[221129] Ekonomi betyder att hushålla med pengarna. Så är pengar formen för demokratins praktik? Betänk då att i USA uppger nästan var tredje vuxen att de kämpar för att klara sig eller nätt och jämnt klarar sig ekonomiskt. Exemplet kan överföras även till Europa, men uppenbarligen finns här något som skaver.
Demokrati har funnits i olika former i lokalsamhället för att besluta om näraliggande angelägenheter. Bortom lokalsamhället har makten normalt varit odiskutabel och avlägsen. Kapitalismens genombrott i slutet av 1700-talet blev inget genombrott för demokratin på den statliga arenan och inte heller på den mer lokala. Men många med Karl Marx insåg att det var en maktfråga hur överskotten som skapades inom industriproduktionen fördelades.
Arbetarklassen föddes ur ett tilltagande överskott på arbetskraft på landsbygden. Det skapade ett migrationstryck att flytta till brukssamhällen och städer där fabrikerna växte fram. Fabriksägarna kunde då utnyttja den arbetslöshet som blivit resultatet av migrationen, där både löner och arbetsmiljö gränsade till armod. Logiken hos det ganska homogena proletariatet pressade fram kollektiv organisering. Men i den samhälleliga organisation som växte fram kunde en fabriksägare ha fler röster än hela det övriga lokalsamhället, eftersom röstandelen inledningsvis grundade sig på inkomster.
Demokrati utspelas på den politiska och offentliga arenan och hanterar samhällets gemensamma åtaganden – som har blivit alltfler sedan den parlamentarisk demokratins genombrott. Pengar däremot hanteras idag huvudsakligen i en privat sfär. En viktig komplikation är att samma pengar finns både i den offentliga och den privata sfären. Men komplikationerna är flera och vi återkommer till några av dem.
Pengar har haft en central roll i utvecklandet av en effektiv marknad för handel. För att undvika kaos har varje suverän stat inrättat en centralbank för att kontrollera flödet av pengar. Från början var pengarna mest avsedda för en nationell marknad. Men när de olika penningsystemen använde rena metaller som pengar kunde de enkelt utväxlas. En centralbank kontrollerad av staten blev snabbt modell för denna verksamhet. Det statliga monopolet innebar kontroll över penningmängd och de privata banker som skapades var styrda av statliga direktiv. Myndigheterna å andra sidan var tvungna att se till att göra pengar och krediter tillgängliga på ett rättvist sätt och till produktiv ekonomisk aktivitet, men inte för riskabel eller systemhotande spekulation.
Men frågan om pengarnas väsen har diskuterats länge. Kanske är det en fråga om hönan eller ägget? Länge inbillade jag mig att detta var en icke-fråga men Ann Pettifor hävdar i boken Produktionen av pengar att pengar inte uppstår som en följd av ekonomisk aktivitet. Istället handlar det oftast fråga om lån som utfärdas av en bank och sätts in på lånarens konto och som i sin tur initierar ekonomisk aktivitet.
Under tiden före penningens intåg på marknaden idkades byteshandel. Därför gäller enligt traditionell marxistisk teori att pengar och varor är ekvivalenta, men det är feltänkt hävdar Ann Pettifor. Hon jämför med kreditkort. På de flesta kreditkort finns inga pengar innan användaren börjar handla med det. Det enda som existerar är ett socialt kontrakt med en bank; ett löfte till banken att betala den skuld som skapas när du använder kortet för att handla med. ”Och när pengar spenderas med kreditkortet så lämnar du inte kortet i utbyte mot de varor du köper”, skriver Pettifor. Men kanske är skillnaden mot Karl Marx’ analys ändå inte avgörande, utom att här finns en tidsskillnad mellan transaktionerna?
För att kunna komma förbi direkt byteshandel, behövdes en stark aktör för att garantera ett stabilt penningsystem. I Europa blev det ofta kungahuset eller motsvarande – centralmakten. Varje suverän stat utvecklade sitt eget monetära system. Det gjorde att staten kunde låna pengar av sin egen befolkning, utan några större risker. Den ekonomiska makten låg här hos staten. Skulderna har gått att manipulera på olika sätt, exempelvis genom inflation, så att skulden gentemot sina lånegivare minskat. Om man däremot lånat i andra valutor finns risken att den egna valutan tappar i växelkurs gentemot annan valuta, vilket leder till att lånen blir dyrare. När finansbubblan på Island 2008 sprack kollapsade Islands tre kommersiella banker. Island vägrade att ta ansvar för bankerna, som lånat pengar i England och Nederländerna, och klarade sig bättre än Grekland som också levt över sina tillgångar i en finanskris som var både statlig och privat. Men för att kunna få nödlån tvingades Grekland till stora nedskärningar med stor arbetslöshet och socialstatens försvagning.
Den globala valutamarknaden växte i takt med handelsutbytet, vilket skapade ett växande tryck på ett systemskifte. Allt fler länder började släppa på kontrollen av kreditgivandet. Sverige försökte länge hålla balansen i valutasystemet genom upprepade devalveringar. Men till slut avreglerades den svenska kreditmarknaden.. Från nu växte kreditgivningen starkt och bankerna fick en starkare roll för den ekonomiska tillväxten. Bankernas utlåning ökade med 20 procent varje år fram till slutet av 1980-talet. Finanskapitalet växte snabbare än produktionskapitalet. Samtidigt växte kapitalets makt på statens bekostnad.
För svensk del vände ekonomin runt 1980, samtidigt som den relativa jämlikheten vände i sin motsats. Thomas Pikettys analys i Kapitalet och ideologin visar att klyftorna ökat dramatiskt inom den nationella ekonomin. Under 1980-talet talade vi om två-trejedelssamhället. Idag talar vi om de rikaste 10 procenten, eller rentav den rikaste procenten, som rusar iväg bortom all kontroll.
Minns ni 1970-talet och vänsterns förhoppningar om att makten skulle erövras från statsmakten och därmed skulle den ekonomiska makten följa med automatiskt!Även tidigare under industrisamhället har det kapitalistiska systemet förväntats gå mot sin snara undergång. Ungefär samma tongångar som de kristna förhoppningarna att Jesus väl snart kommer att leda oss till frälsning och evig lycka. Men förhoppningarna har alltid kommit på skam. Trots att det kapitalistiska systemet inte har kunnat hålla fattigdom och umbäranden borta från befolkningen har det haft en stark överlevnadsförmåga. Någon har sagt att det är lättare att föreställa sig världens undergång på grund av klimatkatastrof än kapitalismens undergång.
Under många år på 1900-talet kunde vi fortfarande fantisera om en revolution som grundläggande skulle förändra maktförhållandena i samhället. Vid många tillfällen blev det starka spänningar mellan folkliga organiseringar och kapitalet. Ofta lierade sig kapitalet med staten, men successivt växte en maktbalans fram som manifesterades i demokratins framväxt. Från Första världskriget växte tilltron till maktdelningen och klassklyftorna utjämnades fram till 1980-talet. Kulturellt skedde utjämningen av klassklyftor med tex Du-reformen 1967 som brukar få markera ett demokratiskt tilltal mellan hög och låg. Även när klyftorna åter är växande håller sig du-tilltalet envist kvar som en påminnelse om andra tider.
Den frisläppta valutamarknaden gjorde bankerna till kanal för utlåning av pengar. Som vi såg ökade utlåningen kraftigt fram till 1980-talet. Med digitaliseringen av bankverksamheten behöver pengar inte skyfflas mellan långivare och låntagare. Pengar har blivit en siffra. Följden är att pengarna har blivit fler. I praktiken innebär den nya penningpolitiken att bankerna själva skapar pengar. De har fått en egen sedelpress. Penningpolitiken fungerar nu för bankernas intressen. Ju längre detta system fortgår, desto svagare blir folkets inflytande och desto starkare blir penningmarknaden.
När staten blir springpojke åt marknaden blir det kapitalet som styr över den ekonomiska politiken, vilket högerpartierna förstås bejakar. Den globala marknaden styrs idag ofta genom överenskommelser och avtal. Men den balans som funnits under mellankrigstiden och en tid därefter har nu tippat över till kapitalets favör.
Ett exempel där Tyskland efter kärnkraftskatastrofen i Japan bestämde att kärnkraften ska fasas ut. Svenskägda Vattenfall äger kärnkraftverk i Tyskland stämde då tyska staten. Så tänk om vi gör revolution för att skapa en ny politik, då kommer företagen att stå på kö för att stämma svenska staten. Har vi då råd med det? Perspektiven hisnar.
