[221016] I Claire Denis’ senaste film Kärlekens labyrinter spelar Juliette Binoche en kvinna fångad mellan två män där historien, ovant Denis, aldrig på allvar försöker förklara karaktären av hennes dilemma, orsakerna till att hon slits mellan de två, vilket försvagar filmen och gör att den tappar en precision man annars vant sig vid vara Claire Denis’ adelsmärke (High life, White material).
Vem den kvinna egentligen är, som Astrid Tägt porträtterar i en monolog producerad av Strindbergs Intima Teater i Stockholm på gästspel i Göteborg må man fortsätta att undra över. När man lämnat föreställningen Kvinnokliniken bakom sig och även rest sig från en föga entusiasmerande konversation om innehållet efteråt.
Det är en påfallande illa och gapigt spelad föreställning, vilket förvånar med tanke på att det är Anna Pettersson som är regissören, något som borde garanterat både eftertanke och smak, men bristen på smak är det som stannar kvar i en berättelse som naglar intimproblematiken till kvinnan i en litania utan ände. En obegriplig föreställning, en form för socialpornografi man helst hade velat slippa.
Mer förståeligt, att man även på scen drivs att vilja berätta Katarina Frostensons historia knuten till turbulensen omkring Svenska Akademien, som emanerade ur ett upprop i Dagens Nyheter från 18 (!) kvinnor som påstod sig blivit illa behandlade av Frostensons make med Akademiens goda minne. Det var i sin tur del av en ryktesspridning i förlängning av den numera förhållandevis insomnade metoo-rörelsen, som lyckades åstadkomma en del tragedier innan balansen återupprättades. Någon eller några må ha varit skitstövlar men skulle alla skitstövlar i Sverige ryka i fängelse skulle vi snart stå inför ett lokalproblem att begrunda. Allvarligare ändå var krossade karriärer, krossade liv.
När Ylva Olaison nu ställs att berätta denna historia från scenen, en historia som obetänkt byggts över Frostensons K, läggs en enorm uppgift på skådespelerskans axlar, en uppgift hon i tekniskt avseende mästrar väl tillsammans med musikern Lovisa Samuelsson. Hon byter ursprungets offentliga högljuddhet mot en försiktigare berättelse, som låter de äkta känslorna leva och därför fängslar publiken. Alla detaljerna i denna berättelse är det inte en teaterföreställnings sak att redogöra för, men en enskild kvinnas utsatthet och dramatiska förändring vad ställning och respekt angår är ett givet föremål för en skådespelerska att förverkliga inför våra ögon och det är den skörheten, smärtan, det lyckas Olaison att förmedla.
Helt fram till det ögonblick då hon i en övertydlig bild ikläder sig en jungfrulig rustning för att gå vidare på annan ort. Inte Orleans men väl Paris. Det kan ingen vara oberörd av – och man kan för egen del därefter med glädje återvända till själva författarskapet, som under ett par år tycktes försvunnet ur det allmänna medvetandet, utan eget existensberättigande, medan det ena spöket ur offentligheten efter det andra gav röst åt sitt förtret. Det förvånar mig att författarinnan känt det motiverat att få sin bok iscensatt så oöverlagt och formellt viljelöst som det sker här.
Man hade önskat sig ett annat allvar i skildringen av den mänskliga relation som blev så omskakad genom nyhetsjournalistiken och när den inte ges utrymme lämnar man föreställningen tämligen oberörd med konklusionen, att det inte var så genomtänkt att lägga boken K, i stället för Frostensons dikter, till grund för en teatral framställning.
Livet går vidare, mot bättre eller sämre tider är det kanske inte alltid scenkonstnärerna som är världens bästa på att besvara.
Vad angår livet självt, däremot. En dansmusikalisk föreställning som På tunn is, ur nödvändighet skildrar i hårfina nyanser hur ett moderskap utvecklar relationer till barnet där man till sist måste fråga sig vem som tröstar vem, var styrkan bor, vad den föds ur, vad som kan ge upphov till en sådan fatigue som det också talas om. En matta av försiktig dialog av små påståenden läggs under det fysiska förloppet på scenen där ett 700-tal skedar av rostfritt stål (det exakta antalet avslöjat av en av aktörerna) på olika sätt lägger estetik och dramatik under händelseförloppet. Från början liknande en ljusslinga på ett outgrundligt sätt reflekterande projektörerna i taket, sedan en ömtålig spelyta som inte får trampas igenom och till sist en blivande föda, när aktörernas egna barn i knät på sina upphov fiskar upp dem genom magnetförsedda metspön!
Skedarna kommer från författaren Christine Miserandino, som använder bilden för att beskriva hur det alltid ’fattas en sked’ för att åstadkomma vad som krävs.
Inte ens ett oräkneligt antal instrument tycks räcka till för att uppnå ett önskansvärt resultat. Du saknar alltid något mer, för att bli det man kallar ’en god mor’.
Resultatet på scenen är en enastående vacker, musikaliskt ledsagad bild av pågående liv. Inte det minsta lätt men lätt att bära, vara en del av, i egenskap av åskådare och gäst.
