.
De kan stå tyst i bokhyllan med ryggen åt filologen. De kan ligga i knäet och bli till drömmar hos den som tittar och läser bland bladen.
De kan stå i ett skyltfönster och stå halvt tillbakalutade med ett säljande omslag ropa, Köp mej! De kan bli signerade.
De kan bli omtalade i en kulturspalt och sammanfattade med kritik och lovordade för sin djuplodande bildning.
De kan bli en del av en kanon eller brända på bål. På mässor och releaser kan de bli fond för ett seminarium där inte sällan författaren deltar.
De kan bli glömda och olästa.
Några böcker får pris. Eller rättare, det är författaren som får det.
Boken är märkligt död, där den ligger orörd. Det krävs kodningsarbete för att de ska bli illusoriska resor och utflykter i dagdrömmen. Varje läsare har sin maskin och är den väl utvecklad ändras den allteftersom och blir mer och mer kunnig i att tolka och till sist också värdera bokens kvalité.
Ansvaret för bokens innehåll måste i första hand tillskrivas läsaren och vad denne använder boken till. Plussar den på ett CV?
Hamnar den i listan över referenslitteratur? Droppas författarnamnet i en bisats för att färga något en själv vill säga.
Hela boken är sällan intressant. I undantagsfall är innehållet som ett fiskenät. Bara genom några rader anar en helheten och minns med lätthet dess kvalité. Men. Oftast
är det kärnan som möjligen blir ett kulturgods. En kognitiv kristall.
Ett blänke och bärare av mening som stöttar och lyser upp en annan mening i en ny bok.
Så blir människor kopplade till föremål och formler. Metonymier för komplexa tankar om livet. Newtons äpple… blir vetenskap.
Galileos teleskop blir universum.
Kuhns paradigm. blir vår gemensamma nämnare.
da Vincis, Mona Lisa blir konst.
Nä.
Jag har inte läst böckerna än. Lyssnat på en historiepodd.
https://sverigesradio.se/avsnitt/leonardo-da-vinci- historiens-storsta-snille
Kollat på förlagets Bakhålls webbsida. https://www.bakhall.com/mobil/artikel/g/glas/manen
När en undersöker livet får en ofta nöja sig med lik och fossiler. Det är så svårt att greppa det
medan det lever. En text borde vara levande och
skrivas samtidigt som en läser. Ett slags hermeneutiskt samtal. Ett välförberett goetheianskt tema som en samlas till som ett andligt möte i en tystlåten och jämlik kväckarförsamling.
Eller som en minutiös dissektion. Hur långt får skalpellerna snitta?
Har nyfikenheten en total frihet, eller ska en hejda sig enligt den inre censorn och finkänsligt borsta av sig askan från ikarosvingarna och stillsamt rensa ur det gamla redet i sin holk?
När kunskapen ligger för långt bort börjar gissningarna och metaforerna.
Ska författaren röja sig eller ligga ljudlös i sitt gömsle? Inte prassla det minsta och låta fågeln ostört häcka.
En är alltid fångad i sitt observatorium och det fungerar också alltid som skyddsrum.
Nuet förblir en djävulusisk stund, medan stjärnhimlen är din John Blund.
Svarsmejl från Peter Glas
Hej Dag!
Vilket intressant projekt!
Jag svarar gärna (så gott jag kan) på frågor per epost om läsningen får dig att undra över något.
Du frågar om jag vill skicka med dig något inför läsningen.
Bara att min tanke med böckerna är att läsaren ska lära känna Leonardo som person.
Hur han var och hur han tänkte.
Bli närmare bekant med honom trots tidsgapet på 500 år. Vänliga hälsningar / Peter Glas
Andra delen,
Läsningen av böckerna börjar.
Jag börjar med, Solen ser ingen skugga. Läser, läser, läser, läser, läser.
Att teckna och måla.
Att förvandla en platt yta till ett illusoriskt djup.
I en överskådlig genomgång av själva hantverket, med betoning på den huvudsakliga skillnaden mellan teckning och måleri, framträder Leonardos
eget arbetssätt tydligare och en märker hur han pendlar mellan linjen och ytan och dessutom förenar dem, främst i måleriet. Linjeteckningarna är oftast i tankens tjänst men svävar ibland ut i dansant åtrå.
Teckning är i första hand en bild
gestaltad med linjer. Med ett snedskuret kluvet silverstift i pennskaftet varieras linjen i tjocklek och med pennans tryck kan även
intensiteten på linjen skifta från opak till transparent.
Genom att utelämna delar av en linje kan även gestaltpsykologiska och perceptuella fenomen fylla i håligheterna för att förstärka linjens volyminösa och tredimensionella effekt hos betraktaren.
Medelst olika rastreringar och metodiska ritstreck, skrafferingar, på pappret kan även toningar och mjuka överångar skapas för att gestalta både slagskuggor och mantelskuggor. Med fingertopparnas naturliga fethet kan färgpulver och kolrester frotteras i molnlika fält. Ljusdagrar kan raderas fram och ofta förstärks de med varsam utelämning av pennstreck för att låta underlagets ljusa yta, verka som bländande reflex. Vid arbete på neutralt gråa, sepiatonade papper kan även bruk av vit krita och blyvitt, höja delar av
objektet och förstärka den tredimensionella verkan. Genom att smeta ut bläck, tusch eller kolstoff kan en lämna streckbegränsningen och rent av närma sig ett
måleriskt återgivande.
Pennfattningen påverkar i hög grad karaktären på linjen. Pincettgreppet fungerar bra till små korta och snabbt upprepbara anlöpningar.
Handskaksgreppet tillåter hela armen att vara med i rörelsen.
Så kan t ex. axelleden röra sig mjukt, medan pennan ligger fast i handgreppet och på det sättet åstadkomma mjuka, jämna och elliptiskt och vågformade linjer, ytor och volymer.
Märk, att i impressionistiska och fotografiska bilder, finns inga linjer. Bara olika grader av täthet och upplösning. Synintrycket skapar på liknande sätt pixelerade bilder med stavar och tappar
på ögats näthinna.
Teckning är till sin grundkaraktär
närmare besläktat med tankeverksamhet i den meningen att linjen skiljer ytor åt och på
det sättet delar upp världen i kategorier.
Måleri är i första hand ett mer eller mindre högupplöst pussel av olika färger. Ytor i ett
medvetet arrangemang. Penseldragen, palettknivens spår är i varierande grad synliga. Vid sfumatoteknik strävar en efter att helt eliminera spåren av verktygen för att genom skira övertoningar åstadkomma närmast rökaktiga utbredningar med mycket mjuka övergångar och kanter. Handflatans inre välvda tumme används för att stöppla ut färgen i jämna sjok. Färgen kan även målas i tunna transparenta skikt lager på lager, där olika toner mjukt övergår i varandra.
När lagrena lyser genom varandra skimrar färgen i en optisk blandning. Pigmenten späds ut i olika transparenta medium och bindemedel. Ofta
ägg, både gula och/eller vita och oxiderande oljor. Alternativt används pigmenttät färg som saknar genomskinlighet och penselns drag tillåts vara en del av gestaltningen. Färgerna når ögat genom att vågrörelserna adderas eller bryts mot varandra.
Konstnären får en möjlighet att likt linjeteckningen ge känslomässiga avtryck genom sitt sätt att låta penseln dansa över duken.
Färgens torktid påverkar naturligtvis i hög grad på vilket sätt konstnären kan variera appliceringen. Vid brutalmålning kan färgen tappas/spillas på duken. Färgen kan i vissa fall
genom kapillärsugning sprida sig som plumpar i underlagets grund varvid en del pigmenttyper bildar distinkta eller mjuka kanter. Tunn färg går även att blåsa ut, genom vinkelställda rör, typ airbrush. Genom att avskärma vissa delar med schabloner eller annat skydd kunde konstnären kontrollera de bångstyriga färgstrålarna.
Vid en freskmålning och målning med äggtempera var underlagsarbetet mycket noga förberett och det fanns lite utrymme för improvisationer och ändringar.
Oljemåleriet med den långsamma torktiden skapade mycket möjligheter till fix och jämkningar. Teckningar och förstudier låg som erfarenheter men kunde senare i målningen utvecklas med intuition och känsla. Måleriet jobbar mer med helheter och relationer.
Leonardo målar oftast med oljefärger
och linjerar upp målningen efter förarbete på en papperskartong. Linjerna överförs till en poppelpannå genom att pricka genom kartongen längs de viktigaste konturerna.
På detta sätt kunde elever kopiera mästaren genom att använda samma kartong
Kontraster i ljust och mörkt och olika färgkontraster, färgackord och egenbetydelse i symbolisk och metonymisk mening var ju väl utvecklat och utnyttjades förstås av de kunniga konstnärerna. Mona Lisas ärmar är färgade i leniato, lejonfärg… möjligen i förlängd betydelse en dold signering av Leonardo. De dekorativa slingorna (på florentinska, fantasie dei vinci ) och
broderiet i hennes klänning kan ytterligare ge stöd för en lekfull ordlek och signering som pekar på
Leonardo efternamn da Vinci, som betyder säv eller vass.
Bildens komposition är hur de identifierbara gestalterna, de avgränsade tingen och rummet disponeras över bilden yta. Intresset för proportioner och olika tillstånd av balans blev en viktig del av bildbyggeriet. Hur de olika delarna tycktes röra sig över bildens yta blev en del av uttryckets dynamik och graden av upplevelse hos betraktaren. Ju mer rörelse desto mer känslomässig påverkan. Den korta levande människotiden gestaltas indirekt genom rörelser och fingervisningar. Det eviga tidsförloppet i bestående bergslandskap och flodens flöde.
Bildernas narrativa nivå är ofta känd och det räcker oftast att med symboler och insprängda metaforer
för att ge betraktaren nycklar till förståelse. Konstens placering var ju en uppenbar ledtråd på vart i de kända berättelserna en befann sig.
Leonardo da Vinci var en mycket skicklig tecknare. En linjemästare. En enastående iakttagare. Han är även en mycket skicklig målare. Ofta mycket mjuk i konturerna.
Bildens betydelsefulla delar tonar vibrerande mjukt över i varandra med mycket varsam pensel och målas med många olika färglager.
Färgbilderna med pensel vittnar om en god syntes mellan måleri och teckning. Han målade helst med färger med lång torktid, oljefärger. Proportioner och rörelse var han närmast besatt av. Med bildkompostionen arbetade han som en arkitekt. Målningarna blev som utvecklade ikoner.
Bladguldsinlagda glorior försvann, men
kroppsspråk och handgester bestod och gestaltades noga.
Leonardo är trogen sina synupplevelser och
tränar sig ständigt i iakttagelsens naturrealistiska konst. Detta hindrar honom inte för att ibland,
genom sina tekniska ritfärdigheter, skapa både fantasifulla och expressionistiska bilder.
Det finns flera exempel på överdrivna karikatyrstudier.
Som för alla andra konstnärer för sin tid var han mest bunden av uppdragsgivarens önskemål och kom i direkt beroende av deras beskydd och ekonomiska bistånd. Leonardos sociala känslighet och fantasifulla inlevelse i kontakten med furstar och uppdragsgivare gjorde intryck och imponerade på dem. Detta gav säkert en viss handlingsfrihet och stabilitet hos de annars mycket intriganta och brutala furstarna. Han blev en omtyckt festarrangör och underhållare.
Målningarna var det som hade status och i dem fogade sig Leonardo att avbilda älskarinnor till furstarna och inför prästerskapet och den påvliga makten, skildras bibliska motiv i upprätthållandet av kyrkans maktställning.
Gentemot religion och mystik intog Leonardo annars en kylig och trotsig inställning. En förhållandevis modern naturvetenskaplig syn med logik och experiment som vittne för en naturens sanning.
Det är i teckningarna han är i det närmaste en modern konstnär. En utforskare av naturen och livet utanför ateljén. En forskare på liv och död. En mindre smickrande sida är alla vapen och krigsmaskiner han tar initiativ till att vilja göra.
Utlovade militära konstruktioner gör honom till en
viktig tillgång för de stridande furstarna. De ständiga regionala krigen och konflikterna krävde insatser för att slå fienden. Kanske fann Leonardo glädje i att konstruera dessa försvars- och anfallsvapen, men ser man till mängden av
andra konstruktioner och tekniska innovationer är det nog, utöver det ekonomiska beroendet och strategiska marknadsföringen av sig själv, mest ett uttryck för en gränslös arbetslust och okontrollerad nyfikenhet.
Han utvecklar en empirisk metod och utför mycket noggranna visuella studier som grund för sin forskning. Han är förslagen och strategisk i relationer.
Intar ofta en central roll i fester och deklamerar visdomsord, poesi och sjunger. Det är inte ovanligt att han målade dekorer och skapade
spektakulära visuella arrangemang på de furstliga eventen.
Ett lejon
bär en konung i sitt hjärta.
En kan sätta upp en holk,
men aldrig tvinga fågeln att flytta in.
En kan rita
och konstruera ett flygande plan, men inte tvinga det att lyfta.
När jag insåg mitt eget geni, förstod jag
att det var människan, Leonardo da Vinci,
jag sökte.
Hans målning, Nattvarden är kvar som
minnesbild likt ett foto från Jesus sista måltid med lärjungarna. En av dem är påtagligt lik en kvinna. Ett saltkar ligger kullvällt och några citronskivor och avätna kycklingben syns ödsligt utspridda.
Några har en skvätt vin kvar till en sista skål. Judas tycks redan ha håvat in sitt pund.
Konstnären har en central plats och från dennes enögda utgångspunkt konstrueras alla parallella linjer att divergera ut likt en stjärnuddig strålning av reflekterat ljus, för att sedan brytas in i iris och
vidare kanonisera fotonkvanta till betraktarens näthinna, där kemiska explosioner för vidare receptorernas signaler till hjärnan.
Det är ingen äkta fresk, den är gjord i blandteknik
med hartser, gips, krita och äggoljetempera på torrt murverk.
En experimentell teknik för sin tid. Verket förföll ganska snabbt.
Målningen finns kvar efter flera olika restaureringar och idag har de flesta av oss sett fotografiska avbildningar av den.
Det är med olika grader av kompetens som konservatorer håller liv i bilden.
Det är subtila religiösa och relikta värden som vårdas.
När konstnären, skenbart halvfärdig lämnar sitt arbete, går verket över
till betraktarens ägo.
I en för de dåtida vanliga människorna, bildfattig miljö,
invaderar bilden ägarnas egna drömmar.
Gloriorna låter konstnären, var och en,
i en medskapande akt, själva fylla i.
Kvalité är den del av något människoproducerat som bidrar med
ökad empati, livskraft och mod.
Konst är till största delen kvalité. Kvalité är dess spirituella och andliga och kognitiva innehåll.
Det är egenskaper som inte går att prissätta eller värdera i arbetsinsatser.
Kvalité är en unik egenskap som var
och en tillägnar sig genom läsning och/eller handhavande av konsten.
Den konstnärliga upplevelsen äger därför betraktaren. I så motto äger alla Mona Lisas
leende. Hennes gåtfullhet är helt och hållet din egen. Det är i ljusets successivt sammanpressade läpprörelser som livsgåtan lättar
på sin look.
Objektvärdet är bara uttryck för förvaltarnas anpassning till ett pekuniärt kapitalhyllat system. Det kan ge intäkter till institutionell konservatism och kulturell socialisation.
Konstanalys eller bildläsning är ju en tolkning i konstverkets innehåll, betydelse. Det finns flera olika metoder. Den traditionellt konstvetenskapliga och den för modernistiska verk mer lämpligare, semiotiska metoden.
Förenklat handlar den förra om att avläsa den berättande nivån av verket. Tolka avsändarens mening. Tyda verket. Den senare handlar mer om hur innehållet skapas och hur konstnären
skapar bildens tecken och hur de används på ett nytt kommunikativt sätt.
Båda tolkningssätten kan vara en översättning av ett skeende, myt, berättelse. Tolkningen kan även vara ett slags kognitivt uttryck. En bild av hur vi upplever världen både som visuellt intryck och känslomässigt närvarande i stunden. Bilden blir ett expressivt svar på något upplevt.
Leonardo är uppfylld av seendets erfarenheter och mycket bunden vid de tredimensionella verkningar bilden ska ge. Blånande luftperspektiv. Speciellt i måleriet. Rörelsen, vridningen, kroppsspråket blir centrala grepp i bildens uttryck och innehåll. I modellstudier är anatomin viktig.
Kroppens geometri och proportioner. Det som vi idag kallar kroki, med korta studiesekvenser med det huvudsakliga målet att fånga modellens uttryck och känsla verkar ha varit mindre förekommande. Expressiva förskjutningar
och deformeringar i förhållande till den iakttagbara normaliteten var inte heller något man direkt tränade på.
Läser nu vidare i, Månen har inget eget ljus.
Det mest spännande med att läsa Peter Glas böcker är att frågor som dyker upp och tankar som jag kastar ner, lika snabbt kastas omkull och blir besvarade.
Hur mycket kroki liknar inte denna förmaning?
Försök fånga den spontanitet som uttrycks i människors naturliga gester och som har sitt ursprung i deras starka känslor – detta ska du snabbt skissa ner i
ditt lilla anteckningsblock.
Det räcker att du tecknar ner ”snabba noteringar av formerna, ett huvud blir en ring, en arm blir ett
rakt eller vinklat streck, och lika enkelt tecknar du benen och kroppen, och när du kommer hem omarbetar du denna skiss och ger den dess slutliga form ”
Ständigt denne Leonardo, vis som få. Det är bättre att göra egna studier än att förlita sig på tidigare konstbilder. Varför hämta vatten ur tunnan när det finns en källa att hämta ur.
Jag läser vidare…
En stor behållning får jag av texten kring Leonardos pedagogiska och instruktiva manuskript till den konststuderande.
Trattato della pittura. Renskriven av eleven Melzi. Förvaras i ett bibliotek i Vatikanstaten.
Peter Glas är en mycket handfast och konkret journalist i sin gärning. Stunden när han bläddrar i originalbladen av detta handskrivna
verk skapar närvaro och autenticitet, som läsaren blir involverad i. Peter Glas översätter själv delar av den florentinska texten.
Läsaren får praktiska råd att gestalta olika ting och känslor Detta blandas med invecklade resonemang på hur ljuset faller och hur skuggor i olika simultana verkningar kastar sken i varandra och på det sättet påverkar dess färg.
Många av råden handlar om hur olika detaljer ska
målas. Tyger, moln, näsor, människor i olika åldrar.
Målet tycks vara att kunna måla levande landskap med människor och växter.
Som scener, med förgrund och bakgrund.
Det är i Leonardos teckningar som han förlänger sitt tänkande. Det är i dem som konstruktioner fantiseras fram. Det är inte handen som ritar flygmodellerna, det är drömmen om att kunna flyga. Hans mycket drivna förmåga att gestalta det tänkta i det tredimensionella rummet ger honom en utökad kreativ och kognitiv förmåga. Det kommer även fram i måleriska stunder när brodyrtrådens väv genom tyget återges med skuggade överlappningar och en anar nålens väg genom varp och inslag.
Leonardo har tänkt mer än de flesta. Kopplingen mellan tankeverksamhet och konstnärligt arbete är synnerligen intressanta delar i böckerna om Leonardo som Peter Glas så infallsrikt beskriver. De är i de avslutande texterna – Måleriet gör man med tänkandet – där paralleller och jämförelser med andra och moderna konstnärers betraktelser av det egna konstnärliga arbetet, som är en av de stora höjdpunkterna i Peter Glas arbete om Leonardo da Vinci.
Att läsa dessa två böcker har varit en vibrerande intressant resa. Så många beröringspunkter med mitt eget arbete.
Detta är bland det viktigaste som skrivits om konst som jag kan överblicka.
Kvalité i precis den mening som jag eftersträvar i ett konstnärligt arbete.
Tack!
Månde, är inte Peter Glas och även Leonardo da Vinci också kognitivaktivister och innerliga allivscentriska konstivrare, precis som jag.
Men. Visst.
Främst är vi människor. Andra mejlet till Peter Glas, Hej.
Vill bara berätta att jag jobbar på. Bokläsningen är i det närmaste klar och jag har skrivit lite parallellt.
Texten kommer ju inte bli en traditionell recension utan mer en personlig reaktion.
Jag vill verkligen bidra till att böckerna får många läsare.
Innan jag sänder över texten till www.alba.nu kommer du få ta del av den…
Publiceringen är ingen garanti men jag hoppas ju på det förstås.
Dina böcker har varit och är en mycket stor behållning för mej.
I mitt livspussel är de så fullständigt klockrena och de bygger på rejält i livsbilden.
Särskilt spännande är de delar som handlar om Måleri och tänkande.
I min blogg finns så mycket som både tangerar och fokuserar på det ämnet.
Kanske kan jag vid tillfälle lotsa till några inlägg som kan eventuellt vara intressanta. Det är ca 600 inlägg med lite olika kvalité.
Jag är själv (numera pensionerad) legitimerad pedagog i film och bild. 35 år av undervisning.
Jag är även dataprogrammerare och driven 3D animatör/kreatör.
Expressiv träskulptör. Hyfsat bevandrad i filosofi. Hm…ja ja.
Drivkraften har varit att sprida lust och kunskaper till att bredda sitt språkliga register,
att omfatta konst, film, poesi och andra konstarter.
Dina böcker är fantastiska bidrag i det arbetet. Jag bearbetar dem naturligtvis fortfarande och kommer att läsa om olika delar framöver.
Några tankegångar så här långt.
Ordet paradigm är ju lite på modet sedan makten har svingat med det som en kursändring för sin politik. Själv tycker jag att det används felaktigt och blir bara en retorisk trop i en manifesterad politisk ambition.
Hur som helst.
Jag undrar lite över Leonardos paradigm. Hur var det?
Du skriver att han genom fossilfynd i bergen, drar den slutsatsen att det har tagit miljontals år för dem att komma dit. Vilket tidsperspektiv hade man/han på den tiden? Visste man jordens och universums ålder.
Människan var ju inte så gammal. Enligt
kreationister bara en handfull millennier? Hur såg man egentligen på framtiden och oändligheten?
Leonardo förefaller vara en bergs- och landkrabba. Ser han någonsin havet?
När det gäller Trattato della pittura, blir jag särskilt nyfiken.
Skulle man inte göra ett försök att översätta hela den till svenska. Förmodligen skulle det krävas en grupp som samarbetar.
Fackfolk och praktiserande konstnärer/filosofer från olika områden som får mötas och diskutera. Dina reflektioner med jämförelser med andra utövande konstnärer är strålande.
Kanske skulle det också innehålla lite diskussioner om olika bildanalytiska positioner också. Typ Erwin Panofskys´ ikonologi vs Roland Barthes semiologi.
Möjligen är Jonna Bornemarks arbeten också mycket passande att ha med.
Lite märkligt är det att Leonardo tycks ha lämnat så lite om olika syften och personliga motiv till sina konstverk.
Han verkar ju trots allt vara så grubblande och sökande.
Han är ju inte en bara en pragmatisk hantverkare som saxar sig fram med sin utpräglade sociala kompetens. Är det hans paradigm som gör att han har en del blinda fläckar?
Han lättar ju lite på en del… skymtar abstraktionens möjligheter, anar att det finns starka krafter och polariteter i människans väsen. Njutning och smärta.
Det finns flera vägar att fortsätta…
På återhörande bästa hälsningar Dag
Peter Glas andra svarsmejl
Hej Dag!
Tack för ditt mejl. Jag är alldeles upprymd över att du har läst mina böcker så ingående och har så mycket intressant att säga om dem – att mina funderingar om Leonardo har genererat vidare funderingar hos dig – det är ju precis så böcker ska fundera när det är som bäst.
Att Leonardo kunde föreställa sig större tidsrymder än vad katolska kyrkan talade om (dvs att världen skulle ha skapats för några tusen år sedan) märks till exempel av att han på insidan av pärmen till Parismanuskript E nämner
tidsrymden 570 000 år. Det var i sådana tidsperspektiv han resonerade kring fossiler av havsdjur som han hittade uppe i bergen. Han reste troligen aldrig utanför italienska halvön förrän han lämnade Italien 1516 vid 64 års ålder och flyttade till Frankrike. (Det finns uppgifter i en del böcker om att han ska ha rest till Konstantinopel/Istanbul 1503 och träffat sultanen där och att han ska ska ha rest till Frankrike 1509-1510 men dessa uppgifter har vid närmare undersökning visat sig inte stämma.) Att han många gånger var vid havet är dock säkert, han var till exempel verksam en period i Venedig 1499-1500 och han ritade kartor över Toscanas kust 1503-1504.
Att översätta hela Trattato till svenska vore ett jätteprojekt, stort och komplicerat, eftersom många av Leonardos resonemang är krångliga och svåra att följa, och översättningen måste göras av en oerhört avancerad översättare som förmår skapa samma poetiska sting i den svenska språkdräkten som Leonardo har i sin florentinska – så, javisst vore det en stor tillgång om Trattato en dag skulle komma ut på svenska.
Roligt för mig att du gillar mina jämförelser mellan Leonardo och andra konstnärer – där tänkte jag att jag skulle kunna drabbas av många missnöjda läsare eftersom ämnet är så gigantiskt stort och jag bara hade 40-50 sidor till mitt förfogande, fler sidor än så hade nämligen blivit oproportionerligt i boken. Jag befarade att många läsare skulle mena att alldeles för få konstnärer behandlades och alldeles för summariskt. Roligt därför att du tycker att det funkade.
Om Leonardos paradigm kan man säga massor, men om jag skulle sammanfatta min uppfattning om detta paradigm skulle jag säga att Leonardo var sin tids allvetare och att det var som en sådan som många i hans samtid till sist betraktade honom, t ex den siste mecenaten kung Frans I av Frankrike, och att han erövrade denna sin allvetarposition genom decennier av enträget arbete om vilket jag främst vill framhålla två saker: dels att 1) Leonardo socialt sett var en överlevare, inställd på att hitta försörjning på olika vis, så att han kunde hålla på med just det som han älskade att hålla på med, dvs följa sina egna infall och nycker i sitt stora livsprojekt att utforska allt-allt-allt, och detta gjorde honom mycket skicklig i att hantera sociala situationer och utverka förmåner av rika furstar så att han kunde vara en fri forskare som i stort sett fick syssla med precis det han ville och att 2) han forskningsmässigt var en autodidakt som tänkte självständigt och kreativt. Samtidigt som han var oändligt hungrig på böcker och andras lärdom var han mån om att tänka själv och komma fram till egna slutsatser. Det gjorde att han inte befann sig i samma paradigm som sin tids universitetsmänniskor utan hade en öppnare/friare syn på tillvaron än vad de hade. Det är nog
därför, tror jag, som hans efterlämnade anteckningar kan kännas så lätta att ta till sig idag.
Vänliga hälsningar / Peter Glas
Detta är tredje och avlutande delen.
Det kan tyckas förmätet att se sig själv som ett geni. Att ge denna text titeln Dag själv tredje.
Det är en hommage till Leonardo´s målning, Anna själv tredje. Föreställande Mormor Anna, Maria och Jesusbarnet.
Jag heter (tillfälligtvis?)själv Lennart i mellannamn och min mormor hette Anna.
För mej är att skriva bara en roll. Jaget är en tillfällig konstruktion genom vilket världen formuleras som begriplig och uthärdlig.
Som konstnär har jag distans till rollen som gör mig både djupare och innerligare
i mitt eget skapande.
I Peter Glas två böcker om Leonardo da Vinci, ges en många svar på vad det innebär att vara levande och tänka.
De två böckerna Solen ser ingen skugga,
och Månen har inte eget ljus, har spännvidden mellan infallsrika övergripande perspektiv
och närgångna, närmast juvelerarokulära observationer. Det är en föreställning med akter och överraskande mellanspel som är sprängfyllt med författarens
egna berättarglädje av upptäcker, efter ett decennielångt forskande av de spår Leonardo da Vinci lämnade
efter sig. Alla hans målningar kommenteras på nått sätt. De är bara runt ett 20-tal.
Jag har i min text integrerat mycket av den lärdom som en får vid läsandet. Men jag lovar, det finns så mycket mer än det jag tar upp här.
Tack Peter Glas!
Nuet kan vara en djävulusisk stund för den saknar eget språk.
I konstdrömmen kan en flod stanna upp och vattnet bli till en handburen kristall.
Avslutande mejlet till Peter Glas
Hej Peter.
Det känns jättekul att läsa dina kommentarer och svar, så här långt. Att höra om Leonardo i detta format och tonläge gör känslan för honom
som levande person fortsatt påtaglig och närvarande. Jag har skrivit klart tror jag. Ha ha.
Alltså, det finns ju så mycket mer i böckerna
men jag har ju fokuserat mest på de delar som handlar om konst och bildarbete.
Restaureringsarbetet med Salvator Mundi. Den perverterade konstmarknaden. Alla närgångna betraktelser av konstverken. Raden av konstnärer som beskriver
tänkande och konst. Alberti, Delacroix, van Gogh, Cezanne Matisse, Duchamp, Pollock, Kandinsky, Bourgeois och Ernst Billgren, Yoko Ono med flera.
Din berättarglädje och journalistiska mosaikmetod gör läsningen till en fest.
Det finns något mycket fundamentalt bra med att flytta blicken i många riktningar när man vill undersöka något. Jag tror att ett för starkt
fokus gör att man bländas av intrycken samtidigt som man har en tendens att förstora just det, i betydelse. Läsarna leds med i dessa sackadiska rörelser och får på det sättet en mycket balanserad och njutfull resa.
En blir sugen på att resa mer.
Som jag skrev, Att tränga in även i de svåra partierna av Trattato della pittura.
Se alla målningar i verkligheten.
Spinna vidare i de många poetiska och eftertänksamma aforismerna.
Ja, det finns mycket…
När det gäller Trattato har jag en känsla att en del av de svårtillgängliga avsnitten kan handla
om tankar kring återgivandet av tredimensionalitet och ljus och skugga. Ljusdunkel – chiaroscuro.
Hans intresse för detta är stort och det vore inte överraskande om han försökte se ljus och
färger på ett systematiskt sätt.
Det finns ju en del komplexa fenomen som han kanske var på spåren att hitta lösningar på.
Att måla djup svärta var han en mästare i.
Att måla ljus också. Men. Det infinner sig en del speciella problem när en betraktar ett motiv i motljus. Det ljusaste i målningen är ofta dess blyvita eller kanske kritvita grund.
Det bländade ljuset måste återges med dem eller med en svag ton av t ex. ockra. När man tittar på karmen eller kanten vid fönstret,
typ som i Nattvarden, förefaller även vita och kalkade väggar att vara ganska djupt grå.
Vi har ju en inbyggd bländare i ögat som kompenserar en del av detta. Men att vi i vardagssammanhang ändå upplever dem som vita är ju att vi ser även med hjärnan.
Som fotograf vet man att vi måste ta minst två bilder med olika bländare och sedan mixa ihop dessa för att se
både interiören och den bländade utsiktens detaljer. Kanske har Leonardo funderat på detta olösliga dilemma. Kanske har han även funderat på det faktum att vi har två ögon och att de ger dubbelseende av bakgrunden
när man fokuserar på sitt pekfinger.
I några målningar ser vi också effekten av ögats begränsade skärpedjup.
Möjligen har han funderat på ljusets väg som studsar
genom rummet och de simultana effekter det får på föremål.
I 3D CAD-ritning är det viktigt med den så kallade fresneleffekten.
Komplexa spegelfenomen och genomsläppliga ljusvågor som ger en rymd och glans i belysta föremål.
Jo. Lite nyfikenhet är kvar kring hans konst och bildpedagogik.
Stort tack för din medverkan och engagemang.
Skickar med denna länk om tankars väsen som jag skrev 2018. https://dagsatelje.wordpress.com/2018/12/03/se-upp-tank-dig-for/
Bästa hälsningar Dag
Avslutet och återskenet av en läsning.
Hej Dag,
Nu har jag läst hela din fascinerande redogörelse över hur du jobbat med de två böckerna. Jag har följt med dig i alla utvikningar och sidoturer och fått massor med uppslag och impulser att själv tänka vidare.
Vilken briljant metod du har skapat för att tillägna sig det skrivna, för att ta itu med texter ordentligt, för att gå till botten med ett material och göra det till sitt. Det här måste vara det optimala sättet att läsa!
För att anknyta till Leonardo himself skulle jag vilja påstå att du har jobbat på Leonardos vis. Hans myller av efterlämnade anteckningar innehåller en hel del av sådant här – intryck av lästa böcker, uppmaningar att fundera vidare på en tanketråd, jämförelser med andra läsefrukter. Att läsa på det sätt som du läser på var ett av Leonardos många knep i det väldiga projekt som han drev genom hela sitt liv – att vara nyfiken på precis allting!
Begeistrade hälsningar / Peter Glas
