[221123] För var och en med 70-talets politiserade gruppteater i minne är det alltid lite överraskande, att även inom filmmediet möta arbeten som har ett inte bara tydligt men också välartikulerat budskap att leverera. En sådan film är Boy from Heaven av Talik Saleh, som fokuserar på en problematik omkring religion och makt i vår omedelbara nutid. Närmare bestämt universitetet Al Ahsar i Kairo, som för (sunni)islam är vad Vatikanen är för kristendomen. Den belönades för bästa manus i Cannes i år och är även utsedd till Sveriges Oscarsbidrag 2023.
Kring den centrala institutionen, inte olik alltuppslukande maktcentrum av vad slag de vara månde, kretsar berättelsen om en möjlig utvecklingsväg för en fiskarpojke från landsbygden som emellertid dras in i ett politiskt maktspel där hans sjuke far blir utgångspunkten för en utpressning omkring vilken filmens dramaturgiska kurva utvecklar sig. Den unge studenten Adam spelas av palestinske Tawfeek Barhom och hans motspelare är Fares Fares som agerar säkerhetspolis av hög rang med ansvar för att utreda oegentligheter omkring ett dödsfall – något som i sin tur pressar Adam att agera spion mot sin vilja. Mer skall inte avslöjas om själva intrigen, det skulle grumla den täta och utmanande historia Saleh berättar och som var nog så omkonstnadsfull för konstnären att realisera. Regissören blev själv utsatt för liknande ofrivillig uppmärksamhet som hans huvudperson och inspelningen kunde inte avslutas i Egypten utan i Marocko.
Boy from Heaven väcker genom sin konsekvent sammanhållna historia en rad problemställningar omkring de starka motsättningar mellan en sekulär och en till religiös tro knuten samhällsåskådning, som även i vårt land äger aktualitet genom vår ökade invandring. Hur långt håller vår upplysningsförankrade samhällssyn måttet när yttrandefriheten hotas av konfrontationen med en radikalt annorlunda samhällssyn? Hur balanseras förortskriminaliteten i förhållande till motsättningar som rör rena livsåskådningsfrågor? I sådana tunga politiska uppgifter står politikerna handfallna, då de rör sig på obruten mark där okunskapen är för stor för att möjliggöra en meningsfull handlingsplan för framtiden.
Till slut konfronteras vi med absurda behov av olika former för ’oskuldsbevis’ i form av mödomsoperationer och andra, ofta helt absurda, tilltag rörande unga flickor med en bakgrund där sådana ting fortfarande har giltighet och där vi befinner oss i en spärreld mellan extrema poler, som inte bara kan definieras som ’höger’ eller ’vänster’ utan måste hitta djupare och mer komplicerade rötter för att bli begripliga. Det är sådana realiteter som gör Salehs välgjorda film till en utmaning och tvingande aktuell angelägenhet. Jag vill också gärna hänvisa till en informativ intervju med filmskaparen i SvDs kulturbilaga den 20/11.
Då är konfliktfälten lättare att identifiera i The menu, som bekvämt placerar sig i en välkänd tematik omkring konsumtion, prestige, influens och ett snobberi som till sist skall visa sig vara livsfarligt, om än av tämligen ogenomskådliga orsaker. Filmen sluter sig omkring en skickligt eskalerad burlesk fanatism som ingen förstår att försvara sig mot och därför lätt faller offer för i regissörens lust till en utstuderad och makt”hungrig” sadism som han delar med den av Ralph Fiennes briljant spelade källarmästaren. Man kommer osökt att tänka på Luis Buñuels Borgarklassen diskreta charm, nu med mer än femtio år på nacken, som med samma fartblinda tempo låter ett middagssällskap genom ideliga omständigheter och förhinder få värdar som gäster att ge sig ut på en frenetisk vandring utan mål, i sömn som vaka, i egenskap av offer för ett system de själva skapat. Det har i Buñuels fall kontanta referenser till klassamhälle och skurkstater, när det i The menu öppnar fönstret mot hela den vildvuxna offentlighet sociala media skapat som en moderna plåga för mänskligheten av i dag.
Två filmer befattar sig med visserligen vitt skilda motiv och teman men kommer båda att gestalta en ofrihet deras respektive aktörer är lika oförmögna att ta sig ur som att förstå varför de överhuvud tagit uppstått. Högtidsstunder i biografen har de emellertid båda givit upphov till!
