[221030] Scenkonst för barn och unga är en genre i ständig utveckling och utsatt för en pågående diskussion om vad som ska spelas. Bearbeta klassiker, dramatisera böcker, uppmuntra till nya verk eller skapa genom devising? Alba fortsätter att granska vad som görs i regionen och har nu kommit fram till det senaste inom dans och opera från institutionerna med regionalt uppdrag, Regionteater Väst och Göteborgsoperan, två fängslande upplevelser.
Kroppars talande förmåga
Vi sitter som hypnotiserade ett gäng skolungdomar i Uddevalla och jag, alla med privata funderingar över vad det är som utspelar sig så tätt inpå men ändå så avgränsat och begreppsmässigt avlägset. Fängslande är det och konsten att kommunicera med sina kroppar fascinerar.
Regionteater Västs senaste dansproduktion från Borås, Gränsland, är på besök på scenen i Uddevalla. Med sin inriktning på skolföreställningar av teater och dans är denna institution ju störst i sitt slag i landet. Vad titeln på detta verk beträffar så är det något av teaterns signum, att undersöka och testa gränser, både inom dansen och teatern, ofta gällande frågor om kön och identitet.
I Gränsland visualiseras till en början fysiska gränser. Fyra dansare är involverade i en föreställning som inleds med att de alla framträder solo i var sin kvadrat av en scen som är indelad av mjuka tygdraperier, varje avdelning med sin del av publiken. Dansarna rör sig till en början nyfiket sökande, liksom utforskande sin belägenhet med ett stort, varierat och rörande rörelseregister. Djur eller människa eller ingetdera, kanske en robot kan man undra? Att det handlar om ett sorts främlingskap som sakta men säkert ändå låter sig upphävas, kan man tänka. Avgränsningarna forceras efterhand. möten uppstår och till slut är dansarna förenade i ett till synes ändlöst vandrande. Bäst är kanske att ge upp tanken på begriplighet och bara ge sig hän ett impulsivt anammande av en konstform så rik på uttryck trots sin ordlöshet.
Regionteterns ständige musiker, Thomas Elfstadius, har berikat verket med ett elektronisk ljudlandskap, lite odefinierbart, stundom hotfullt i sin fåtonighet som gällde det mekaniska ljud från en yttre värld. En helt igenom både djärv och spännande produktion är det likväl av koreografen Björn Säfström för en målgrupp som alls inte torde behöva någon övre åldlersgräns.
Filosofiskt klurig och rolig barnopera
Det behöver väl knappast påpekas att bra scenkonst inte behöver utesluta en publik av vuxna, bara tillfälle ges. Och det görs. Så har nu Göteborgsoperans senaste barnopera Sandvargen landat i Göteborg på operans lilla scen med föreställningar november månad ut.
Sandvargen är en lust- och lekfull, klurigt filosofisk berättelse baserad på böcker av Åsa Lind. Omvandlad till musiksaga med pricksäkert valda sångartister och en ensemble på sju musiker har de tre kvinnorna som svarar för libretto, musik och regi åstadkommit ett litet mästerverk av berättelsen om flickan Zackarina och hennes ur fantasin framgrävda vän Sandvargen.
Musikalartisten Hanna Brehmer, utbildad i Göteborg, har gjort många roller i opera och musikal på diverse scener. Rollen som Zacharina tar hon sig an med en härligt lustfylld energi med akrobatik i kroppen och en röst klar som kristall och som når varje skiftning i stämning och temperament. Hon har mimik för komik och ett sinnelag med god beredskap att vända allt till det bättre i den lekfulla och filosofiska dialog hon för med Sandvargen.
Att Åke Zetterström kan göra storverk av vilken roll som helst som blir hans har han bevisat under decennier på Göteborgsoperan. Som Sandvargen, iförd nyansrikt silverglänsande päls av det generösaste slaget, gör han ett mäktigt intryck och, som det dessutom visar sig, varandes samtidigt rejält stor och väldigt snäll och vis.
Berättelsen vandrar mellan en lekplats nära havet, där Zacharina och Sandvargen umgås, och en liten rödmålad stuga, där Zackarina bor med sina föräldrar, som görs av Viktor Johansson och Viveca Rydén-Mårtensson. Mamman avviker tidigt från hemmet med någon ursäkt för att snart i stället ses bland de sju i orkestern, som är placerad väl synlig på ett podium i bakgrunden. Ingår i orkestern gör också Johanna Fridolfsson, som gjort musiken, som då och då glimmar till av någon slinga från ett välbekant klassiskt operaverk.
Allt som allt ett verk som är lätt att ta till sig i alla sina delar och som torde kunna tjäna som dörröppnare till den stora rika operavärlden. Delvis är föreställningen också interaktiv. På operans hemsida kan man hitta några ordlekar som publiken kan öva in i förväg för att kunna delta i föreställningen när signal ges. Och det tycktes vara inövat i åtminstone någon av de klasser som jag upplevde Sandvargen tillsammans med.
