[221027] Norska Vigdis Hjorth har med sina senare romaner ”Lärarinnans sång” och ”Är mor död” vunnit en stor läsarskara i Sverige, det känns därför logiskt att nu följa upp de framgångarna med utgivningen av en av hennes tidiga romaner, ”Om bara.” Den beskrivs på omslaget som en stor tragisk kärleksroman, och nog handlar det om kärlek, men då i formen av en intill sjuklighet sjudande passion, vulkaniskt bornerande och förtärande som en skogsbrand i storm.
Ida Heiser är författare, dramatiker och redaktör för en litterär tidskrift. Vid ett seminarium möter hon germanisten, Brechtforskaren och -översättaren Arnold Brusk. Vid eftersittningen erbjuder hon honom sovplats i sitt rum och ett fumligt samlag kommer till stånd. Ida Heiser är gift, det är också Arnold Brusk. Hon har två barn, han har ett. De kommer överens om att insatserna för ett fortsatt förhållande skulle bli för höga och skiljs åt.
Där kunde denna historia tagit slut, vid ett banalt akademiskt konferensligg. Men en eld har tänts och särskilt hos Ida är den het och leder till att hon tar initiativ till nya möten, dit Arnold Busk med en något mindre het längtan ändå infinner sig. För Ida finns inget alternativ, hon skiljer sig och intensifierar sina kontakter med Arnold. Hon är i trettioårsåldern, han är tio år äldre, de är, eller borde vara, mogna, beslutskapabla och med ett utvecklat konsekvenstänkande. Kanske är det rentav så också, men passionen förgör också effekten av sådana egenskaper.
Vigdis Hjorts litterära stil är kärv, osentimental, drastiskt realistisk och med stark emotionell laddning i varje mening. Det är en stil som lämpar sig väl för en kärlekshistoria som mindre präglas av skir romantik än av het köttslig konkretion. Det går två år med sporadiska möten. Ida skaffar hus, där hon har barnen varannan vecka, hennes man träffar en ny, också Ida träffar en man som hon inleder ett förhållande med, som ser ut att kunna fimpa hennes trängtan efter Arnold för gott. Men icke. Snart är deras möten på igen, det går ohjälpligt åt skilsmässa för honom också, och till sist står de där, äntligen tillsammans.
Det är då den orgiastiska delen av kärlekssagan verkligen skjuter fart. Som relativt fria intellektuella har de båda stor rörelsefrihet, de kan åka på möten och konferenser, men också på egna långa resor, vilka ofta går till länderna runt Medelhavet. Deras sexuella aktivitetsnivå når oanade höjder, på gränsen, skulle man nog kunna mumla försagt, till det möjliga när det gäller fysisk prestationsförmåga.
Snart räcker det inte med deras egen intensiva sexuella aktivitet, de drar in också andra i parlekar och Ida börjar intressera sig för lesbisk kärlek. Som läsare känner man sig mer och mer som en Peeping Tom, och försöker liksom hålla för ögonen och läsa mellan fingrarna. Dessutom hinkar paret i sig helt osannolika mängder alkohol, vilket borde, tycker vän av ordning, sätta ner deras sexuella kapacitet till nära noll, men icke så.
Hur ska det gå för Ida och Arnold? Är det möjligen så att det mäktiga alkoholintaget och de många resorna döljer en upplevelse av besvikelse, ofullgångenhet, misslyckande? Eller ska de bärga sin krängande skuta i land och etablera en trygg tvåsamhet med ordnad barnvistelse och litterär och akademisk framgång? Det är frågan läsaren lever med medan passionen mer och mer tycks vända mot en tragisk upplösning. Så spännande.
