[221110] Klas Östergrens senaste roman verkar vara en blandning av fakta och fiktion men är helt och hållet det sistnämnda. Personen John Löwenskjöld och även försäkringsföretaget ILAC introducerades av konstnären Björn Lövin med titeln ”In memoriam” på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1973. Vilket gjorde starkt intryck på författaren. Dock har Östergren använt sin stora litterära frihet i sin roman om personen och företaget.
I en kortfilm beskrev Lövin hur denna kontroversiella entreprenör hade organiserat en kooperativ gemenskap, för att sedan falla offer för en lönnmördares kulor på Bremens flygplats 1971. Huvudpersonen i romanen är dock Hans Haraldsson en tillbakadragen pensionär i södra Sverige som sitter och sörjer sin fullbordade skilsmässa och en inrutad uppväxt i en lika inrutad småstad, samtidigt som han knåpar på ett modellbygge av Vasaskeppet och försöker lösa en gammal mordgåta.
Man förstår snart att hans föräldrar varit bekanta med Löwenskjöld och Hans och hans syster Anna-Lena ingick i studierna av ungdomar som växte upp i hem under 70-talet, där handlingen ofta ligger, och betraktades av denna firma ILAC – som var tänkt att bedriva ”ett heligt krig mot fattigdom och otrygghet” men som missade målet och vad som blev kvar av firman till slut var endast ”ett enda stort fastighetsbestånd, utspritt i kolonier över hela världen som blev uppköpt av ett internationellt fastighetsbolag”.
Tanken från Löwenskjölds sida var att fostra autonoma, trygga individer, resistenta mot all form av extremism.
”Ett så vanvettigt missbruk av välutbildade, unga människor…att bara sätta dem framför en teve med en skål med foder, när de kunde verka i världen.”
Löwenskjöld tog till stora ord och betonade denna målsättning för västvärldens demokratiska system.
I sina efterforskningar hittar Hans i papper sådana här uppgifter så småningom. Men det mest absurda är nog att han hittar sig själv och sin syster som forskningsobjekt och dessutom verkar det troligt att hans föräldrar var medvetna om det.
”Med iskall observans börjar han tala om mig och min syster, säger att han har iakttagit oss, beskriver vårt beteende och våra later och tycker att vi är själlösa…”
Ja, det är en märklig roman detta. Den är seg att ta sig igenom, trots att den bara innehåller 265 sidor. Språket är synonymrikt och litterärt och vackert av denna de långa meningarnas mästare. Men det dröjer väldigt länge innan handlingen kommer till skott, så att säga. Av mordet på Löwenskjöld i Bremen 1971 finns inga riktiga förhör sparade och gärningsmannen försvann. Löwenskjölds sekreterare Harriet Carlberg söks upp av Hans Haraldsson i Geneve i Schweiz där hon har bott sedan början av 70-talet. Men även hon är lika ovetande om mordet på sin förra arbetsgivare, som – visar det sig – varit hennes älskare men han fick aldrig gifta sig med henne då hans affärsbekanta tyckte han skulle ha en yngre och snyggare och representabel fru vid sin sida, vilket han också fick.
Huvudpersonen bor ett tag i ett hyresrum i en källarvåning och dricker AW med hyresvärden rätt ofta. Hans syster får vetskap om det och förbjuder värden att ge honom alkohol. Systern och Hans glider ifrån varann kanske mest för att hon tillhör en högerextrem organisation och vid ett besök hos hans exfru för att fira jul ihop med döttrarna dyker systern upp, ovetande för Hans att hon ska göra det, och hon verkar komma mycket bra överens med hans exfru, vilket aldrig hänt under tiden Hans och frun var gifta.
Regelbundet går Haraldssons också till en pizzeria och äter. Där han får en vän i en iransk invandrad man.
Texten maler på sakta, som sagt. Kulmen nås vid besöket i Geneve, då smått absurdistiska upplevelser nedtecknas om Hans och Harriet när han besöker hennes överklasshem. I efterhand ett halvår efter att han kommit hem till Sverige igen skriver han:
”Nu…kan jag se på det hela mer klart och kallsinnigt, eller åtminstone avsvalnat. Lika lite som min mor, följde jag de vanliga etapperna från chock och förnekelse över ilska till acceptans. Jag kände vrede. Gentemot min far, för att han betraktat mig med en så nedlåtande, kalkylerande kyla. I hans ögon ingick jag bland dem som gjort hans vän, den store vetenskapsmannen, så förtvivlad att han spårat ur och skaffat sig fiender som antagligen berövat honom livet. Skulle jag i och med det känna någon sorts skuldtyngd delaktighet i detta mord?”
Ja, det är en märklig roman. Inte så värst lyckad, tycker jag. Jag har läst bättre böcker av Klas Östergren.
