[220818] Det finns i filmen The Princess inte en filmruta man inte sett på förhand. Och dem man gärna velat kunna återse, BBC:s timslånga Panorama-intervjun av och med Martin Bashir är numera nedtagen av upphovsrättsliga skäl. Den vore annars värd en mässa i form av en dramaturgisk analys, ett flerdimensionellt spel för gallerierna som avslöjar en förslagen, smart men ganska lömsk ung kvinna, själv djupt bedragen och inlurad i en iscensättning hon inte hade en chans att kontrollera, styra ännu mindre, en scen som i allt väsentligt förberedde henne för döden, inte livet.
Vad hade man då kunnat önska sig i ett förnyat porträtt av den famösa prinsessan? En tydligare bild av hennes bakgrund och de speciella familjerelationerna inom den engelska överklassen och dess relation till dess strama, för att inte säga omänskliga monarki, ett försök till en berättelse som handlade om människor, inte fenomen, eller spöken, som från början till slut hörde massmedia till.
Med andra ord: The Princess är en film alldeles i onödan, inte mödan värd för någon, minst av allt för betraktaren.
Tyvärr måste något av det samma sägas om försöket att porträttera legendariska Chelsea Hotel, beläget på West 23rd Street på Manhattan i New York, bebott av ett stort antal celebrities, själv en art ’celebrity’ om man kan tillåta sig ett sådant uttryck om något så profant som ett vanligt hus.
Ett vanligt hus med ytterst ovanliga gäster, men det är inte något som filmen kommer åt i sitt flacka berättande, som inte ens förmår skildra historien bakom husets öde, maktkampen om herraväldet över det, förändringen av dess inre atmosfär.
Jag hade förmånen att beträda de berömda golven vid två tillfällen, i slutet av 80-talet och i mitten av 90-talet och har därför en konkret erfarenhet av den förtätade freaky atmosfär som steg upp från dem, särpräglad men inte det minsta skrämmande. Här dvaldes de udda existenser som tillsammans utgjorde ett skydd för varandra, ett skydd som kunde absorberas av varje gäst. Det grämer mig att jag inte lade de hotellnummer på minnet jag den gången bebodde och som kunnat berätta vem jag måtte ha delat dem med. När jag ett tiotal år senare försökte ta reda på det var det för sent, då hade ägarbytena och maktkamperna länge sedan eliminerat alla liggare, då stod historien inte till fullo att rekonstruera längre.
Nu har jag bara de fotografiska minnena kvar, av min då 15-årige sons första fingerövningar på en nyss inköpt gitarr av märket Gibson (vilken avspark att få!), liksom ett levande bildbevis på min egen förtjusning i en whiskey av märket Jack Daniels, en amerikansk typ av bourbon som jag ömt ses omfamna i en fåtölj i den relativt stora lägenhet vi bebodde dagarna före vår avfärd efter ett omvälvande studieår i USA.
Den frihet en konstnärlig utveckling kräver, kräver också ett mått av trygghet och den tryggheten förlänades på Hotel Chelsea en Robert Mapplethorpe och hans Patti Smith liksom tidigare Dylan Thomas, liksom senare Janis Joplin, liksom vår egen Bibi Andersson. Det var obeskrivligt rikt att ha fått ta del av denna trygghet under ett par sekunder av universum och det är uteslutande njutbart att få dessa minnen väckta till liv i form av en långfilm!
I vilken utsträckning förmedlar denna långfilm atmosfären för större delen av publiken, alla de som inte haft privilegiet att själva få andas in den? Det får någon annan svara på.
Det finns inga gränser för hur många önskemål man måtte ha på vad denna film också kunde ha innehållit, liksom det omöjliga i att en enda film skulle kunna gå alla sådana önskemål till mötes. Nu finns den film som är, njut den och gå vidare i egna studier av such stuff as dreams are made on – som det sägs i Shakespears Stormen eller varför inte i Riddarfalken från Malta (1941) med Humphrey Bogart!
