[221128] – Du är så söt att man skulle kunna äta upp dig, kunde det hända att man sade till barnen när de var små… men då hade man inte sett filmer som Raw (2017) och nu senast Bones and all, ett verk av regissören till den finkänsliga kärleksskildringen Call me by your name, också den från 2017, där den nu aktuella historien är ett allt annat än finkänsligt arbete om hejdlös lust att helt konkret inmundiga sina medmänniskor, leva upp till sin kapacitet som ’eaters’.
Vad ligger bakom dessa ofta återkommande behov av att hugga in på allahanda avvikande beteenden? Som i sin förlängning ställer krav på att normalisera ’allting’, inte minst i sexuella föreställningsvärldar? Ett behov av att överdriva utan att riktigt veta varför, platta till det särpräglade för att röra ihop det i en enda intetsägande soppa?
Resultaten är hur som helst fruktansvärt äckliga och jag minns att när Raw visades på Göteborgs filmfestival var det med utfärdad kräkvarning från högsta ort.
Det är för mig obegripligt att en regissör som Luca Guadagnino liksom hans stjärna från Call me by your name, Timothée Chalamet, finner motivation att befatta sig med det här materialet. Några skådespelarutmaningar ser jag inte ligga till hands och att försöka rigga upp en stämning av ung förälskelse i ett händelseförlopp där varje kyss kan medföra en rejäl tugga som sätter den sexuella handlingsfriheten ur spel går naturligtvis inte.
Den manliga huvudpersonens sista önskan är att bli uppäten med hull och hår (bones and all) och då närmar vi oss visserligen den freudianska orgasmtanken om ’den lilla döden’, men det räcker ändå inte.
Det är en tröst att vända tillbaka till finstämda The Twilight Saga (2008-2012), där Robert Pattinson och Kristen Stewart skapade ett bestående kärlekspar mellan vampyren och skönheten, The Beast and the Beauty, allt baserat på Stephanie Meyers fantasyromaner Twilight från 2005-2009.
I Meyers upplägg fanns ett iakttagbart och bearbetat spänningsförhållande mellan det ursprungliga och det övernaturliga, som emellertid placerade familjen Cullens vampyrskap på den människovänliga skalan i det de livnärde sig på djur, inte medmänniskor. Svårigheterna som måste bearbetas ställdes inte på sin spets förrän en graviditet uppstod, där barnets status måste särdefinieras och där förlossningen var så riskfylld att modern måste räddas genom ett ordentligt bett som gjorde även henne till en vampyr, men av den goda, i deras egen vokabulär vegetariska arten!
Det är mycket att hålla reda på. The Twilight Saga är en utomordentligt välspelad och genomarbetad mytisk berättelse. Något sådant återfinner vi inte i Bones and all. Abstrakta associationer till tvingande lust och dylikt fungerar inte. Invecklade släkthistorier inte heller, den är inte effektiv som skräckfilm ens. Den väcker inget intresse, bara ett väldigt långdraget äckel.
Tänd alla varningslampor, det är advent – gör något annat!
