[220824] Ulf Kristersson hade ett sjå med att göra reda för sina ståndpunkter i partiledarintervjun i SVT för ett par dagar sedan. Han erkände stora problem med invandringen som den utvecklats, men utan att vilja ställa sig på Sverigedemokratisk plattform. Det var tydligt att han tyckte den gått åt helvete med arbetslöshet och våld i utsatta områden som konsekvens, men ville/kunde inte tillåta sig att skylla på någon. Alltmer hjälplös kunde han till sist inte annat än upprepa sitt återkommande mantra: vi måste arbeta, vi måste alla arbeta, alltid arbeta, bidra.
På ett sätt som liknar en tanke sammanfaller ett växande och för oss som nation alldeles onaturligt jätteproblem i samhället med två konstnärliga uttryck på filmduken och på scenen. Den övergivna flickan Kya i North Carolinas träskmarker befinner sig ensam i ett slags naturtillstånd sedan alla familjemedlemmar lämnat henne. Hon förankrar sig då i de omkringliggande markerna, blir ’träskflickan’, som kommer att förstå livet genom sina iakttagelser av det omedelbara och blir författare i sin stigande kännedom om de yttersta livsbetingelserna som omger henne. Vilket temporärt fjärmar henne från hennes samhälleliga omgivning och stämplar henne som en särling.
I en komplicerad trekantsrelation med två män möter den ene döden – men vem bär skulden? Filmens ”svar” är att förr eller senare går den under som måste gå under, så är det bara. Kya kan inte dömas, även om en omständlig rättegång gör allt för att slå fast att hon är händelseförloppets främsta aktiv. Domstolen hade kunnat döma henne men juryn friar henne, det tycks helt enkelt vara naturen som tagit ut sin rätt.
Filmen bärs i hög grad av Daisy Edgar-Jones’ spel i rollen som Kya. Hon är lika självklar som medmänniska och kärlekspartner som någonsin i den betagande serien Normala människor, där hon också fick möjligheter att utveckla en ovanlig natur i egenskap av utsatt ung kvinna.
I Våldets historia (Im Herzen der Gewalt), genom det fenomenala intellektuella kraftcentrum Schaubühne am Halleschen Ufer i Berlin är och alltid har varit, presenteras vi för en liknande svårhanterad samhällsmoralisk nöt: vilken skuld har förföraren Reda i en homoerotisk historia, där han är en flykting från Algeriet på den parisiska scenen och hur skall ur-franske Édouard ta sig ur hans klor när han befinner sig såväl våldtagen, betagen som bestulen av honom? Han har berövats den mobiltelefon som är hans enda förbindelselänk till sin egentliga familj, men förövaren spelar bara förnärmad och spelar fräckt ut offerkortet – kan man överhuvudtaget straffa en sådan människa?
Svaret kommer genom tankegångar hämtade från Hannah Arendt: det är den kreativa tanken hos människan, själva hennes mänsklighet, som måste lösa problemet genom att via sin uppfinningsrika intelligens omformulera det som blivit verklighetens groteska ansikte, lyfta det från varje trivial banalitet och återförankra det i en reflektion som erkänner mångfaldens sammansatta gåtor och de möjliga valen, åtföljda av handling.
Bara genom intensiv individuell vilja kan man sätta sig över stundens förlamning och omdefiniera sanningens verkliga innehåll för att ge den dynamisk mening på nytt – ny mening för en ny verklighet där den gamla logiken inte längre har någon verkan eller kan göra sig förstådd. Är det något man kan förvänta även av en Ulf Kristersson – eller vilken som helst annan politiker av i dag?!
Den som ”väljer” (den 11/9) får se.
