[221208] Lenny Bruce brukar benämnas ståuppkomikens fader, ideligen arresterad för sin utmanande vokabulär alternativt för drogmissbruk, dog 1966 blott 41 år gammal och fick en postum benådning 37 år därefter. Klart man ilar till Göteborgs Stadsteater för att se en show om hans liv. Därvidlag förblir man dessvärre smått missgynnad. Claes Malmberg gör vad han kan, men det räcker inte långt.
Att lätta upp en allvarlig historia med inslag av tramsig underhållning är ju vanligt inom diverse sceniska genrer från revy till opera buffa. Men det kräver att kvaliteten ligger på en ömsesidig likvärdig konstnärlig nivå. En föreställning om satirikern, provokatören Lenny Bruce torde ju väcka intresse med tanke på att det han slogs för i ett censurerande Amerika, yttrandefrihet och demokrati, har i dagsläget fått förnyad aktualitet. Det är med andra ord dags att åter fundera över giltigheten i hans motto, ”ord är inte farligt – våld däremot, det är farligt” Det var dock före den digitala revolutionen.
Genom att utmana gränserna för yttrandefriheten, framför allt på områden som sexualitet, politik och religon, hamnade Bruce ständigt i klammeri med rättvisan. Inom loppet av fyra år arresteras han nio gånger, utvisas från London innan han ens hinner uppträda, tillbringar en tid i fängelse och blir allt mindre efterfrågad som underhållare, både i TV och på scen.
Fredrik Evers ingår i stadsteaterns fasta ensemble. Han har i nära tjugo år med framgång iklätt sig en imponerande mängd roller i olika genrer på denna teaters scener. Nu har han placerat sig bakom scenen och, som jag förstår för första gången, påtagit sig det svåraste av uppdrag, att förse teatern med ett nyskrivet manus. Han har också valt att själv regissera det som han valt att kalla en ”saga” om en verbal upprorsmakare som gått till historien, inte minst på grund av den postuma benådning han tillerkändes 2003, något som aldrig tidigare lär ha förekommit i Amerika.
Efter att ha tagit del av uppgifter i programbladet och mängden information som finns digitalt hade jag förväntat mig en betydligt vassare föreställning, som hellre kunde ha rubricerats ”En amerikansk ikons uppgång och fall”. Med definitionen ”saga” avdunstar sanningsanspråken. Ändå börjar det lovande med att Jesper Söderblom, som sänd från ovan i bara mässingen, serverar en högst annorlunda skapelseberättelse, där Lenny Bruce beskrivs som varandes ”skapad att ifrågasätta allt”. Vad detta ”allt” skulle omfatta förblir dock ovisst. Det kan ju inte bara handla om könsrelaterade ord, som ”kuksugare” eller ett tvetydigt uttryck som ”att komma”, som efter decennier av ståuppkomik i alla dess former knappast får ett ögonbryn att höjas.
Att reda ut vad Bruce avser med uttrycket ”att komma” låter man ta en stor del av en fånig rättegångsscen, där Bruce står som anklagad för att i en show ha använt de orden. Vad som i övrigt kunde ha förekommit för att i möjligaste mån orsakat protester från en dagens publik låter jag vara osagt.
När det gäller kostymering tycks idén att tillfälligt klä artisterna i hudliknande kroppskostymer inte bara tillämpas i Göteborgsoperans Hoffmans äventyr utan har smittat av sig också på denna teater. Till och med Claes Malmberg gör till en början, lite svårförklarligt, entré med sin generösa lekamen tydligt avtecknad genom en dylik åtsittande nakenkostym. Svår att associera till den slimmade, ständigt välklädde provokatören Bruce.
Första akten löper, efter den lovande ouvertyren, vidare som en lite farsartad show med banala dansnummer och umgänge vid bardisken på en nattklubb kallad Victory, som troligen ska motsvara Bruce´s favorittillhåll Café au Go Go i New York City. Den klubb som i början av 1960-talet, innan den blev hemvist för en rad sedermera ikoniska rockgrupper, var en oas för tidens jazz- och folkmusiker samt komiker, framför allt Lenny Bruce, och med honom snart också stadens sedlighetspolis. Till ”sagan” hör då också ett längre inslag om hur han uppvaktar den kvinna som blir hans fru, flyttar ihop och gifter sig i en vigselakt av det tramsigare slaget.
Dessvärre blir det varken särskilt roligt eller ens hettar till. Det blir oklart vad avsikten egentligen varit med att göra en föreställning i denne legendariske ståuppkomikers namn. Få är likt en Karl Gerhard skickade att hantera satirens vapen. Det vapnet tycks man inte haft tillgång till här, snarare något mellan löje och fars. Det blir inte satir bara för att man berättar om en artist med förmågan att provocera sin tids publik utan att sätta det i relation till förslagsvis den tid vi nu upplever.
Det gäller att hålla ut till andra akten för att uppleva något av allvar i berättelsen. En prydligt kostymklädd Claes Malmberg tar nu till hela sin estradör- och komikerbegåvning för att, efter en stunds småprat med publiken, gestalta en artists snabbt dalande stjärna via arresteringar och fängelsevistelse fram till en plötslig död och i någon mån rädda föreställningen från haveri.
Snarare än sagans används nu farsens verktyg för att i en scen belysa en rättegång, som handlar om användandet av förbjudna ord, som för dagens öron låter tämligen ofarliga, vidare om hans fängelsevistelse och möten med en konkurrent i ståuppfacket, (möjligen George Carlin) som Johan Friberg gestaltar med utstuderade kabarégester.
Victoria Olmarkern har i tidigare roller bevisat sin komikerförmåga och sparar inte på överdrifter när hon nu är satt att gestalta överhögheter alla kategorier, från Gud till domare och präst och får kanske ett och annat smilband att dras när hon som domare ska få Bruce att förklara vad han egentligen menar med att använda uttrycket ”att komma”. Men vart tog den politiska satiren vägen?
Så egentligen kunde denna min text i stället ha ägnat mer utrymme åt den digra musikrepertoar som de fem musikerna på scenen med stor behållning berikar föreställningen med.
