[221113] Niklas Rydéns Requiem har redan recenserats i alba av Britt Nordberg, så denna text skall koncentreras omkring upplevelsen av att erfara detta sökande, känsliga verk i Biskopsgårdens kyrka, i en av de orter där våldet med jämna mellanrum exploderar, där en polis för inte så länge sedan sköts till döds under sin tjänsteutövning. Även hans minne äras av framförandet.
När jag och mitt sällskap anländer finns emellertid ingenting skrämmande i luften, det är en till synes helt vanlig söndagseftermiddag och butikerna är öppna. Jag passar på att köpa en flaska oljebaserad parfym i en butik som dignar av klädnader och glatt samtalande, praktfullt utsmyckade kvinnor. Utanför har exotiska valv kommit att inrama trottoaren, det är en grå förort och samtidigt något helt annat.
Kyrkan är smäcker och har en takhöjd som låter sång och tal lyfta för att därefter studsa tillbaka i resonansen av sina tvära vinklar. Det är fullsatt och vi följer under en timmes tid berättelsen i ord och toner som förmedlar upplevelsen av och reaktionen på alla svårigheter vi numera omges av i en riktning mot försoning och stegrad självtillit. Det är opera, men i det här fallet inte baserad på storslagna formuleringar eller huvudklang i sången, snarare i intimare tonfall och den voce naturale som hämtar karaktär ur en djupare och friare klangbotten, som jag en gång lärde mig på Testaccioskolan i Rom för folkmusik och jazz. som den då kallades.
När mörkret faller försvinner detaljerna i en glasmosaik som dominerar koret när den svartnar och nu snarast liknar hissen till helvetet.
Sång och tal ledsagas också av en grupp dansare som utövar en disciplinerad rörelsekonst besläktad med eurytmin. Denna konstform har också en läkande sida, vilket korresponderar väl med alla de sår texten under framförandet framkallar.
Rydéns verk genomgår och bearbetar alla momenten i den klassiska katolska mässan av exposition, åkallan, veklagan och försoning men omplacerar och omformulerar dem så att de kommer i direkt beröring med de närvarandes aktuella erfarenhetsvärld, vilket förstärker innehållet snarare än förringar det. Samtalet om tillvaron förs horisontellt snarare än vertikalt, mellanmänskligt, sekulärt med väl bevarad högtidlighet. Guden förvandlad till medmänniska, det är vackert tänkt och vackert genomfört.
Efter framförandet bjuds lite ätbart med varm äppelsaft och till sist avslutar vi kvällen på en generöst tilltagen kebab-restaurang som denna kväll är glest besatt men bjuder på en sagolik måltid till lågt pris. Vi befinner oss i ett ’annat land’ i vårt land, som vi vanligtvis inte skulle besöka, men nu gavs en utsökt anledning till att göra det för att sedan kunna återvända en annan gång.
Dödsmässan kom på detta sätt att ge anledning till ett uppvaknande mitt i allhelgonahelgen.
