[221014] ”Jag är sexton år och lägger armarna i kors på det höga bordet framför mig, lutar kinden mot den ena armen och ser in i kameran. På fotografiet, som inte längre finns, och som nog ingen förutom jag kommer ihåg, ser man lite grann av mina nakna axlar. Jag tror att tanken med bilden är att antyda nakenhet, att allt en ung kvinna behöver ha på sig när hon ska ut i världen är ett par långa örhängen.”
Några januaridagar (och nätter) i Paris 1983 har djupt präglat eller påverkat författaren Linn Ullmann. Så till den grad att hon i nutid blev uppsökt av sin fyrtio år yngre tvillingsyster och som i sin tur resulterade i romanen Flicka, 1983 (i invändningsfri översättning av Lars Andersson). Den dåtida flickan Karin, som hon tydligen först hette, pockar på uppmärksamhet, öppnar gamla sår hos den vuxna kvinnan Linn. Det är detta ”du” som huvudpersonen samtalar med genom texten. Och romanen behandlar bland annat det stora och komplexa fenomenet minne/minnen. Vad minns man, och varför just det? Hur väl kan man lita på sina minnen? Kan man anklaga någon utifrån sina egna fyrtio år gamla minnen? Än knepigare blir det när författaren säger sig ha ett dåligt kom ihåg rent allmänt
”Allt det som jag skriver om här, det som utspelade sig före och under och efter det att A tog en bild av mig i Paris, består mest av glömska, så som kroppen mest består av vatten. Det jag inte minns, som bara dyker upp som drömmar, förnimmelser eller smärtor, kan inte skrivas, men ska likväl skrivas.”
Kanske är det på liknande sätt som någon har sagt; att vi lever så mycket kortare tid än vi är döda. Kanske är det så att glömskan är så mycket större än minnena.
Men minnesbilder dyker upp och återkommer romanen igenom. Den sextonåriga flickan bor med sin mamma Liv i New York, som just då har sin karriär där. Hon upptäcks i en hiss av ”A” som lockar med henne till Paris för fotografering och ett möjligt modelljobb för franska Vogue. Jag misstänker att modevärlden var/är en av de mer vidriga ur detta perspektiv; unga, ofta väldigt unga, flickor möter äldre män i branschen med sina drömmar om ett liv i rampljuset med framgång, pengar och glamour. Cyniska män i en cynisk bransch, med unga naiva och många gånger oerfarna tjejer, hur de blev utnyttjade och använda på diverse olika sätt ”She’s a piece of sex.” som en av dessa män säger om en modell.
Linn möter den trettio år äldre ”A” och åker ensam, mot moderns vilja, till Paris och hamnar framför kameran, i mannens säng och i en annan mans knä. Hemma i Oslo nästan fyrtio år senare går den nu etablerade författaren och känner ångest, hon tappar vikt och sover dåligt, tycker sig ”sväva” över marken. Hon söker psykologhjälp, men försöker vanligen att inte visa för andra hur hon egentligen mår.
Linn Ullmann fortsätter sitt självbiografiska skrivande efter den förra romanens historia om livet med de världsberömda föräldrarna, i De oroliga (2016). Hon har full koll på sina verktyg och skriver så snyggt, lätt och enkelt och med poetisk tyngd. Insiktsfullt och minst sagt självutlämnande, måste man tillägga. Inte minst i resonemangen om det här med sina glesa minnen och vad man kan dra för växlar av dessa ögonblicksbilder, känsloförnimmelser och kroppsliga reaktioner. Vad hände egentligen vintern -83?
Det är inte enbart i modevärlden män tar sig friheter med Linn och andra unga kvinnor. Också på mamma Livs fester existerar dessa ”kulturmän” som verkar vara svåra att undkomma. Förmodligen klarade hon sig bättre när hon umgicks med pappa Ingmar, han var nog inte så förtjust i att mingla runt med en massa folk.
Vi får vara med i nutid i Oslo med man och dotter, även om de är med väldigt lite. Något mer indragen är mamma Liv som numera bor i Massachusetts. De har bland annat ett invecklat system där dottern beställer mat on line från Oslo via dator och moderns fax, till att maten levereras till huset där i USA. Linns hund är däremot betydligt mer närvarande, relationen med en hund är vanligen mera oproblematisk än den till andra människor.
Ullmann har många gånger försökt att skriva om tiden när det där fotot togs, men det har alltid kommit andra berättelser i vägen. Rimligen fanns ett väldigt motstånd mot hela historien och minnet av allt, det förstår vi när vi läser vad som hände.
De tre kapitlen är rubricerade efter färgerna blått, rött och vitt. I de två första fokuserar författaren ofta snyggt på ting som är blå eller röda, man reagerar varje gång. Men jag märker inte av det på samma vis med det ”vita kapitlet”, dock utan att förstå varför.
Efter sexet där i Paris går hon in på toaletten och spyr, ligger efteråt på det kalla blå kakelgolvet i fosterställning. Hon vill åka hem men vet inte hur hon ska komma därifrån. De har ju tänkt satsa på henne, ge henne en chans, då kan man väl inte bara sticka. Efter några dagar, tre eller fem eller sju hon visste själv inte, lämnade hon Paris för att inte återvända. Däremot träffade hon ”A” i New York vid ett par tillfällen något senare, men det blev inget med modellkarriären.
På natten i januari 1983, i Paris, när ”A” har somnat drar sextonåringen ner täcket och betraktar den trettio år äldre kroppen med en närmast ”manlig blick”, hur degig och oskön den är i det avslappnade och omedvetna tillståndet.
Flickan Linn kommer hem till ”A” som inte är hemma. Istället sitter Claude, en fet och äcklig typ hon träffat i Paris, framför sminkbordet. Han ber henne komma och sitta i hans knä. Hon måttar avståndet till dörren, utgår från att han inte kommer hinna ikapp henne om hos springer därifrån. Det är bara några få steg till dörren ”Jag går ett par steg, men åt fel håll …” Och så hamnar hon i knäet på mannen ”Du är fin, säger han, inte väldigt fin, inte vacker som de andra flickorna, det vet du, eller hur, men tillräckligt fin.” Och så klämmer och känner han över hennes kropp.
När de sitter där kommer det plötsligt in en medelålders kvinna, Maxine, som när hon får syn på dem ursäktar sig och direkt vänder om. Några dagar senare blir hon uppkallad till denna Maxine. Hon närmast anklagar flickan för att hon visst inte är allvarlig med någonting, hon var absolut inte som sina föräldrar som visste vad de ville. Och så fick hon gå.
