[220916] Vad är hämnd? En på ett plan kanske enkel fråga att besvara, men samtidigt också något komplext om man räknar in alla historiska och kulturella dimensioner och perspektiv. Man skulle lätt kunna konstatera att det till stor del rör sig om ett ”primitivt” begrepp eller handlande, något dåtida. Men är inte ett lands fängelsestraff en slags hämnd, också här i Sverige? I en så kallad rättsstat har staten våldsmonopol, så i teorin får ingen annan ”hämnas” en oförrätt. Vi vet dock att det förekommer ändå, inte minst inom kriminella kretsar och i en del maffia- och ”klankulturer”.
Det hade kunnat vara Tucson eller Tombstone, Arizona likväl som den argentinska vischan där vi nu befinner oss. Men det är vilda västern, eller kanske vilda södern, och det är gauchos istället för cowboys, annars är det nog ingen större skillnad inbillar jag mig.
En man kommer inridande till en liten by, han frågar om någon sett en kvinna han ”tappat bort”. Ingen har sett kvinnan men bjuder mannen att sitta ner och ta ett glas gin med dem. Efter flera glas blir det bråk som slutar med att knivar dras och främlingen plötsligt ligger död. De gräver ner honom och när hans bröder ett tag senare dyker upp och frågar efter honom har ingen sett någonting. Bröderna anar dock annat och kommer tillbaka och hämnd betalas, varefter en ny hämnd börjar planeras. Ja, ni fattar? Vi behöver här inte dra alla turer, och oturer, det finns inget nytt under den solen. Har någon blivit dödad eller skändad eller kränkt måste det hämnas, den kulturen är förmodligen lika gammal som människan.
I kapitel på en till två sidor berättar Mariana Travacio om en dylik kultur som inte tar slut förrän alla på ena sidan är döda. som om förlåtelse fanns, med liten begynnelsebokstav, heter romanen på dryga hundra sidor. I skapligt hårdkokt stil, med poetiska andningshål, berättas om människorna i en liten by som hämnas och blir hämnade av människorna i en annan liten by. Det hade varit lätt att avfärda romanen som en västernpastisch på Pampas, men jag vill gärna försöka gräva djupare, försöka se också annat än den yttre handlingen, om där finns något.
Jag letar och vad ser jag? Släktskapet med Juan Rulfos noveller i Slätten i lågor, i det obarmhärtiga klimatet och landskapet, de kargt fåordiga männen och de råa känslorna, sydamerikanska/latinska traditioner stora författare som exempelvis Vargas Llosa också skrivit i, säkert även kopplingar till ”de gamla grekerna”, våra isländska sagor, eller varför inte Bibeln, denna novellsamling ofta med hämnden i sikte och friskt blodflöde.
Mariana Travacio, född 1967 i Rosario i Argentina, nu boende i Buenos Aires där hon förutom författare även är översättare till franska och portugisiska och arbetar (arbetade?) som psykolog. som om förlåtelse fanns är den första av hennes romaner och noveller översatta till svenska, av Linnea Rutström, som tillsammans med Patricia Cukrowska utgör Prosak förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur från Argentina och Polen som de båda har anknytningar till. De vill göra vackra volymer av sina utgåvor, och den här romanen måste sägas vara en sådan. Med den urläckra oljemålningen av Kristoffer Axén som på framsidan visar en ”gaucho”, åtminstone som jag ser det.
Berättare är Manoel, en ung man/tonåring som tidigt blev föräldralös, och vars historia är i berättelsens fokus. El Tano, byns eller gruppens självklare ledare, tog sig an pojken som nu ser upp till honom som till en far eller ännu större.
Romanen börjar med ett mord och sedan några till, innan vi får tillbakablickar i några personers historia. På ett plan bryr jag mig inte särskilt om ”hur det går”, om de kommer lyckas med sin hämndaktion, eftersom jag inte är någon stor läsare av handlingsdriven litteratur, men märker att jag trots det blir indragen i historien och ”vänder blad”. Vilket är lätt att göra i och med den korta och koncentrerade stilen.
Det mest intressanta är hur vedergällningen som fenomen fungerar, ärvs och kan leva vidare i generationer. Men också det lilla som framkommer om männens inre liv, utanför machismo- och hederskulturer. Tycker dock att det blir för lite av den varan för min smak.
Har nyss läst en av Henning Mankells berättelser från Afrika, och precis som där är det hos Travacio mycket prat om döden, om döda, andar och inte minst om drömmar, storheter som ses och behandlas som helt vardagliga saker.
Manoel återvänder efter hämndattackerna, han kommer hem till El Tanos syster som han bodde hos månaderna innan de begav sig
”Ibland tar vi promenader: somliga dagar är bättre än andra.
Och somliga dagar är sämre. Särskilt efter dessa mardrömmar som kommer till mig om natten, fulla av döingar som flyter omkring i vattenpölarna, El Tano som stumt slocknar på den lånade sängen, El Tano som ruttnar bort på vagnen, under förmiddagssolens gassande strålar, El Tano omsluten av kroppsdelar: kvarlevorna som vi tog med oss hem till Antonio för att han skulle tillverka kistor.
Tills Luisa dyker upp, transparant, utan några som helst förebråelser, med sina rena ögon, så okonstlad och segerrik, så stark Luisa, och omfamnar mig som om jag vore ett helgon, och ser på mig som om förlåtelse fanns.”
