[221122] ”Nu när min mor är död, vill jag inte veta något mer om henne än vad jag visste medan hon ännu levde.
Bilden av henne börjar nu åter bli den som jag tror jag hade av henne när jag var mycket liten, en stor vit skugga ovanför mig.”
Kvinnan är Annie Ernaux bok om sin mor, den föreligger i en dubbelvolym med berättelsen om fadern, i Min far. Båda invändningsfritt översatta av Katja Waldén, och ingår i Norstedts utgivning av hennes böcker som påbörjades ett par år innan hon fick Nobelpriset.
De båda böckerna, jag skriver böcker eftersom författaren själv inte anser sig kunna kalla dem romaner, glider på sina ställen helt naturligt in i varandra eftersom de handlar om människor som levde tillsammans i många år. Föräldrarna är som personer på de flesta plan väldigt olika, men på två område var de på samma sätt; dels hur deras klassbakgrund fick dem att fungera, dels i önskan att dottern skulle bli och få det bättre än dem själva.
Annie Ernaux kom på att hon inte kunde skriva på ett mer konstnärligt sätt när hon berättade om sina föräldrar. Ett högtravande språk eller avancerad stil skulle gå på tvärs med deras personer och liv. Språket är sålunda rakt och enkelt utan vidare krusiduller och ”svåra” ord. Jag kan dock tycka att hon ibland har en lite märklig kommatering, lite som jag själv gjorde i min skrivande början. Min lärare kallade det för en ”känslomässig kommatering”, och kanske är det en sådan Ernaux stundtals ägnar sig åt.
Modern gick plikttroget i skolan till hon var tolv och ett halvt år, men var måttligt intresserad, endast religionsämnet reagerade hon positivt på. Sedan direkt till margarinfabriken och senare till repslageriet där hon träffade sin blivande man. Hennes dröm var att bli expedit i en butik, vilket hon skulle lyckas med.
”Av dem alla var min mor den som var vildast och högfärdigast, med en upprorisk klarsyn vad gällde hennes underordnande ställning i samhället och en absolut vägran att låta sig dömas enbart utifrån den. ’En ann är lika god som en ann’, sa hon ofta apropå rikt folk”.
Modern var modigare i att testa och använda ord och uttryck som inte var naturliga för dem, till skillnad från fadern som var mera osäker och rädd att göra bort sig. Det känns rent allmänt som en lättare atmosfär och stämning omkring modern, mycket mera skratt och stoj i motsats till i faderns liv och person.
Fadern var väldigt försiktig med alkoholen, medan modern gärna tog sig ett glas eller flera. På Annies konfirmation drack hon så hon spydde där hon stod alldeles bredvid dottern. I hennes familj, bland syskonen, hade fyra av dem dött de senaste tjugofem åren och det verkar som om alkohol var inblandat i deras alltför korta liv ”Sedan lång tid tillbaka var det spriten som fyllde det hål av vrede som fanns inom dem, för männens del på barerna, för kvinnorna i hemmet (bara den yngsta systern, som inte drack, levde fortfarande).”
Föräldrarna lämnade efterhand ”arbetarlivet” och köpte en butik med café som de under lång tid skulle försörja sig på. Modern var en ”moderlig” affärskvinna som alltid satte kunderna i första rummet
”Hon hade två ansikten, ett för kunderna, det andra för oss. När klockan ringde, trädde hon in på scenen, leende och med tålmodig röst uttalade hon de rituella frågorna om hälsan, barnen, trädgården. När hon kom tillbaka till köket, suddades leendet ut, hon stod ett ögonblick utan att säga något, utmattad av ett gästspel i en roll som förenade jublande förtjusning med bitterheten över att behöva anstränga sig så våldsamt inför människor som – misstänkte hon – var fullt beredda att överge henne om de hittade ett ställe där det var billigare.”
Hon var också väldigt ”mycket”, hade många ytterligheter inom sig; våldsamma utbrott med inslag av våld i ena stunden, ”översvallande ömhetsbetygelser” i nästa.
Efterhand upphörde modern att vara en förebild för sin dotter. Hon såg och hörde sina väninnors mödrar som var mera sofistikerade och känsliga, som kallade sina döttrar för älskling, och ”Jag fann min mor utmanande. Jag vände bort blicken när hon drog upp korken ur en flaska som hon höll mellan benen. Jag skämdes över hennes bryska sätt att tala och uppföra sig, desto mer som jag kände att jag liknade henne i så hög grad.”
Även om de gled allt längre isär och dotter med familj flyttade också fysiskt ifrån modern uppskattade hon när de med glesa mellanrum träffades ”I åratal hade jag bara återkomster gemensamt med henne.”
1970 efter mannens död sålde modern butiken och flyttade hem till sin dotters familj, men där hon snart märkte att hon mest blev reducerad till mormor. Hon hade inte mycket att göra om dagarna, hon som ofta arbetat för två (när fadern av ekonomiska skäl varit tvungen att ta jobb på andra ställen) gick nu mest sysslolös. Däremot älskade hon att ta hand om sina barnbarn, vilket hon också gjorde. Efterhand byggde hon dock upp ett nytt socialt nätverk och började trivas igen. Några år senare fick dotterns man ett mera statusfyllt arbete i en nybyggd förort till Paris ”Det var ett själlöst, uttryckslöst område, där det kändes som om man flöt omkring, berövad känslor och tankar.” Och efter ett halvår gav modern upp och flyttade tillbaka till Yvetot och ett servicehus och kunde där börja umgås med gamla vänner och kunder igen.
I början av åttiotalet blev modern alltmer senildement, drabbad av Alzheimers sjukdom och Annie Ernuax hade upplevt de sista lyckliga bilderna av henne. Sedan blev allt bara jobbigt och sorgligt, med en mor som betedde sig märkligare för var månad. Men om den här boken är tänkt som en form av ”hyllning”, även om det nog inte är rätt beteckning, så undrar jag lite över varför författaren radar upp ”tokigheterna” modern begick. Det känns nästan som om hon ”gör narr” av henne. Hon förvandlades till en rastlös och otåligt ilsken person som aldrig gör något färdigt, och går allt längre in i dimman. Men stundvis verkade hon trots allt medveten. I ett oskickat brev till en väninna skrev hon ”Kära Paulett, jag har inte kommit ur min natt.”
Efter ett lårbensbrott, som inte opererades, hamnade modern i rullstol och slocknade alltmer innan hon en dag stilla dog
”Jag kommer inte längre höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom ifrån.”
