[221109] Första säsongen av Netflix-serien Young Royals avslutades med att kronprins Wilhelm bryter anonymiteten i förhållande till Simon genom att omfamna honom offentligt och säga som det är:
– Jag älskar dig.
Sedan lämnar han internatskolan i Hovets bil, det lackar mot jul och i sista bilden ser han med fast blick upp mot kameran, men vad han kanske redan då har beslutat sig för vet vi ingenting om.
Andra säsongen har ett motsvarande slut och nu är det Simon som viskar fram de förtrollande orden – men däremellan har ett myller av händelser både klargjort och komplicerat förhållandet mellan de två i ett förhandlingsläge jämförbart med vårt förestående NATO-inträde! Men det är dessa två Young Royals handlar om, inga andra, ingenting annat. Alla försök att ’berika’ berättelsen med ytterligare öden och mänskliga sammanträffanden faller till jorden utan att ha väckt allvarligt intresse. Manuskriptmässigt är serien ibland något av ett haveri med alla sina hastigt omotiverade turer och ingrepp.
Simon avstår till slut från att polisanmäla smygfilmen kusin August gjorde av hans och Wilhelms kärleksmöte för att ge viral spridning med motiveringen att det skulle sprida förödelse i minst två familjer, liksom det skulle solka den skira kärlekssagan de ännu ägde och värre: omöjliggöra August i rollen av Wilhelms reserv, det som skulle kunna frigöra den senare från tronplikten, ge honom åt Simon för att en gång för alla säkra den happyending alla längtar efter i berättelser som dessa.
Han vet dock inte då, att Wilhelm redan beslutat att ännu en gång säga som det är, erkänna den närvaro i sexvideon han tidigare förnekat för att därefter skapa ett parallellslut genom att igen, efter ett väl genomfört högtidstal till internatet där allt utspelat sig och efter att ha fångat gemenskapen med Simon i blickar och leenden, på nytt rikta blicken mot kameran, alltså åskådarna, med ett knappt urskiljbart (ironiskt?) leende i högra mungipan.
Då har det emellertid redan hänt, att Simons lillasyster Sara på egen hand fattat beslutet att polisanmäla Augusts kärleks- och familjesvek. Varför serien vips fått en cliffhanger som pockar på en tredje säsong med allt vad det kommer att innebära av bristande privatliv i förlängningen av ett evigt mobilhäng och tarvliga intriger mellan hög som låg!
Orkar vi det? Hittar upphovsmakarna nya teman och handlingsvägar som är av intresse?
Det är inte utan förundran en kulturradikal räv av min typ skrider till självrannsakan inför bristen på motståndskraft mot den guilty pleasure det varit att följa bygget av Young Royals i förhållande till en världsvid publik och samtidigt förstrött iaktta vad som fortlöpande måtte ägt rum i verklighetens ’reellt existerande’ kungahus. Inte mycket av living happily ever after någonstans. Återkommande konvulsioner hos the Windsors på andra sidan Atlanten, oroande kriser även hos oss, som föranlett kungen att steppa upp:
– Nu håller ni (Victoria och Daniel) ihop!
I vilken utsträckning är den rojala representationen värd sina mänskliga omkostnader, vad är dagens kungahus annat än en variation av celebrity-flärden, varför drömmer moderna människor sig ideligen fram till dessa numera så intetsägande nationella symboler som i det profana kändisskapet ser sin naturliga förlängning (det är ju en ödets ironi, att skådespelarna i seriens lider av samma plågsamma uppmärksamhet, det som på danska brukar uttryckas i talesättet ’bordet fanger’ förr eller senare). Och hur kan vi med självrespekten i behåll försvara att de begår dessa offergärningar för vår inbördes sammanhållande njutnings skull? Allt det som gör att varje normal fnurra blir en potentiell världsnyhet och tillsammans med andra rykten spinner ett nät av fångenskap omkring sina huvudpersoner, vilka bara har att stå pall.
Det givna svaret är, att det kan vi naturligtvis inte och priset är högt för alla parter, också vår egen klara tanke. Kungakronorna kan inte bäras av förvirrade nervvrak av hjälplösa narcissister, misslyckandena behöver inte exemplifieras, deras namn svirrar ständigt i boulevardpressens levande gladiatorsspel i ett mobilt vampyrium inför en omättlig publik som viljelöst hänger på.
Och vari ligger nöjet att följa dessa svårhanterliga spektakel i verklighet som saga?
I det här fallet i den skicklighet och precision med vilken förälskelsens poesi landat i TV-rutan, detaljrikedomen varmed de två ynglingarnas känslor för varandra övertygar och intresserar i det man kunde kalla en oskuldsfull men initierad kärleksbeskrivning som en god vän uttryckte det, eftersom detta är något alla erfar, alltid (slutsångens It goes on...). Alla kärleksaffärer rymmer fatala missförstånd och besvikelser, några få helar de svårläkta såren, mognar.
På så sätt bär den här serien fram en berättelse om kärlek som samtidigt inneburit framväxten av två nya unga skådespelare, som i berättelsen haft möjligheten att utveckla var sina unikt androgyna drag, likt ett par skandinaviska femminielli av nutida ungdomligt snitt i ett raffinerat finlir, som lyft historien ur dess hotfulla trivialiteter, undgått vulgaritet och pornografisk frestelse, givit den ett skimmer i vilket vi kunnat reflektera de mer handgripliga frågeställningarna som rör samhälle och dylikt, fristående från alla impulser omkring i vilken riktning vi önskade att den skulle gå, en realistisk väg eller en romantisk.
Tills den till slut lyckades gå åt båda hållen samtidigt, med utgångspunkt i ett sanningskrav i kommunikationen mellan två eller flera medverkande.
Så uppstod långsamt ett melodrama light som försvarar sin plats i det blygsammare formatet, en Borta med vinden i Stockholms utkanter skulle man kunna säga. Därefter kan man börja tänka betydelser, sanningar och deras konsekvenser. Premisser utifrån vilka Humphrey Bogart fällde sitt domslut i Casablancas slutminuter när han sade, att kan de inte uppfyllas, har vi bara sorg förgrämelsen kvar:
– Maybe not today, maybe not tomorrow, but sooon and for the rest of your liiife…
Detta är inte upptakten till en akademisk avhandling i statsvetenskap och kommer inte erbjuda svar på alla frågor men kan dock påstå, att det blir svårt att undvika en tredje säsong som fördjupar de personliga berättelserna i ett vidare perspektiv. Som förlänar blygsamt begåvade lillasystern Sara lite större psykologisk rättvisa, för att inte tala om det hastigt och lustigt inkastade ’kärleksintresset’ Marcus. Som det nu är ligger seriens mästerskap i den utsökta personteckningen av huvudpersonerna (Edvin Ryding och Omar Rudberg) tillsammans med sidekicken August (Malte Gårdinger), som förlåter fyrkantigheter i bifigurerna och gör tio timmars filmberättelse sina svagheter till trots till en känslomässigt upprörande resa, som hämtar sitt ursprung i medvetenheten om på vilket sätt vars och ens kärlekslängtan alltid ligger på lur (inte minst i mobiltelefonerna, som är nog så viktiga medspelare i vars och ens privata drama här) och pockar på ständig uppmärksamhet, hur orättvist man än behandlar den.
Som den färöiske diktaren William Heinesen utbrast en gång:
– Lyckan är väl för heta helvete en realitet!
