[221106] Två män, en svart och en vit, ger sig ut för att hämnas sina båda söner som blivit mördade i kallt blod. Det blir en resa välsignad i blod och vrede med inslag av nästan episka scener av våld. Och det är en bok som drivs fram av ständiga konflikter i högt tempo.
Men, och det är ett viktigt men när det gäller S A Cosbys böcker, det finns där inte för sin egen skull.
S A Cosby skriver berättelser ur ett svart perspektiv, ofta från ett längst ner på samhällsstegen. Hans huvudpersoner är eller har varit våldsamt kriminella, men tagit sig loss och försöker leva ett mindre trasigt liv när omständigheterna tvingar dem att försvara sig och de sina. Det gäller Bug Montagne i Asfaltland och det gäller Ike Randolph i Rakbladstårar. I dem ser vi USA från botten upp.
Det finns ingenting inställsamt i Cosbys texter, ingen vilja att vara politisk korrekt. Här handlar det om erfarenheter som sitter i ryggraden, hur rasismen slår igenom i alla mänskliga relationer, alla vardagliga möten. Det är en värld där rasism är lika vanlig som att andas, och lika förekommande.
Cosby skriver i en noir-tradition. Hans böcker utspelar sig i småstads-USA. Så inte country-noir men i samma härad. Hans språk är rikt på humor, på vrede och han kallar en spade för en spade. Jag har svårt att se att någon vit författare i dagens politiska klimat skulle komma undan med hans sätt att uttrycka sig. Men det är ett naturligt språk där rasister uttrycker sig rasistiskt och där fördomar inte bara uttrycks eller gestaltas av de ”onda”.
En viktig sidohistoria i Rakbladstårar handlar om relationen mellan fäder och söner, om sveket när Ike och Buddy Lee (den vite mannen som nämns i inledningen) inte förmår acceptera eller förstå sina söners sexuella läggning. Det är hårt, det är våldsamt och oerhört plågsamt. Men S A Cosby skriver inte fram försoning och lyckliga slut. Hans berättelser är bortom det stadiet där förlåt inte längre kan existera. Längs vägen blottläggs fördomarna utan förmildrande omständigheter, utan försök att mildra sveket.
S A Cosby är suverän i dialogerna. De är tonsäkra och trovärdiga i originalutgåvan (på engelska), mindre så i översättning men jag återkommer till det. Han skriver sömlösa berättelser där man som läsare aldrig stannar upp och frågar sig varför något händer eller i vilken ordning saker händer eller ifrågasätter karaktärernas motiv. Låter det som självklara saker? Det är det inte. Inte dag när det spottas ut deckare och thrillers i en aldrig sinande ström.
Så läsningen är i sig en njutning. Jag ville aldrig släppa boken ifrån mig förrän den var slut.
Å andra sidan…
Det är inte lätt att översätta Cosbys hårdkokta språk. Det är stilsäkert och karaktärsdrivande. Översättningen här fungerar i stora stycken men den innehåller besvärande delar, framför allt i dialogerna, där översättaren har valt att lägga sig alltför nära originaltexten. Där är den lite fegt översatt. Därför innehåller texten besvärande uttryck, uttryck som landar fel både i tid och miljö i den svenska översättningen. Dessutom är den dåligt eller slarvigt korrläst eftersom texten emellanåt också innehåller fel ordval och prepositioner.
Men det är skönhetsfel man kan leva med.
S A Cosby är en unik röst. Ingen skriver råare och närmare marken och samtiden än han. Ingen skriver så trovärdigt inom deckargenren om vad det innebär att vara svart i dagens USA, i alla tiders USA för den delen. Det handlar inte om ett teoretiskt förhållningssätt, det är så tydligt självupplevt att det emellanåt gör ont att läsa.
Modernista har i snabb takt gett ut SA Cosbys två senaste böcker Asfaltland (Blacktop Wasteland) och Rakbladstårar (Razorblade Tears). Det är titlar som överösts av priser och beröm och för den som vill ge sig i kast med ett författarskap som bara kommer att växa i betydelse så är det ett bra tillfälle att börja nu.
Cosbys debut, My Darkest Prayer, som kom ut på ett mindre förlag i USA 2018, återutges precis nu av Cosbys nuvarande förlag Flatrion. Och 2023 kommer All the Sinners Bleed.
Något att se fram emot.
