[220929] I år fyller friskole – och skolpenningssystemet 30 år. På blott tre decennier har Sverige utvecklat världens mest marknadsvänliga skolsystem. Ingenstans kan vinst plockas ut så lätt från skattefinansierade skolor, en världsunik ordning som ogillas av majoriteten av befolkningen, men som hållits kvar av politikerna. Varför är det så?
Frågan bildar utgångspunkt i Karin Grundberg Woldarskis årsfärska bok Experimentet: Hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade. Empiriskt material utgör ett flertal intervjuer med dåtidens främsta skolpolitiska och skolkommersiella aktörer, från tidigare utbildnings- och statsministern Göran Persson till grundaren av Kunskapsskolan Peje Emilsson. Även offentliga skrivelser och tidningsartiklar förekommer i den strida strömmen av material.
Bakgrunden sätts i 1960-talet, långt innan det svenska skolsystemet började marknadiseras. Peje Emilsson gick då i skolan och utsattes för mobbning. Där och då föddes en vilja till förändring, att skapa valfrihet och släppa loss andra intressenter i skolsystemet. Numera har det mobbade akademikerbarnet Peje Emilsson gjort sig en enorm förmögenhet på sin Kunskapsskola och alla de 15.000 elever som går där. Ute på skolmarknaden finns också Barbara Bergström, som tillsammans med sin make Hans, länge varit de drivande krafterna bakom Internationella engelska skolan. Tidigare såldes delar av skolan till det Bostonbaserade riskkapitalbolaget TA Associates, vilket gav god vinst. Hela 700 miljoner deklarerade Barbara Bergström för gällande inkomst av kapital.
Att skolmarknaden kan vara lukrativ, är allmänt känt. Här finns ju flera fördelar mot andra marknader och produkter, låt oss säga äpplen. Här finns ett ständigt flöde av elever – skolpenningar, medan vi alla kan sluta att äta äpplen och byta till päron. Till detta kommer skolplikten, vilken inte motsvaras av någon äppelätarplikt. Så om äppelkonsumenten kan odla egna äpplen eller börja äta päron istället, blir skolmarknaden stabil och strömmande.
Intervjuerna i boken är många, men stundtals ensidiga och förutsägbara. Skolentreprenörerna – som gjort sig enorma förmögenheter på skattemedel – upprepar att de brinner för skolan, att göra skillnad och kvalitet är det viktiga. Sällan ställs frågan varför tillskapandet av enorma privata förmögenhet skulle gynna de många eleverna. Vinsterna tillfaller ju varken de många lärarna eller eleverna, utan gynnar mest ekonomer och entreprenörer som sällan sätter sin fot i skolan och ännu mindre deltar i det dagliga slitet där. Sällan ställs frågan varför betygsinflationen generellt är högre på friskolor och varför friskolor systematiskt har lägre lärartäthet och andra kringkostnader. Sällan ställs frågan om det är rimligt att Sverige har ett världsunikt marknadssystem, utan att vara speciellt framstående i PISA-mätningar. Eller varför Finland är så mycket bättre utan att ha ett skolmarknadssystem.
Intervjuerna med skolpolitikens socialdemokratiska toppar – som Göran Persson, Ingvar Carlsson och Ylva Johansson – är intressanta, men påfallande likformiga. Dåtidens stora och starka beslutsfattare väjer effektivt undan sitt ansvar, ofta med frasen att de var ”naiva” och att verkligheten gick åt ett annat håll än de förutsett. Och visst är det så: verkligheten går ständigt åt andra håll än vi planerar för. Kruxet är att fortlöpande försöka justera detta glapp mellan intention och utfall, en justering som uppenbarligen inte gjorts under alla dessa 30 år.
Vad ska då göras åt saken om politikerna får bestämma? Inom S-sfären var det begränsningar av vinstuttag som aviserades inför det nyligen förlorade valet. Inom högerblocket är det hårdare kontroller som ska sätta stopp för oönskade beteenden och avarter. En vässad skolinspektion ska göra det jobb som hittills inte riktigt har fungerat. Frågan är om skolsystemet ska bygga på en underförstådd katt-och-råtta-lek mellan smarta entreprenörer och jagande inspektörer. Att administrera en stor och svällande skolinspektion är som bekant inte heller gratis, så även här läcker det resurser från klassrummen och skolverksamheten. Och stora koncerner brukar kunna hålla sig med skickliga ekonomer, jurister och PR-personal, även dem en stor utgiftspost för skattebetalarna. Här tillmäts ju framtidens skolinspektion enorma kompetenser och åtaganden, vilket rimmar illa med önskade skattesänkningar.
I boken finns en tabell över de fem största skolkoncernernas vinster för skolåret 2020-21. Här ligger beloppen i spannet mellan 62-594 miljoner på ett år. Det är – med andra ord – ansenliga vinster som görs på skattefinansierad undervisning. Men ser man dessa vinster som oproblematiska, kommer systemet snarare att öka än att minska. Och finns det samtidigt en uppenbar betygsinflation som misstas för ökad kvalitet, blir det ännu svårare att agera.
Den mest påfallande baksidan av dagens skolsystem – som varken skolhögern eller skolvänstern kan blunda för – är den skenande skolsegregationen. Under de senaste åren har gapet mellan de starkaste och svagaste eleverna och skolorna ökat. Detta är något som påpekats från flera håll, inte minst från PISA-chefen Andreas Schleicher.
Att låta skolsegregationen skena vidare har naturligtvis ett pris. Ett pris som framförallt betalas av dem som redan har fötts med en nitlott i handen. Ett pris som bidrar till de samhällssprickor som blir allt tydligare i vårt land, med ökad social oro, våld och utanförskap. Skolmisslyckanden har ju som bekant en stark korrelation med många sorters destruktivt beteende.
Boken Experimentet är välskriven och välstrukturerad. Författaren skriver intresseväckande, informativt och intelligent. Här finns ett ambitiöst empiriskt material som låter olika parter och perspektiv komma fram, röster som uttalar sig med sina bästa argument men också med svepskäl och undanmanövrar.
Ibland hade det varit på sin plats med tuffare frågor. Att en gång så beslutsamma och välavlönade politiker kommer undan med att de varit ”naiva”, må låta snyggt och vara bekvämt, men svårligen är det ett svar att alltid nöja sig med. För vad hände med alla andra beteenden som människor brukar ertappas med, nu och genom historien? Att vara naiv låter ju fint och bottnar i godhet. Men vad hände med opportunismen, girigheten, flatheten, karriärismen, latheten, cynismen osv – och alla andra osköna beteenden som finns därute?
Bland skolentreprenörerna gäller samma sak. Även här tillåts informanterna lägga ut texten om hur idealistiska, passionerade och självuppoffrande de är gällande skolan och eleverna. Frågan är varför de inte använder all denna altruistiska glöd till att jobba på golvet i skolan. I klassrummet skulle de ju kunna göra en enorm skillnad, inte minst i de sargade och segregerade skolor i utanförskapsområden som idag har så svårt att ens anställa personal. Eller så låter vi bara saken vara och kallar oss naiva, ännu en gång.
