[221026] Göteborgs största teaterscener har haft premiär i dagarna. På den ena görs farsartad satir om en filminspelning inspirerad av en roman i filmmiljö. På den andra en halsbrytande snabbspolning av det tretusenåriga eposet , uppdaterad till nutid. På båda scenerna handlar det om teater här och nu med tyngdpunkten på skådespeleriet.
Ja, vad är det för en man som efter tio års krigande inte skyndar hem till hustru och barn likt de andra grekiska kungarna som deltagit i och överlevt kriget. Vill, kan eller vågar han inte? Kanske skäms han, ”stadsförstöraren”? Att han lever anses självklart, då inget annat framkommit. Frågan bråkar med hustru Penelope. Bråkar gör också traktens karlar som fräckt våldgästar och närmast ruinerar palatset.
Homeros digra epos Odysséen har genom tiderna lockat författare och dramatiker till återbruk för allehanda egna verk.
Den hyllade tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig har med konstnärens totala frihet och därtill djärvhet skapat ett koncentrat utifrån olika händelser som Odysseus råkade ut för på sina irrfärder över Medelhavet på väg från Troja till hemmet på ön Ithaka. Fast här är nu hela berättelsen klädd i en nutida kostymering. Det hela inleds med att likt ett omkväde sammanfatta vad kriget efterlämnat av totalförstörd stad med sönderslitna kroppar, blod, senor, ben, död och förtärande eld (kan ju gälla vilket krig som helst) innan berättelsen övergår i uppbrottet och färden mot hemlandet. Vilket det nu är? Går det att känna igen? Kommer hemvändaren att bli igenkänd? Vilja bli?
I högt tempo följer en lek med både tid och rum och karaktärerna som utan vidare kan släppas fria att slå ner i vem som helst i ensemblen. Hustru Penelopes ord får med andra ord höras från munnen på en efter en av skådespelarna, liksom också den lärare med liten VW Polo som Penelope inlett förhållande med efter alla år som hon ingenting hört varken om eller från sin make. Det är inte utan att man i sättet att fritt hantera ett klassiskt material anar en påverkan av den legendariske teatermannen Peter Brook, som avled i somras, och som gärna återanvände klassiker genom att förflytta dem i såväl tid som rum med en intetsägande spelplats och kostymering för att desto mer lyfta fram skådespeleriet.
Resultatet blir att själva gestaltandet av rollerna underordnas det rent allmängiltiga i berättelsen som här mycket fritt vaskas fram ur de olika episoder som Odysseus utsätts för eller försätter sig och sin besättning i tills endast han själv återstår.
Det blir en överrumplande och lekfull föreställning med roande och rörande passager och filosofiska funderingar över livets och krigets villkor och lämnar en hel del efter sig att mentalt bearbeta. Språkbruket är nutida och innehåller en del favoriter. Ett är det återkommande uttrycket ”grundläggande rättighet” för vad som anses vara rimligt att kräva, vilket kan omfatta begrepp som fred, hopp och lycka. Jag hade förstås förväntat mig en något tydligare närvaro av sonen Telemachos i hans sökande efter fadern innan deras återseende registreras med en hastig omfamning. Om det beror på manus, som jag inte haft tillgång till, eller regissören är därför osagt. Den lite tafatte man som till sist infinner sig på scenen som en hemvändande Odysseus motsvarar ingenting av den myt som omgärdat minnet av hjälten som vann kriget åt grekerna genom sin list med den trojanska hästen.
Som sagt är scenografin ytterst sparsam, bestående huvudsakligen av en grupp fällbara biografstolar, ett inglasat rökrum och till slut också en bar i bakgrunden. I stället sätts allt ljus på själva skådespeleriet, den kollektiva prestationen. Den präglas av inbördes förtroende med ett närgånget och tonsäkert agerande, som både roar och bjuder på överraskningar, där de kastas mellan roller, platser och möten, där till och med en dansande halvnaken man i kalsonger kan få representera prinsessan Nausika och hennes två väninnor. Cyklopen Polyfemos, Kalypso, Kirke m fl mytologiska figurer möter upp utmed färden som i denna avidentifierade uppsättning särskilt vädjar till en rörlig fantasi från åskådaren, så som teater kan vara när den är som bäst och både består av allvar och humor. Lite överdrivet lustiggörs dock över det namn, Ingen, som den sluge Odysseus presenterar sig som i mötet med den enögde jätten Polyfemos och som blir hans och hans kamraters räddning.
Sparsam scenografi kan man däremot inte tala om i föreställningen Shoot – kameran går! på Göteborgs Stadsteater. Den tar oss tillbaka till ett Italien i filmindustrins barndom. Första världskriget står för dörren och såväl fascismen som futurismen präglar samtidsandan och orsakar motsättningar. Teaterns stora scen är belamrad med rekvisita. Det rusas runt och flyttas prylar fram och åter till karaktäristiskt italienska toner medan publiken strömmar till och låter sig roas av förberedelserna på scenen. Vad som förbereds är en scen ur en film om Spartacus, den romerska slaven som gått till historien som legendarisk upprorsledare på 70-talet före vår tideräkning. Men i stället för att ge den historien mer plats vrids perspektivet och gör det hela en sämre såpa.
När kameraskötaren och de personer som ska ingå i scenen slutligen blivit rätt placerade av regissören (Johan Gry) så att det regn som ska åstadkommas med en jättelik vattenkanna och den vind som ska orsakas träffar rätt. Men framför allt handlar det om att instruera filmstudions ”primadonna” La Nestoroff (Carina M Johansson) så att hon utan att inse det hamnar utanför kameraögat. Hon är nämligen också regissörens hustru och inser inte att hon blivit ersatt av en betydligt yngre skönhet, som dessutom är hennes sons älskarinna. Kanske också hennes mans? På den nivån hamnar föreställningen. Den tämligen avsomnade metoo-rörelsen ger sig förstås till känna. Men en del starka rolltolkningar kan man ändå glädjas åt. Gäller särskilt Johan Gry, som har spelat en rad maktfullkomliga män genom åren. Men här får han också tjäna exempel på de olika funktioner som en regissör enligt viss teaterexpertis ska tillskrivas.
Dag Malmberg agerar tvärsäkert med maktens diskreta charm som filmstudions ägare och bekräftar det med favorituttrycket ”jag älskar att vara först med att vara först”.
I dessa två makthavares nät bildligen sprattlar övriga rollinnehavare som om de vore marionetter i en dockteater. Erik Holmström har både skrivit manus (med bistånd av Eva-Maria Benavente Dahlin) och regisserat. Från att ha gjort sig känd som en mästare på att göra teater med just dockor i rollerna och en koncentrerad handling, som Faust, har han sedan en tid släppt dockorna för diverse experiment med stora ensembler, som att mitt under pandemin på Göteborgs Folkteater göra en följetong på tema Don Quijote och sedermera också en variant på Charlie Chaplin-klassikern Moderna Tider. Nu är det nobelpristagaren Luigi Pirandellos roman Kameran går från 1915 som inspirerat honom till den här föreställningen. Jag får ett ordspråk i tankarna som lyder ”den som gapar över mycket mister gärna hela stycket”.
Om manus inte lever upp till förväntningarna så jobbar ändå skådespelarna energiskt för att gottgöra bristerna. Ensemblens fyra scenskolapraktikanter lovar gott för framtiden. Marie Delleskog gör vad hon kan som den som chefar över kameran. Det hela vill i alla fall inte bli till mer än en såpa med maktkamp, kärlekstrubbel, konkurrens, avund och svartsjuka. I periferin en revolterande ung man som försöker lansera ett filmprojekt vid sidan om det kommersiellt mest framgångsrika. Det går inte alls bra men höjer nivån till melodram. Men hur man än anstränger sig med en del komiska infall och situationer så lyckas det inte vare sig särskilt beröra eller roa på djupet.
