[221205] Kvinnorna protesterar i Iran, de kastar och bränner sina slöjor. Parollen Kvinna- Liv- Frihet ljuder på gatorna i Teheran och många andra städer runt om i landet. Har kvinnorna fått nog? Parvin Ardalan, journalist och kvinnorättsaktivist ger sin syn på saken.
Parvin Ardalan är freelance journalist, författare och feminist, som länge kämpat för kvinnors rättigheter. Hon är född (1967) och uppväxt i Teheran. 2007 fick hon Olof Palmepriset för sin kamp för kvinnors rättigheter i Iran, men kunde personligen inte närvara vid prisceremonin, eftersom det iranska informationsdepartementet utfärdat reseförbud och tagit passet i beslag. Efter valet i Iran 2009 fick Parvin en ny inbjudan från Sverige och kunde då åka. Väl i Sverige blev hon rekommenderad att söka till ICORN och hamnade då i Malmö som stadens första Fristadsförfattare 2010-2012.
Sedan dess har hon bott och arbetat i Malmö med frågor om kvinnor, migration, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Hon är såväl svensk som iransk medborgare och numera anställd på Dawit Isaak-biblioteket, en del av Malmö stadsarkiv, där ett bibliotek för yttrandefrihet skapats.
Parallellt fortsätter hon kampen för kvinnors rättigheter från Sverige och har nära kontakter med Iran. Hon skriver artiklar och medverkar inte sällan i svensk press.
Jag träffar Parvin Ardalan för en förberedande intervju inför vårt samtal på Tidskriftsdagen på Göteborgs stadsbibliotek i slutet av november. Det första samtalet följdes av flera.
Parvin kan du berätta om det som pågår i Iran. Hur ser du på det med din bakgrund och erfarenhet?
–Jag är hoppfull över det som sker i Iran just nu, säger Parvin Ardalan. Under de här två månaderna som protesterna mot regimen pågått är det så många kvinnor som rest sig över hela landet. Det är kvinnorna som leder protesterna i kampen för lika rättigheter och frihet. Den utlösande faktorn var det brutala dödandet av Jina Mahsa Amini den 16 september.
Parvin berättar att Jina Mahsa Amini var en 22 år ung, kurdisk kvinna på besök i Teheran med sin bror. Hon arresterades av moralpolisen för att hon inte bar sin hijab (schal/ slöja) korrekt. Dagen efter var hon död. Mordet utlöste den våg av protester som fortfarande pågår. Det är flera faktorer som samspelar, menar Parvin. En faktor är att Jina var från Kurdistan, en del av Iran som alltid varit i opposition mot makten i sin kamp för mänskliga rättigheter.
– Den slogan som revolten använder Kvinna – Liv – Frihet kommer ursprungligen från Kurdistan, säger Parvin Arvin men används nu överallt i Iran. Den har också spridits utanför landet.
En annan aspekt är att kvinnorörelsen i Iran har en mycket lång tradition, de har varit en del av den konstitutionella revolutionen i mer än 100 år, berättar hon.
– De pågående protesterna bör sättas i samband med den långa kampen för kvinnors rättigheter, säger Parvin Ardalan.Hon fortsätter med att det har varit en pågående ackumulering av krav och missnöje genom åren och menar att det varit förutsägbart att vid någon tidpunkt skulle det samlade missnöjet och kraven explodera.
– Skönheten ligger i, säger Parvin Ardal att det ackumulerade missnöjet och kraven på förändringar med ekonomiska, religiösa och etniska motiv förenades med kraven på kvinnors rättigheter och ropen på frihet. De förstärkte varandra och det blev vändpunkten som utlöste explosionen av protester.
Irans ekonomi har varit hårt ansatt under en lägre tid med en galopperande inflation, hög korruption och fortsatt hårda sanktioner från framför allt USA. Ungdomsarbetslösheten är hög och den ekonomiska och sociala ojämlikheten har ökat. Reformer har dock uteblivit från regimens sida.
Hijab spelar en central roll. Låt oss tala om det.
– Det är inte bara en scarf, säger Parvin. Ardalan. Det är ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. Det är frågan om att ha ett val. Jag talar om the ”forced hijab”- det av samhället /staten påtvingade slöjtvånget. Det handlar inte bara om slöjan utan om en dresskod som syftar till att dölja kvinnans kropp och kontrollera henne.
Parvin berättar att slöjtvånget infördes successivt när islamisterna tog makten vid den iranska revolutionen 1 april 1979. Det började med att många bar en mindre schal för att markera sin tillhörighet med revolutionen. Men redan den 8 mars var hijab ett faktum. Endast några få färger blev tillåtna för kvinnorna att använda svart, brunt, mörkblått. Från en schal blev det snabbt till en täckande klädsel. Kriget mot Irak (1980–88) var också en orsak till det hårdnande klimatet. Ett påtvingat förtryck utifrån som blev alltmer begränsande.
– Inte ens strumporna fick det vara färg på, säger Parvin Ardalan som 1979 var i 12 årsåldern och minns hur det blev obligatoriskt med hijab och en allt strängare dresskod för att överhuvudtaget kunna gå i skolan.
– Till slut blev det så att när jag skulle gå utomhus tog jag på mig den obligatoriska klädseln, säger Parvin Ardalan. Förtrycket hade flyttat in i mitt huvud.
Hon berättar att hijab och rätt klädsel krävdes för att få tillträde till universitet, eller för att få ett arbete. Till slut var det helt införlivat i samhället.
– Det är ett 43 år gammalt förtryck som kvinnorna nu protesterar mot. Det är därför kvinnorna kastar av sig slöjan och bränner den. Det är en stark symbolik i det, säger Parvin Ardalan.
Hur vågar de?
– Jag tror att det inte längre finns något val, säger Parvin. Vid en viss tidpunkt finns det inget val längre. Det är därför protesterna fortsätter trots det eskalerande våldet och förtrycket. Trots rädslan.
Det är också väldigt många unga människor ute på gatorna nästan barn, unga skolflickor som skadas eller dödas. Vad tänker du om det?
– Jag tror att medvetenheten om förtrycket är hög, även mycket unga kvinnor och män inser att det inte går längre. Vi har ingenting kvar.
Protesterna i Iran kan man kalla det en ny revolution?
– Ja jag ser det som en revolution, en feministisk revolution. Skillnaden mot den förra revolutionen 1979 är att det nu är kvinnorna som leder den och att männen sluter upp bakom., säger Parvin Ardalan. Hon fortsätter
–Männen har nått en ökad medvetenhet. De är mer respektfulla och understöder idén om jämlikhet. Hon gör en jämförelse med den arabiska våren, där många kvinnor drabbades av sexuellt våld, när de tillsammans med männen slogs för frihet, tex på Tahrirtorget i Kairo.
Om du jämför protesterna som pågår nu med den tidigare revolutionen 1979. Finns det fler skillnader än att det är kvinnorna som tagit täten?
– Vid den förra revolutionen var det en ledare, en man som styrde revolutionen. Nu är det en rörelse som är spridd över hela landet, en rörelse som leds av kvinnor. En decentraliserad revolution som på så sätt också blir mycket svårare för regimen att kontrollera. Nu är alla ute på gatorna kvinnor och män, unga och gamla och slåss för liv och frihet.
– Du kan se på videoklipp från Iran att äldre kvinnor sitter ner på gatorna, de kan inte springa undan men de är med. Det är kamp för demokrati, yttrandefrihet och lika rättigheter som förs på flera olika plan.
Du har berättat för mig att Irans historia är som en tidslinje mellan förtryck och tystnad. Samtidigt är det en historia om censur.
–Det som skett på senare år är att perioderna mellan förtryck och tystnad blivit mycket kortare, de är inte längre ett decennium utan betydligt kortare, säger Parvin Ardalan.
Hon fortsätter att berätta att från 1980, efter den islamistiska revolutionen i april 1979, blev det en period av mycket hårt förtryck. Kriget mot Irak 1980–88 spädde på det ytterligare men runt 1990 lättade förtrycket, en period som hon kallar för ”Silence time ”(tystnadens tid).
– Silence, säger Parvin innebar inte att vi inte gjorde något. Tvärtom, det var en tid då det gick att bygga upp organisationer och agera igen.
Mellan 2000–2009 var kvinnorörelsen stark i Iran. Det var också under den här perioden som Parvin Ardalan själv var mycket aktiv i kvinnorörelsen och samarbetade även med flera andra medborgarrättsrörelser. Hon är en av grundarna till ”The Women´s Cultural Center (2001) som lyckades bedriva sin verksamhet fram till 2009, då trycket från säkerhetspolisen blev för starkt. Parvin berättar att de trots det försökte hålla i gång centrets bibliotek (namngett efter kvinnorättskämpen Sediqeh Dowlatabedi) men till slut stängdes också det ner av regeringen.
Parvin Ardalan var länge redaktör för ett par feministiska webbsidor. De stängdes också ned av regimen. En tredje feministisk websida kunde inte fortsätta efter 2015 på grund av “ att de flesta aktivisterna var spridda på olika ställen eller var förhindrade av olika skäl ” Förtrycket hade hårdnat ytterligare berättar Parvin
Men arkivet finns kvar: http://iranianfeministmovementarchive.org/
” One Million Signature Campaign” drev frågan om ett avskaffande av diskrimineringslagen i Iran, och Parvin Ardalan var själv en av aktivisterna. Kampanjen är inte längre aktiv, men efter mordet på Jina Mahsa Amini startades ett nytt nätverk: Feminists for Jina.
( https://www.instagram.com/feminists4jina/)
Parvin Ardalan har varit fängslad tre gånger för sina aktioner” mot nationell säkerhet” eller för sin ”propaganda mot regimen” genom att organisera demonstrationer eller publiceras sig på websidor. Efter presidentvalet 2009 ökade repressionen och Parvin beslutade sig för att stanna kvar i exil i Sverige.
Idag när du agerar från Sverige hur bär du dig åt? Tex för att undkomma censur, filter eller riskera att utsätta dina kontakter i Iran för fara?
– Regimen stänger ner sajter, de drar ned hastigheten på Internet. Det finns många olika sätt att kommunicera idag, det går inte att kontrollera allt. I Iran planeras demonstrationer och aktioner med mycket kort varsel för att undkomma polisen.
Parvin vad tror du kommer att hända i Iran? Blir det regimskifte?
– Jag är hoppfull, säger Parvin Ardalan
Frågan är vad som kommer att hända i Iran? Tålamodet med den 40 år långa repressionen är slut hos stora delar av befolkningen. Protesterna mot regimen gäller demokrati och mänskliga rättigheter, rätten till att leva ett liv i jämlikhet och frihet. Protester som spritt sig över hela landet. Samtidigt är övermaktens repressionssystem väldigt stark. Någonstans mellan 300 och 400 har dödats under de senaste månadernas protester enligt FN och olika människorättsorganisationer. Frågan är hur länge regimen kan behålla sin politiska legitimitet?
I skrivande stund kom det på nyheterna att regimen ämnar lägga ned moralpolisen.
Jag kontrollerar med Parvin Ardalan som befinner sig i London. Hon svarar att moralpolisen inte är avskaffad. Det hela verkar vara frågan om en översättningsmiss där den tillfrågade chefsåklagaren svarat på frågan om avskaffande av moralpolisen och sagt att den enda som kan avskaffa den är det organ som tillsatte den.
–Tvångslagen att bära hijab säger Parvin är fortfarande orörd och den kan fortfarande verkställas i all offentlig service. Men saken är den att det inte går att verkställa bland allmänheten.
En sak är säker: Parvin Ardalan kommer inte att ge upp. Från Sverige fortsätter kampen. Hon är styrelseledamot i svenska PEN och den pågående revolten i Iran försöker hon stödja på olika sätt.
