[220925] I den här iscensättningen utspelar sig Vildanden i husets badrum, ett kaklat rum ur någon gammal HSB-lägenhet från efterkrigstiden som får scenbilden att påminna om Peter Weiss’ Marat/Sade: ett sjukhus, lika med ett sjukt hus, slitet, blött och det man på danska kallar ’klamt’, vilket betyder äckligt obehagligt, fullt av obegripliga beteenden för att inte tala om ovälkomna gäster.
Valet ger uppsättningen redan från början en lätt absurd prägel, karaktärerna dyker upp som budskapsbärande marionetter eller varför inte ’aliens’ med något oföränderligt och snudd på meningslöst över sig, alla med undantag av Hedvig (Viktoria Dyrstad) som är genomsyrad av barnslig oskuld, det är också hos henne den stora chocken skall slå ned som leder till dramats tragiska upplösning.
Hustrun Gina (Mia Höglund Melin) har inte varit ärlig och berättat för sin man, att Hedvigs fysiska upphov är Werle den äldre, hos vilken hon varit anställd. Det vill nu hans son, Werle den yngre (Benjamin Moliner) avslöja, så att äktenskapet mellan Gina och Hjalmar Ekdal (Robin Stegmar) äntligen kan få byggas på sann och ärlig grund.
Men han bedrar sig. Som realisten doktor Relling (Johan Friberg) säger: Ta ifrån medelmåttan hennes livslögn och du berövar henne samtidigt varje möjlighet till lycka och så går det också i det här fallet.
Rellings replik för slutgiltigt misstroende är struken: hans råa avfärdande av Werles påstått högsint ärliga motiv och mening (Werles egen förtvivlade livslögn) i en av världslitteraturens grymmaste credon: ’Fan tro’t’, men själva dramat kan inte misstros, det kan man bara låta sig slukas av.
Allt det här känner vi redan väl till, Vildanden är en klassiker, vars citat ständigt ligger och bubblar i våra medvetanden. Ändå lyckas regissören Emil Graffman skapa en märklig osäkerhet omkring vad som måtte hända genom sitt sätt att låta var och en rollfigur dyka upp på ett oförväntat och nästan sömngångaraktigt sätt på detta oförväntade ställe, badrummet, så att man oavbrutet anar att något nytt och annorlunda skulle kunna ske, som om hela dramat vips skulle kunna skrivas om helt och hållet, mitt framför näsan på oss.
Det sker inte, men det hade kunnat ske. Regissören kunde haft ännu en överraskning i beredskap och genom att hålla denna stämning levande kan publiken inte andas ut förrän sista punkten är satt och applåderna formligen brakar loss. En viss lättnad infinner sig som samtidigt innehåller en uppenbarelse av ett drama som känns som fött på nytt, det är miraklet vi upplevt, något som faktiskt skett, till skillnad från i Ett dockhem, när underverket bara var en from förhoppning från hustru Noras sida.
Mot den stränga presentationen av styckets karaktärer står en superrörlig och ytterst levande Hedvig, som är den som på så sätt håller spänningen vid liv tills ridån faller. Kanske händer ändå något annat, kanske finns någon form för räddning, men nej.
Inte den här gången heller.
Hon dör.
