[221202] När Jacques Offenbach efter hundratalet operetter och andra lättare musikverk slutligen fick till en opera för eftervärlden dog han i en hjärtattack tre månader före premiären utan att ha hunnit fullborda den. Hans Hoffmans äventyr har sedan dess lockat till allehanda bearbetningar. Den iscensättning som nu ges på Göteborgsoperan kan nog ses som en av de mer äventyrliga.
Musikaliskt är Hoffmans äventyr tacksamt lättillgänglig, omväxlande, poetisk och underhållande. Och dirigenten Sébastien Rouland lockar känsligt fram lyriken, dynamiken och humorn hos Göteborgsoperans fenomenala orkester tillika den stora kören, skrudad likt svartvita schackpjäser.
Konstruktionen av handlingen har givit upphov till diverse ommöbleringar sedan urpremiären i Paris 1881. Fem akter har här blivit till tre delar, var och en benämnd efter den av Hoffmans kvinnor som uppträder i hans drömmar/minnen. För det handlar om ett sorts drömspel.
En åldrad konstnär med slocknad inspiration, olycklig efter skilsmässa från kvinnan han älskar, ligger inledningsvis i sliten morgonrock på sin säng, oroligt sovande och ser episoder ur sitt liv rullas upp med drömmens fallenhet att förvränga och överdriva. För hur pålitligt är egentligen minnet?
På så sätt blir det en sorts metateater, där det som dröms eller minns stundom projiceras som filmade bilder. Det gäller dock inte alla minnesbilder. Ett högt placerat rum med balkong, likt ett fägelnäste för turturduvor, får stundom uppträda som tillfällig hemvist för minnet av en kort äktenskaplig lycka.
Titelrollen är fördelad på tre väl valda tenorer, Brian Michael Moore, Joachim Bäckström och Tomas Lind, vilka med framgång gestaltar och ger röst åt Hoffman som ung respektive medelålders och åldrad. Deras kostymering, en blommig skjorta på den yngre och två urtvättade morgonrockar i liknande färger är det inslag av färg som stycket i stort sett bjuder på. I övrigt mest svartvitt och hudfärg.
Kerstin Avemo fullkomligen strålar, glittrar och fräser, såväl poetiskt som skälmskt och ilsket, och lever med koloratursopranens röstomfång och ett rörligt agerande upp till sitt stora ansvar att gestalta operans samtliga kvinnoroller, förutom den som musa. Utan att avslöja den ansträngning det måste innebära att först framträda som Hoffmans ungdomskärlek Stella och därefter som Olympia, Antonia och Giulietta, som var och en motsvarar en sorts kvinnoklichéer som alla tillskrivs denna Stella. Avemo slipper dock tack och lov gestalta Olympia som en tydligt uppskruvningsbar mekanisk docka, sjungande fågelsången, vilket är det vanliga. Det förstärker allvaret och trovärdigheten i den här uppsättningen att agera så på gränsen till det konstgjorda att Hoffman likafullt får höra viskningar om att det är en docka han älskat, förledd som han blivit med ett par konstgjorda ögon som får honom att se Olympia som en änglalik skönhet. Men Olympias roll kanske i framtida versioner får se sig ersatt av en robot.
Det är dock Avemo som till slut lockar skrattet ur mig, när hon i Olympiaakten flyr sin brudgum genom att i voluminös bröllopsskrud rutscha nedför rampen till podiet där de båda står för att vigas.
Den polske regissören Krystian Lada har förvisso tagit fasta på att Hoffman är en tillåtande opera för egna infall, allt sedan Offenbach lämnade den oavslutad efter sig. Själv bidrar, om man så vill, Lada med att utöver de filmade inslagen omplacera den inledande scenen, där Hoffman minns sin vilda ungdom och mötet med den första kärleken. Vi finner honom därför inte skrålandes Klunk, klunk i en ölkällare utan som mobbningsoffer i ett omklädningsrum för kroppsbyggare med svällande muskler, kostymerade likt ett rugbylag eller liknande sjungandes den fräcka smädesvisan Kleinzack.
I vilket fall ger sig satirikern och komikern Offenbach till känna genom en sorts lustmord på stereotypa såväl mans- som kvinnoroller, dock inte alla. Andrew Foster-Williams med sin mjuka basbaryton uppträder i fem olika gestalters kostymeringar och får i rollen som Ego, liksom Katarina Karnéus musa, agera iklädd nakenkostym, ynkligt spinkig vid en jämförelse. Som förebild för musan går tankarna gärna till den paleolitiska lilla skulpturen ”Venus från Willendorf” med sina svällande former, osäkra betydelse och ursprung. Men visst kan man undra när man inser vilket tidskrävande arbete som lagts ner på att av olika material skapa en så uppförstorad och välgjord kroppshydda, som också verkligen liknar naken hud. Den värmealstrande nakenkostymen bärs i alla fall med stor självsäkerhet upp av Katarina Karnéus´fylliga mezzo i hennes roll att som inspiratör hålla konstnärssjälen i Hoffman vid liv. Att handlingen tar sig så olika uttryck kan göra det svårt att hänga med och samtidigt inte missa den nödvändiga från franska översatta texten. Hela föreställningen utvecklas allt mer till en svårlöst rebus, så som livet kan uppfattas.
