[221030] Likt en färgsprakande orgiastisk happening utvecklas den första akten av koreografen Alexander Ekmans nya dansverk Hammer med hela Göteborgsoperans dansensemble.
Vart är vi på väg? Från flower power och altruism till svartklädd egocentrism, men sen? Hammer är ett generöst, lekfullt och påkostat stycke scenkonst med dansare i världsklass i jakten på sitt ego.
Den internationellt eftertraktade 38-årige koreografen Alexander Ekman har hunnit skapa ett 50-tal verk som dansats av nästan lika många kompanier i olika delar av världen. Nu har han laddat Göteborgsoperans danskompani med sin energi och humor till verket Hammer, hans tredje på Göteborgsoperan och han har fått rik utdelning. Han torde ju också ha fog för sitt omdöme, när han i operans som vanligt informativa program, beskriver Göteborgsoperans danskompani som unikt och ett av de bästa han någonsin arbetat med, att det är sällsynt med en sådan harmoni och intelligens som hos det. Han har också knutit till sig såväl musiker, Mikael Karlsson, som kostymskapare, Henrik Vibskov, av rang.
Det har heller inte sparats på krutet. Så gott som alla kompaniets drygt 30 dansarna är involverade och skapar en fantastisk gruppdynamik när de samspelar i olika formationer mot ett slut som är identiskt med inledningen med alla dansarna i hudfärgade kroppsstrumpor.
Vi kan otvivelaktigt påstås leva i en tid av självfixering, där den digitala mötesplatsen också blivit en marknad att tjäna pengar på sitt ego, sitt jag. Ett jag, som också till ytan kan modelleras om med hjälp av en skönhetsmarknad som skor sig på att omforma kroppsdelar eller låta ”lyfta” av ålder utsatta ställen, något som här illustreras i några lätt makabra scener, där jagfixeringen tillåts breda ut sig på bekostnad av empati och altruism.
Hela arbetet med Hammar handlar uttryckligen om att försöka förstå vad det betyder att ha ett ”stort ego”. Det har dramaturgen, företagsledaren m m Carina Nildalen utvecklat i en artikel i programhäftet med bland annat en illustration av Sigmund Freuds psykoanalytiska teori om jaget. Ingen möda är således sparad för att ge publiken ingångar till föreställningen. Här görs det först och främst genom att konfrontera två epoker med ett frågetecken mot framtiden som avslutning.
Som symbol för en sorts frigörelse figurerar en stor röd fysisk hammare i en monter på scenen. Då och då tas den lite i skymundan ner för att fylla något syfte, inte alltid lätt förstå vilket, utom att markera hammarens symbolvärde, eventuellt som verktyg att slå ner ett motstånd. Ordet hammare får dock mig att återuppliva Trini Lopez legendariske 1960-talschlager If I had a hammer, som dock är långt ifrån den tonsnåla musik som den Mikael Karlsson framkallat till Ekmans koreografi. Han säger själv att han framför allt låtit sig inspireras av Jim Morrisson utan att efterlikna, och man kan finna drag av såväl jazz som progg och gospel, orgelmusik och fågelläten i musiken som kan uppfattas som helt unik, både främmande och stundom skrämmande.
I första akten låter dansarna alltså framkalla minnet av 1960-talets så kallade hippie-kultur med orgiastisk utlevelse, färgglädje, medmänsklighet och hjälpsamhet. De senare egenskaperna visualiseras genom att dansare som faller genast blir undsatta. Motsatsen kommer senare att visas i den svartklädda scen som ska illustrera en sorts nutid.
Från att alla inledningsvis har uppträtt i hudfärgade kroppsstrumpor som ett stort samstämmigt nyfött kollektiv handlar första akten således om ett sökande efter ett eget jag. Ur kollektivet framträder dansarna nu en och en på scenen, iförda helt unika och fantasifullt designade och mönstrade dräkter, prövande sig fram med individuella och utmanande rörelser. Det är en härlig scen, som talar för sig själv utan ord.
I andra akten byts färgen och glädjen till en scen av strikt svartklädda, stramt koreograferade dansare, som fås att illustrera konkurrenssamhället på olika sätt, framför allt genom att tränga sig fram till främsta ledet/platsen i en grupp eller att inte hjälpas åt. Självbespeglingen illustreras på olika sätt och musiken banar sig nya vägar.
Det ordlösa tillståndet upphör dock i och med en tämligen avskräckande scen som tränger sig på för att illustrera den digitala värld och det tempo som vi befinner oss i . Det görs medelst en ”talk show” i TV med både pratsnabb programledare, gäster och publik i vulgära blåvita mjukiskostymer och snabba ordväxlingar på engelska som inte översätts. Ett par av dansarna syns också instuvade i något liknande torktumlare som rullas runt och torde illustrera ett samhällstillstånds desperation.
Det är förstås upp till var och en att tolka skeendet på scenen. Det gäller inte minst mängden cementliknande klossar som bärs runt, byggs med, raseras och byggs upp igen i ett allt mer desperat tempo. Ja, dansen är ju på så sätt en väldigt tillåtande konstform och det här verket bjuder på allehanda tolkningsmöjligheter, som här i det stora hela är tämligen givna, eller så kan man bara koppla av och uppleva gruppdynamiken och beundra de många enskilda, skickliga och fantasirika dansnummer, både solo och i par, som utarbetats.
Som en lite exklusiv happening fick publiken, i alla fall på premiären, uppleva hur dansarna före paus illustrerar verkets tema genom att kasta sig rakt ut över parkettens bänkrader och publik, ställa sig på armstöden och inbjudande eller snarare uppmanande upprepa ”take a picture of me!”
