[221211] Den är någonting alldeles extra. Detta är en rejäl inbunden bok på 1,5 kilo i ett pansartjockt mörklila textilomslag med glänsande silvriga detaljer. ”Hypnagoga” är garanterat en praktfull syn på vilket soffbord som helst.
Titeln syftar på hallucinationer som uppkommer i samband med insomnandet eller i uppvakningsögonblicket. Så är också Karl Grandins bilder klatschigt psykedeliska, vilka leder betraktaren in i en drömsk symbolvärld.
Hans illustrationer pryder de (väldigt) många ölen från Omnipollo, som han grundade tillsammans med Henok Fentie 2010. Innan dess arbetade han med jeansmärket Cheap Monday och var delaktig i dess välkända dödskallelogotyp. I byxorna fanns budskap och motiv, som bara syntes när kläderna inte var på. De skulle rymma överraskningar att upptäcka efter hand.
Och så kan det vara även med ölmotiven. I bokens inledning förklarar Grandin det tacksamma med att använda burkar och flaskor som canvas. Att det inte finns någon annan produkt som konsumenterna greppar och lika aktivt studerar. Hans bilder ska helst väcka tankar och associationer.
Och mängder av ölförpackningar blir det förstås i ”Hypnagoga”. Här finns flera av mina egna favoriter, från Omnipollos första tid med flera starka budskap. Nebuchadnezzar pryds av en sotig amerikansk flagga som har tappat sina stjärnor, själva strålglansen, medan Gone helt enkelt är en endollarsedel med bokstaven G skriven före ordet One. Enkelt och slagkraftigt.
Ett tydligt symbolvärde har även Perikles, som föreställer en tom fågelbur med ett uppbänt galler. Frihet! Den mest utmanande förpackningen tillhör emellertid Yellow Belly. Där har flaskan svepts in i ett vitt papper med två ögonhål, vilket för tankarna till Ku klux klan. Temat är feghet och rasism där folk anonymt gömmer sig i grupp.
I boken uppmärksammas även skivomslag, kläder och diverse konstnärliga projekt som Grandin har varit involverad i. Han har en distinkt och egensinnig stil som är lätt att känna igen. Men uppradade på 300 sidor blir de grälla illustrationerna något enahanda. Till slut ger de mig en tom och ödslig känsla och många av dem förblir dekorativa bilder. De föder inga tankar.
Å andra sidan är ”Hypnagoga” knappast gjord för att betas av i ett sträck. Den är en tjusig coffee table-volym att ta upp och bläddra i när andan faller på. Och den grafiska kvaliteten är självfallet hög. Papperet är lyxigt, bilderna proffsiga och trycket påkostat. Det enda som jag inte faller för är bildtexternas pretentiösa typsnitt. Ska det påminna om något ålderdomligt skriftspråk?
I bokens inledning intervjuas Grandin. Samtalet är rörigt och ganska filosofiskt och han talar om allt ifrån ritualer, religion och tecknade serier till om hur idéer växer fram och att våga lita på sin magkänsla.
Man lär dock inte känna Karl Grandin på djupet. Men det är nog inte meningen heller. ”Hypnagoga” fungerar som en slags självbiografi i bild, som också den är öppen för tolkningar.
