[220912] Kan Israel bli en demokrati i framtiden? Det är frågan som Boehm ställer. Han skriver om möjligheter för att palestinier, med israeliska pass, under ockupation i Palestina och flyktingar samt Israeler av judisk börd, eller judar i världen som vill leva i Israel, ska kunna leva i ett demokratiskt land med samma lagar, samma mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Bokens omslag, till hälften blå och till hälften grön i parallella fält, tolkar jag som att bekännare till judendom och islam (samt kristna palestinier, under 10 procent av befolkningen) ska befinna sig i parallella samhällen ändå. Och ja, Boehm skriver om en federativ statsbildning, där människorna ska leva som jämlikar under samma villkor i en sekulär stat. Allt detta är som är otänkbart i dag då Israel i sin apartheidstat av erövrad, annekterad och/eller ockuperad mark styr landet med olika lagar för de båda etniska grupperna.
Boehm vill göra upp med det han kallar falsk historieskrivning och han polemiserar med de politiker som har gjort Israel till den stat som han menar att de ursprungliga sionisterna, främst Teodor Herzl som skrev boken Judestaten, inte ville ha. Boehm skriver att Herzl ”brann inte för att judarna skulle återvända till sitt antika bibliska hemland … hans sionism var inte heller nationalistisk …”
Boehm kritiserar i boken de nutida liberala sionistiska författare Amos Oz, David Grossman med flera som han menar har undanhållit den verkliga sanningen om hur fördrivningen av palestinier gick till runt 1948. Våldet och fördrivningen, den palestinska Al Nakba, katastrofen, finns inte i historieböckerna medan förintelsen har blivit det enda narrativet, den enda samtida historien om Israels tillkomst.
Storbritanniens stöd åt sionismen syns tydligt i Balfour-deklarationen år 1917 och i Peelkommissionen från år 1936, skriver Boehm. Den senare ”förordade en uppdelning av Palestina i två separata stater och föreslog att Storbritannien skulle förflytta den palestinska befolkningen från de landområden som tillföll den judiska staten.” Sionisternas dröm om judisk suveränitet och palestiniernas fördrivning,”tvångsförflyttning”, tilltalade Ben-Gurion när han beskrev Israels framtid i sin dagbok år 1937.
Förintelsen gjorde att tanken på en rakt igenom judisk stat vann gehör i den internationella opinionen, skriver Boehm vidare. ” …det fanns judiska flyktingar som var i akut behov av nya boplatser och som gav kraftig skjuts åt strävandena efter suveränitet i stället för autonomi.”
Resten är historia fylld av förödande krig, förintelse, storskaligt dödande, migration, tvångsförflyttningar, katastrof, markerövringar, ockupation och i dag en judisk nationalstat med apartheidlagar. Så här kan det inte fortsätta skriver Boehm. Han vill se en lösning. En ny statsbildning där både judars och palestiniers historia hedras ömsesidigt men bortses ifrån, ”glöms”, för att bereda väg för det nya, Haifarepubliken.
Boehm beskriver nuläget i för staten Israel med hjälp av filosofen Gramscis ord om politisk kris: En tid då ”det gamla dör bort och det nya inte kan födas”.
Han vill se en lösning och har ett förslag. Det låter bra men hans perspektiv är avlägset nutida fakta på marken. Kanske nödvändigt för en visionär, men han har inte överblickat helheten, den förtrycktes perspektiv, tycker jag. Han nämner exempelvis inte våldet, den israeliska armén, bosättarpolitiken, landets ekonomi, USA:s roll etc.
Haifarepubliken är en utopi så länge sionismen kräver en etnisk judisk stat. 2018 befäste Israel ytterligare sin politik genom att instifta Nationalstatslagen. Sionismen kan förändras, tänker Boehm. Utvecklingen går inte åt rätt håll, tänker jag.
