[221113] För nionde gången nedkommer författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril, signaturen Lars Kepler, med en kriminalroman där den superkompetente polisen Joona Linna är huvudperson med gott stöd av sin lika smarta som effektiva side-kick Saga Bauer.
Bokserien har blivit en enorm framgång, Kepler-böckerna toppar varje år de utkommer försäljningslistorna i Sverige och även i andra länder säljer de bra. Man kan fråga sig varför. Det gäller för Kepler-läsaren att avskriva eventuella förväntningar på realism och sannolikhet. Det som lockar, tror jag, är i stället böckernas karaktär av onda sagor, där ändå till sist den goda sidan segrar i kampen mot en ondska av mytologiska dimensioner, förkroppsligade i superskurken Jurek Walter.
Paret Ahndoril lyckades häromboken avliva Jurek Walter, men hans ondska var av sådana dimensioner att den blir den drivande kraften bakom den följd av hiskeligt brutala mord som äger rum i Spindeln. Här har vi att göra med en psykiskt djupt störd seriemördare, som inspirerats av hur spindlar spinner in sina byten i kokonger där de upplöses till för spindeln smakliga måltider. Mördaren i Spindeln skjuter sina offer i ryggraden så att de blir oförmögna att fly, varefter de stoppas in i en gummisäck fylld med kaustiksoda, där de under ofattbara plågor fräts till döds.
Denna aktivitet kan ju inte få passera utan polisiär uppmärksamhet och aktivitet, så Joona Linna tar upp jakten. Till yttermera visso visar det sig att mördaren är ute efter personer i en viss krets närstående Joona Linna, och till sist är också avsikten att Linna själv ska upplösas i en gummisäck. Dessa säckar hängs för övrigt upp i träd med en härva rep omkring sig, symboliserande spindelväv.
Precis som den osaligen avsomnade Jurek Walter visar sig mördaren här besitta i det närmaste övernaturliga förmågor när det gäller att fånga in sina offer och hålla sig undan de polisiära förföljarna. Ändå får de inför varje mord en liten låda med rebusartade tips om var och hur nästa offer ska få sin kula i ryggen. Det medföljer till och med en liten tennfigur, med tydliga drag av nästa offer. Ett karakteristiskt drag i Kepler-romanerna, där mycket långsökta och skruvade omständigheter intill och utöver det orimligas gräns hör till berättelsernas primära material.
Paret Ahndoril skickar en och annan passning till föregångare inom kriminallitteraturen. Här har till exempel Joona Linna lagt sig till med samma ovana som Sherlock Holmes, nämligen att röka opium. I Linnas fall är det ett sätt att parera det onda inflytande som Jurek Walter trots sin död ännu utövar på honom. Liksom hos Holmes är opiumbruket kontrollerat, fattas bara. Paret Ahndoril är noga med detaljer, det framgår att de ägnar sig en hel del åt research till exempel när det gäller vapentyper eller Stockholms urbana geografi.
Problemet med den anhopning av bestialiska mord som förekommer i Spindeln är att de hos läsaren kan väcka en känsla av monotoni, nu igen, so what, liksom. Det ska visa sig att mördarens utvalda sista offer inte är Joona Linna, men vem det rör sig om låter jag kommande läsare finna ut själva. En egendomlighet med Keplers romaner är frånvaron av ett omgivande samhälle med strukturer, organisationer, politiska förhållanden, ideologiska konflikter med mera. Kanske kan detta rentav vara en förutsättning för böckernas framgång. Allt renodlas till en kamp mellan det onda och det goda, men både ondskan och godheten är helt individualiserade och kampen mellan dem har inga beröringspunkter med det samhälle som reducerats till en skådeplats, en arena.
