[221006] Det är en fin höst för de läsare som gillar författarbiografier. För en tid sedan kom Colm Toibins magnifika Magikern, som handlar om Thomas Mann, uppburen, med en världsvid läsekrets och Nobelpristagare. Nu föreligger Elisabeth Åsbrinks likaledes storslagna biografi över Victoria Benedictsson, Mitt stora vackra hat.
Det skiljer en generation mellan författarskapen, men det skiljer också i så mycket annat. Thomas Mann föds in i en välbärgad familj, han får en god utbildning, han lever i en urban framtidsinriktad industristad med gamla anor. Han åtnjuter respekt för sitt yrkesval och får ett tidigt publikt genombrott med sin första stora roman Buddenbrooks.
Victoria Benedictsson föds 1850 in i en relativt välbärgad familj på den skånska landsbygden. Hon får en nödtorftig skolutbildning, men har en bildad mor som kan bygga på hennes bildning en del. Hennes far tar ofta med henne ut på djärva ritter över slätten, han lär henne skjuta och utstå strapatser. I ett intressant resonemang mot slutet av boken diskuterar Elisabeth Åsbrink den omständigheten att Victorias äldre bror när hon var bara ett år gammal dog vid tolv års ålder. Var faderns ”pojkuppfostran” av henne ett sätt att ge henne vad sonen skulle fått, samtidigt som pojkens död betraktades som en katastrof för familjen, en ende son var ju den som skulle föra familjenamnet och gårdstraditionen vidare.
Elisabeth Åsbrink har tidigare skrivit både fack- och skönlitterärt med det judiska ödet som tema och i romanen Övergivenheten med familjebiografiska inslag. Hon är alltså väl skickad att ta sig an både skildringen av ett enskilt människoöde och den tid i vilken detta öde rotfästs och utspelas. I den mån Victoria Benedictsson alls är känd i dag är det nog mest för hur hon valde att för egen hand avsluta sitt liv, och många vill ha det till att orsaken var en olycklig och obesvarad förälskelse i den danske kritikern och författaren Georg Brandes. Elisabeth Åsbrink visar övertygande hur oerhört mycket mer komplicerad och långvarig bakgrunden till självmordet var.
Vid 21 års ålder gifter sig Victoria Benedictsson med den mycket äldre postmästaren i Hörby, och blir styvmor till hans fem barn. Äktenskapet är ett katastrofalt misstag av en art som många unga kvinnor vid tiden mer eller mindre tvingades till. Att gå kvar i familjen och belasta sina föräldrar var otänkbart, hellre då ett omaka äktenskap. Elisabeth Åsbrink följer med kronologisk noggrannhet och källkritiskt spårsinne Victorias öde. Det är en långvarig tragedi som utspelar sig, kring en människa som med heroiska ansträngningar försöker lyfta sig ur sitt öde och skaffa sig en plats i tillvaron som individ och konstnär.
Hon försöker först bli bildkonstnär, hon har fallenhet för teckning och måleri, och för kvinnor finns en öppning till högre utbildning, de kan komma in på Konstakademin i Stockholm. Victoria vill söka, men hennes far anser sig inte ha råd att bekosta en flerårig Stockholmsvistelse. Victoria vänder sig till litteraturen och börjar skriva. Samtidigt försöker hon genom umgänge med mer bildade människor, män, bygga på sin bildning och sina språkkunskaper medan hon sköter sina omfattande husliga plikter.
Så småningom ska Victorias strävan löna sig, hon träder i kontakt med intellektuella kretsar i Stockholm från sitt lilla rum i posthuset i Hörby, som också är en bokhandel. Dit kommer böcker och tidningar, och Victoria blir mer och mer insatt i den nya litteraturen, den som samlas under beteckningen ”det moderna genombrottet i nordisk litteratur”, och vars uppdrag är att med Georg Brandes ord ”sätta problem under debatt”.
Hon får noveller publicerade, hon reser till Stockholm och Köpenhamn, hon träder i förbindelse med den framväxande kvinnorörelsen, hon blir mer och mer främmande för sin roll som postmästarhustru och mor. Elisabeth Åsbrink identifierar tendenser och rörelser i tiden, som sekulariseringen och framväxten av nya ideologiska system som marxismen-socialismen och liberalismen men också den konservativa nationalromantiken. Tidens författare som Strindberg, Ibsen, Bang, Pontoppidan med flera engagerar sig ivrigt i både ideologiska och sociala frågor, inte minst vad gäller kvinnans frigörelse och, eventuella, rätt att bestämma över sitt eget sexliv.
Victoria Benedictsson ska genom sin nästan övermänskligt idoga strävan lyckas ta sig fram och vinna erkännande både hos en litterär publik och sina författarkolleger. Men hennes självtillit är alltid vacklande, hon plågas av mindrevärdeskänslor och har ständigt dåligt samvete för att hon sårat sin familj. Elisabeth Åsbrink varnar för att sätta tidens diagnoser på dåtidens tillstånd, men det ligger ändå nära till hands att beskriva Victoria Benedictsson som lidande av symtom på utbrändhet.
Hon har på ett ovanligt sätt själv bidragit till att utforma en biografi över sitt liv, genom att föra en form av retrospektiv dagbok, där hon kritiskt betraktar och beskriver sitt liv. Den så kallade Stora boken blir en roman i egen rätt, men som sagt också en ovärderlig källa för en biografiförfattare, tillsammans med de kalenderanteckningar hon förde. Hon är också omskriven och omnämnd i brev och artiklar av många samtida författarkolleger.
Elisabeth Åsbrink har skrivit en fängslande biografi över ett fascinerande människoöde. Och för den som vill bekanta sig med hur Victoria Benedictsson skrev vill jag rekommendera den suggestiva och djupt smärtsamma novellen ”Ur mörkret”, som finns i Ingrid Elams och Jerker Virdborgs antologi Svenska noveller, som kom häromåret.
