[220912] När den tyske författaren Thomas Mann efter andra världskrigets slut återvände till sitt hemland för att resa runt och föreläsa, blev han snart uppsökt av en amerikansk tjänsteman som varnade honom för att besöka den sovjetiska zonen, den del av Tyskland som höll på att omdanas till den kommunistiska republiken DDR. Ett besök av Mann skulle kunna ge den nya statsbildningen en kulturell legitimitet, vilket amerikanerna fann ytterst olämpligt.
Det var en knepig sits för Thomas Mann. Som fri intellektuell borde han ju kunna åka vart han ville utan att utsättas för politiska påtryckningar. Å andra sidan hade USA visat honom och hans familj en enastående gästfrihet och välvilja under hans exil där under kriget. Men denna välvilja kunde vid ett icke önskvärt beslut från Manns sida snabbt förbytas till iskyla, vilket den amerikanske tjänstemannen noga poängterade.
Efter moget övervägande reste Mann ändå in i det blivande Östtyskland och höll en föreläsning i Weimar. Episoden ovan berättas i Colm Tóibíns ”Magikern” en biografisk roman om Thomas Mann, hans författarskap och levnadsöde. Det bör betonas att det rör sig om en roman, här finns åtskilligt som Tóibín knappast kan ha fått tillgång till, trots den gedigna beläsenhet om Mann som redovisas i en diger källförteckning. Nu är Tóibín en alldeles lysande författare i egen rätt, vilket gör ”Magikern” till en rik läsupplevelse, där man tätt följer Thomas Mann själv men också hans stora familj i spåren genom nästan osannolikt skiftesrika livsöden.
Thomas Mann föddes in i en välbärgad familj i Lübeck. Hans far är som tyska fäder kunde förväntas vara vid den här tiden auktoritär och dominant, hans mor är vek och eftergiven. Själv vänjer han sig snart vid att hålla sitt inre liv hemligt och odla sina fantasier. Som ingen annan författare har väl Thomas Mann kommit att förkroppsliga bilden av ”den borgerliga författaren”.
Vad det innebär kan ju alltid diskuteras, men att Mann som författare huvudsakligen kom att skriva om den borgerliga miljö som präglade honom är ju ovedersägligt, och man kan väl också säga att han i sitt eget liv alltid prioriterade ett välorganiserat arbete i komfortabelt inredda miljöer. Detta till skillnad från sin mer radikale och vildvuxne bror Heinrich, också en god författare, men som med sin mer yviga livsföring aldrig kunde bygga upp ett lika monumentalt litterärt livsverk som sin bror.
Tidigt i livet förstod Thomas Mann att han var homosexuell, eller bisexuell. Han kom att ha en rad homosexuella förbindelser också långt upp i hög medelålder. Hans fru Katia var införstådd med hans läggning, och hjälpte honom att hålla den delen av hans kärleksliv utanför offentligheten. För offentlig blev Thomas Mann verkligen. Från genombrottet med den monumentala släktromanen ”Buddenbrooks” blev han snabbt ansedd som Tysklands mest framstående författare. Kortromanen eller långnovellen ”Döden i Venedig” och romanen ”Bergtagen” om livet på ett schweiziskt sanatorium med häftiga filosofiska och politiska dispyter och heta kärleksrelationer gjorde honom till en internationell litterär storhet, och 1929 fick han Nobelpriset i litteratur.
Thomas och Katia Mann fick sex barn, av vilka tre, egendomligt nog, liksom fadern blev homo- eller bisexuella. Thomas Mann blir oavsett om han vill eller inte den ekonomiska motorn i sin minst sagt röriga familj. Han tjänar pengarna, till honom kan alla komma när det gått åt skogen med de mer eller mindre genomtänkta försörjnings- eller äktenskapsprojekt de kastat sig in i.
Thomas Mann blir också en stark röst i kritiken mot nazismen. Under exilen i USA skriver han artiklar och tal med kritik mot den mordiska rörelse som håller på att föröda Europa, och som drar skam och vanära över Tyskland.
Den amerikanske tjänstemannens hot blev inte verklighet. Thomas Mann kunde lugnt återvända till det hus han låtit bygga i Los Angeles, men som han ändå snart skulle lämna för att slutgiltigt bosätta sig i Schweiz.
Colm Tóibíns bok är en rik och mättad läsupplevelse, som låter läsaren komma tätt inpå ett av det europeiska 1900-talets stora författarskap. Man kan också göra reflexionen att Tóibín visar oss en tid när en författare kunde lyftas fram som en nations samvete, en oavvislig etisk normkälla. Den tiden är nog förbi.
