[221011] Att åstadkomma en creepy stämning när det rör sig om trettiotalets Berlin är inte svårt, svårare att hitta ekvivalensen hundra år senare i Sverige av i dag. Försynt insmugna naziflaggor nyttar inte mycket till, hade inte gjort det i skickligare hanterade draperingar heller. Visserligen spökar valresultaten i rikligt mått över Europa, liksom krigsutbrotten, men det skapar ändå inte tillräcklig aktualitet för att skapa drama här och nu.
Det kunde däremot ungdomsvåldet och en organiserad brottslighet i för oss ännu ovana former göra och det hade inte varit så svårt att inlemma sådana faktorer i Cabaret’s scenario, det är något som ligger och lurar runt hörnen hos oss också, har vi fått upptäcka.
Det hade emellertid krävt en annan form av konkretisering av dekadensen som är den dramaturgiska stommen i Cabaret, utgångspunkten för den virtuose Konferencieren, vars entré sitter som gjuten efter upprepade framföranden, där dock filmen med Joel Grey i rollen och Liza Minelli i Sally Bowles’ formligen etsat sig fast i alla deras undermedvetna som är gamla nog. Allt är svidande ironi i deras historia, där de lever ett liv utan nåd eller försoning, dömda i ett samhälle som går mot sitt slut.
Faktiskt inte olikt Ruben Östlunds grymma frosserier i Triangle of Sadness, som just gått upp på bioduken. Återigen lägger man märke till, hur mycket uppmärksammare filmkonsten är på nuet, när de stora scenerna liksom räds verkligheten när den på allvar håller på att gå åt otäckt håll.
Sådana insikter kan man inte skildra genom blott och bart bullereribång, hur skickligt och massivt det än är genomfört. Det kräver en personfördjupning för att gripa tag och någon sådan åstadkommer Göteborgsoperans föreställning inte. David Lundqvists Konferencier och Kerstin Hilldéns Sally Bowles lämnas fullständigt i sticket. Något bättre går det för Siw Erixons hyresvärdinna och Lars Hjertners judiske frukthandlare men det säger kanske något, att man börjar fantisera om hur det skulle kännas om en del av publiken plötsligt hade ställt sig upp och högröstat fallit in i ungdomskörens lovsång till den nazistiska framtiden i styckets mitt – men någon sådan publik har inte Operan, vilket vi naturligtvis skall vara tacksamma för. Knappast några föräldrar till skjutglada tonåringar heller, vilket även de naturligtvis skall vara tacksamma för.
Men vad handlar då Cabaret om, när dessa allvarliga orosmoment inte materialiseras i dramat på scenen, annat än som vilken som helst annan kabaret, ännu en variation på temat entertainment?
Inga kärlekshistorier biter, varken på rollkaraktärerna eller deras uttolkare, inga faror kommer att drabba oss inom överskådlig framtid, hur energifattig den kommande vintern än tycks kunna bli. Resultatet blir till slut ett ganska slätstruket drama och det som skulle vara skräckens höjdpunkt och koncentrationslägren, utrotningen, blir mer av en loj tristess bland så mycket annat otyg vi omges av.
Man skulle ha grävt mycket djupare i den här historien, aktualiserat den i sitt verkliga innehåll, oförmågan att skrida till konstruktiv handling som vi är så plågade av i vårt eget påträngande nu.
Men man har inte tagit de riktigt djupa spadtagen i den nya uppsättningen av Cabaret, vilket betyder att den reduceras till ett underhållningstycke av det lite långtråkiga slaget, som publiken gör sitt bästa för att applådera upp, men förgäves. Bland annat saknar föreställningen ursprungets svidande ironi, bettet i den förljugna föreställningsvärld som skapar en sådan livsfarlig blindhet, en blindhet föreställningen därför medverkar till blir bestående.
Man hade behövt en påminnelse av annat slag. Det vykort från Sally Bowles Christopher Isherwood försiktigt bad om, men som aldrig kom fram, kanske aldrig ens skrevs.
