Det sköra är så massivt
Ett porträtt av Gertrude Stein bland allt mellan himmel och jord

[221115] Amerikanskfödda Gertrude Stein levde mellan 1874 och 1946 med sitt huvudsakliga säte i Paris, där hon numera ligger begravd på Père-Lachaise och där hennes hem var en självklar samlingspunkt för en grupp modernistiskt orienterade konstnärer. Storheter som Pablo Picasso, Henri Marisse och Ernest Hemingway. Hennes prosa är långt ifrån skön-litterär, den är fyrkantig, massiv, insisterande – som hon själv. Men den är fantastisk att ta i sin mun, jag har själv prövat. Plötsligt tas man med, slutar tänka, ’slår sig ned’ i hennes trollformler som börjat leva sitt eget liv innanför ens läppar.

Det är inte första gången Michele Collins tar sig an Stein och här, för tredje gången, tillsammans med en likaledes rörlig grupp artister, som tillsammans utgör ett lustfyllt utsnitt av vårt lokala oberoende kulturliv, konfronterar hon texter ur Portaits and Prayers från 1934 med sin egen sprödhet och elegans. Klädd i damig klänning och boots rör hon sig till sin egen dotters musik, med lekfull energi och en gitarr som glittrar av elektriska lampor. Utgångspunkten är  Teater Cinnobers publiktrappa och i scenrummet är hon omgiven av en karusell av köksredskap från taket, hoptejpade stolar på golvet, musiker förstås och ständigt uppdykande projektioner på väggar och golv, det är bara att hänga med.

Det Gertrude Stein tillåter sig med språket tillåter sig Collins på scenen, vilket skapar vitalitet. Man känner att hon vet vad hon vill men ställer inga krav på exakt kunskap. Det gör inte Stein heller. Det är inte helt fel att kalla Steins texter för ett slags nonsens-konst men utan uttalade humoristiska budskap och absolut inga ironiska. Som avantgardist föregick hon både Beckett, Ionesco och Joyce, hennes ’pjäser’ utan början, mitt och slut tvingade ordet axla dess yttersta maktanspråk genom att låta sig upprepas igen och igen, tills det fått ny kropp, nytt innehåll, ny livskraft att föra vidare till den som framför det och inte minst – ny verklighet till lyssnaren. För vad är egentligen en ros (”är en ros är en ros…”)?!

Det kan vara ett tungt budskap på stort avstånd, numera också stort avstånd i tid. Det är sprunget ur en livserfarenhet som var svår, på det sätt som varje pionjärliv är svårt, ibland direkt krampaktigt.

Att erfara det som publik på en teater innebär det omvända. Efter att som här ha ledsagats genom en erfarenhetsvärld utan like av en av Göteborgs främsta scenartister lämnar du föreställningen upplyft, befriad från varje förutfattad mening, det är helt enkelt storartat.