[221018] I Frölunda kulturhus breder sedan en tid ett konstprojekt ut sig i korridorerna med titeln ”En plats mellan oss”. Det bygger på ett samarbete mellan elva konstnärer från Belarus och Sverige. En stor del handlar om människans förhållande till naturen. Det för bland annat tanken till en barnteater jag nyligen sett om att vandra i och förundras över skogen och dess invånare.
Inte teater men en 24 minuters video blev startskottet till mitt försök att närma mig utställningen En plats mellan oss i Frölunda kulturhus. De olika delarna i utställningen är resultat av ett residensprogram med förhinder, eftersom arbetet kom att tvingas förhålla sig till såväl en pandemi som kriget i Ukraina. Samarbetet startade under folkresningen i Belarus för att hjälpa kulturarbetare att fortsätta sin konstnärliga praktik, upprätthålla de internationella nätverken och erbjuda en trygg plats att vara på.
Mitt närmande till det slutliga resultatet naglade framför allt fast mig framför en film av den belarusiska konstnären Bazinato, som i sin tillflykt i Göteborg beskriver skogen ”som en säker och levande plats för att lära sig förstå gränserna av mänskligt liv och sig själv”, som det står i programmet. I filmen vandrar konstnären med sin dotter genom en naturskog och kommenterar och stundom också sätter färg på vad han träffar på av klippor, stubbar, trädstammar, växter och invånare från djurriket. Samlar också fågelfjädrar som blivit till en vacker fristående, luftig skulptur i utställningen. En längre intervju med honom av göteborgskonstnären Ilona Huss Walin finns också inklippt, där han i poetiska ordalag berättar om sitt konstnärliga arbete, om motstånd och situationen i Belarus. Bara den videon är värd besöket.
Skogen är också temat för Ilona Huss Walins bidrag till utställningen. Hon har i olika sammanhang i sitt konstnärliga arbete velat väcka intresse för dagens skogsbruk och bidra till att lyfta fram frågor om skogens spontana processer och gestalta det på ett sätt som kan väcka nyfikenhet och intresse för ekologiskt skogsbruk. Något av det visas också här. Det gäller den video hon gjort tillsammans med filmaren och musikern Ambjörn Göransson, där de tar betraktaren med på en 20 minuters meditativ vandring genom naturreservatet Rya skog, en spontan naturskog mitt bland industrierna på Hisingen. Hon visar också två av sina skulpturala kompositioner av grenar hon plockat i skogen.
Svensk mulleskole-tradition sedan 1900-talets mitt till trots hörs stundom påståenden att dagens barn har allt mindre kontakt med den levande naturen. En utflykt till denna Rya skog kan ju vara en lämplig upplevelse att ta med barnen på. Är man i stället en teatergrupp kan man likt Teater Jaguar skapa ett stycke konstgjort skogslandskap för barnens fantasivärld. Med föreställningen Träd hopp och kärlek har den oerhört produktiva skådespelaren, koreografen, regissören m m Ika Nord tillsammans med Teater Jaguars ständiga skådespelare (Louise Juliusson, Emil Klingvall och Torben Sigelius Kulin) gjort just det.
Med scenografi och kostymer designade av Erik Radix domineras scenen av ett praktfullt träd föreställande en ek, som att döma av den bastanta stammen varit med i århundraden och tjänat som härbärge för otaliga djurarter. Nu får den också tjäna ryggstöd till en man (Torben Sigelius Kulin) på utflykt med fika, kamera och ett nyfiket sinnelag, som engagerat kommunicerar med den unga publiken om sin omgivning, stundom också lär ut de latinska namnen på arter och djur. Såväl rådjur som älg och räv, som hör till de djur man låter dyka upp i skogen, har fått sina gångarter och sitt kroppsspråk efterliknade av de andra två skådespelarna, när de inte agerar tävlande orienterare som inte ger sig tid att lägga märke till egenheter i den skog de forcerar utan mer har sikte på målet än på den väg som är mödan värd.
