[220920] Staffan Julén gjorde en dokumentärfilm med Svetlana Aleksijevistj, där Nobelpristagaren åker runt i Ryssland och ber dem hon möter berätta om sina erfarenheter av och tankar kring begreppet kärlek. Sedan ville Julén göra en egen film på ämnet med svenska människor, och det gjorde han också. Han intervjuade en rad personer, mest ”okända” men även en del vi känner till. Och så blev det en ny dokumentär. Av de intervjuerna har Marit Kapla nu skrivit en bok, Kärlek på svenska, (samma titel som Juléns film) där hon snidat om berättelserna så det mest liknar poesi, precis som hon gjorde i sin Augustprisbelönade debut Osebol för några år sedan. Texterna är åldersindelade, mellan Alice Staffan 87 år, och Ebba 21.
Vad är kärlek, är en grundfråga de intervjuade ibland försöker besvara, men ofta är de ödmjuka och inser att det nog inte går att svara på. Men i bokens knappa sexhundra sidor får vi en ”kör av röster” som generöst delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor av förhållanden som varit bra eller fantastiska eller inte blev någonting med, eller rent av var destruktiva. Det blir verkligen en karta med ett brett register över ”hur det kan vara” att bli förälskad, leva i ett kärleksförhållande, eller när det inte funkar, man blir lämnad, eller när någon dör. Eller som tjugosexåriga Francine Kaneza säger
”Föräldrarnas kärlek är otrolig.
Den är ovillkorlig.
Ibland glömmer de bort
att de är människor.Ett förhållande är något annat.
För mig är det något som tar slut.”
Jag tänker på Roy Andersson. När hans film Sånger från andra våningen kom var den en sensation i den väldigt utpräglade och personliga stilen den är gjord, väldigt speciell och bra. Men för min del har varje film han sedan gjort i samma form tunnat ut profilen, det unika, och jag upplever att han nästan gör kopior på sina egna verk. Så jag är rädd att jag kommer tröttna om Marit Kaplas kommande böcker är i liknande stil och form, att hon späder ut sin egen brygd. Det vore synd med den poetiska känsla hon besitter. Samtidigt förstår jag naturligtvis att det måste vara, som Roy Andersson förmodligen också tycker, häftigt att ha hittat ”sin” form.
När jag läser kommer jag osökt att tänka på franska Emmanuelle Pagano och hennes Jag talar om kärlek, från 2016 (recenserad här i Alba). Hennes bok talar verkligen om kärlek i alla dess schatteringar. En rakt igenom suverän skildring i korta texter av detta svårfångade ämne. Jag tycker Paganos bok är något rikare, har större variationer; från det ljusaste ljusa till det mörkaste mörka, högt och lågt, humor och allvar, och det mesta däremellan.
Jag märker att jag inte fullständigt går i gång på Kaplas texter, och det kan möjligen bero på att jag sett Juléns film. Jag har alltså redan blivit bekant med en del av dessa röster, även om jag inte minns alla. Kanske blir det även lite åt det banala hållet eller kanske för mycket av klichéer emellanåt (ämnet inbjuder onekligen till det). Kanske att Pagano som skönlitterär författare hade en större frihet att forma sina berättelser. Ja, ni hör att jag är något lite besviken, det kan naturligtvis ha med mina högt ställda förväntningar att göra. Sådana ska man inte ha alltför tydligt, det är min erfarenhet. Det innebär dock inte att jag tycker det hela är dåligt eller inte skulle vara läsvärt, absolut inte. Det finns många spännande historier och uttalanden att gotta sig åt, som här ett från Helena Granström
”I vilken mån min oförmåga att känna kärlek
till någon som visade sig svag
var en annan sida
av min oförmåga att föreställa mig
att jag själv skulle kunna vara möjlig att älska
om jag visade mig svag.Den svagheten
är kanske själva definitionen
av kärlek.”
